Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2011-02-13 (22:55)
Det är ju givetvis så att när flygen går som smort är det något annat som skiter sig, bokstavligen. Läs BOKSTAVLIGEN!!!
Rutten gick enligt schemat Landvetter-London-Bangkok-Sydney-Auckland. En resa på styva 32h flygplats till flygplats. Lägg därtill någon timme för att ta sig från Skåne till Göteborg och ytterligare några timmar för att ta sig från det stök som uppstod på flygplatsen i Auckland till Peters beachhouse i Mangawhai. Tur att man har en ung och vältränad kropp...
Fram till Bangkok gick allting som helsmort. Vi hade fått informationen att mellanlandningen i Bangkok endast innebar ett tankstopp utan avstigning men det visade sig att planet skulle tömmas helt för städning. Vi klev av och tog en vända på flygplatsen. Jag drabbades av toalettbehov strax före boarding och begav mig till närmaste facilitet för ändamålet. När jag hade gjort mitt och skulle resa mig upp kände jag hur jag halkade till. Jag tittade nedåt och under högerskon fanns...skit. Någon hade alltså gjort sig omaket att bege sig in på en toalett men gjort sitt behov snyggt och prydligt utanför skålen. SKITkul, precis strax innan man ska stiga på ett plan. Jag tvättade av skosulan så gott det gick i ett handfat samtidigt som en stressad Annika messade och undrade vart jag tog vägen. Väl inne på planet igen specialbehandlades skon med skumtvål och placerades på en våtservett. Jag kunde iaf inte känna doften men frågan är om grannarna i sätet framför njöt lika mycket av sin flygresa, det lär vi aldrig få veta.
En flygning senare, där vi faktiskt för andra gången under resan lyckades somna, gled vi in över mina drömmars stad Sydney. Det är mer än tio år sedan jag var där sist och många delar av mitt liv på sätt och vis började. Under inflygningen kom en hel rad minnen upp till ytan ifrån OS i Sydney och mina rundresor i Australien som på allvar väckte mitt intresse för äventyrliga resor och det var verkligen inte långt till tårarna. Tydligen var dock inte kärleken besvarad av staden för det skulle senare visa sig att det var här det sket sig för min del för andra gången under resan.
Sista flighten var i sammanhanget en kortis på 2,5h till Auckland. Nästan direkt efter landning fick jag ett telefonsamtal ifrån Sydney där en sammanbiten australiensare förklarade att min packning befann sig i Sydney och inte i Auckland som jag. Annikas bagage kom dock lyckligt fram. Efter att ha gjort en anmälan om det förlorade bagaget förväntade man sig verkligen att eländet bara skulle fortsätta hopa sig, nästa programpunkt hade vi nämligen oroat oss för en del, intullningen av kubbspelet!
För så här är det: Vi hade släpat ett hederligt svenskt kubbspel (specialbeställt över Internet mitt i den svenska vintern) som handbagage över halva jordklotet för att kunna ge en riktigt genomtänkt present till vår värd Peter som fortfarande pratar lyriskt om detta fantastiska svenska sommarspel. Men i Nya Zeeland gäller samma hårda lagstiftning som i Australien, varor som t ex trä får inte föras in i landet hur som helst. I kommunikation med den nyzeeländska tullen över e-mail hade vi dock fått ett specialgodkännande men när det väl var dags för intullning var tulltjänstemannen så våldsamt ointresserad att det nästan var frustrerande att han bara vinkade oss vidare. Annika försökte, nästan desperat, ändå att skaffa oss lite bekymmer genom att berätta att hennes lypsyl innehöll bivax men inte ens detta bet på tjänstemannen. Tacka vet jag nitiska administratörer som verkligen gör sitt jobb enligt föreskrifterna. Detta var alldeles för problemfritt och jag anade oråd. Helt obefogat. Det var slut på eländet nu.
Vi köpte en billig mobiltelefon med nyzeeländskt abonnemang och hämtade ut hyrbilen. Vår förbeställning resulterade i en vit Nissan Sunny. Automatväxlad och klart funktionell. Jag tog ansvaret för den första etappen i vänstertrafiken upp norrut genom Auckland (efter att jag hade köpt på mig lite nya reservkläder) till en bensinstation där vi stämt träff med min gamla jobbkollega Peter. Efter ett snabbt men kärt återseende tog vi rygg på honom och körde norrut i en dryg timme till hans beachhouse i Mangawhai där vår resplan gett oss utrymme till två övernattningar.
På kvällen varvade vi gamla minnen från Findus med diskussioner om Sverige och vår resplan över ett par glas vin och lite pasta. Till sist var jag så trött att det verkligen var helt omöjligt att hålla ögonen öppna. Eftersom Peter skulle upp och jobba dagen efter behövde han också dra sig till kojs så det kändes helt ok att dra sig tillbaka och sluta ögonen efter den längsta resa jag någonsin gjort.
<- Tillbaka
