Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

Tracking Gollum - 14-15 Feb
2011-02-15 (11:45)

Första heldagen på Nya Zeeland kan vara något av det slappaste vi båda presterat under våra XX levnadsår (när en kvinna är med får man ju aldrig prata om ålder). Visserligen steg vi upp redan till soluppgången vilket dock snarare var ett resultat av jetlag än prestationsångest och ambition. Vi begav oss ner till byn och kikade in butikerna, kollade av nätet samt styrde om den eventuella bagageleveransen från flygplatsen till ett café med en enkel adress. Ett par fikapauser senare begav vi oss ner på beachen och tog semesterns första dopp i det nästan perfekt turkosblå havet. Mangawhai är i första hand en semesterort för locals med en schysst sandstrand och fina surfingmöjligheter. Peters beachhouse låg lagom högt upp på ett berg med fantastisk utsikt över en bra bit av kustremsan vilket innebär såväl magisk utsikt som fantastiska solupp/ned-gångar ackompanjerat av regnskogsgräshoppsläten.

Efter en hel dags orolig väntan anlände faktiskt bagaget sent på eftermiddagen med kurirtransport. Viss lättnad, helt klart. Vi hade huset för oss själva hela dagen och förlade kvällen till hemmets lugna vrå med lite egen matlagning och rosévin (Alla Hjärtans Dag och jag hade tom en present att överräcka nu när min packlast anlänt).

Dagen därefter kan man väl säga att resan inleddes på riktigt med det första långa hyrbilspasset från Mangawhai ner till Rotorua. Resmålet som vi frivilligt begav oss till, trots att det troligen är världens mest äggfisluktande plats, är vida berömd för omgivningarnas seismiska aktivitet. Geijsrar, bubblande lerpölar, rykande jord i överflöd och så den ständigt närvarande lukten. Vi vandrade runt i stekande hetta och kände att moder jord allt har en del knäppa saker att uppvisa för den som har den rätta orken i sommarvärmen.

Efter att ha kikat in naturfenomenen begav vi oss iväg på ett helgalet typiskt nyazeeländskt äventyr. Zorbing innebär att man placerar sig inuti en stor plastboll tillsammans med lite vatten och sedan rullar nedför ett ett längre stup. Helknäppt och lite nervöst men absolut värt att prova på om ni någon gång har vägarna förbi. Se till att undvika att förlägga besöket samtigt som 15 tjattrande indier bara så kanske ni har möjlighet att uppfatta något om vad som sker också ifrån åskådarplats. Väldigt kul adrenalinkick!

Efter att ha käkat riktigt gott på restaurang avslutades den första schemalagda dagen med ett kvällspass på Polynesian Spa. Varma källor med den nu oerhört välbekanta äggfisdoften i en kombo (allting säljs i kombomixer här) med rogivande utsiikt över Rotorua Lake. När den japanska turistgruppen hade slängt in handduken hade vi hela anläggningen för oss själva i det svalkande ösregnet som förvandlade upplevelsen till en form av omvänt kallbad (kallt ovanför vattenytan istället) i den sena februarinatten.

Imorgon väntar ett saftigt bilpass ner till Wellington och sydöns spets och därmed går striden vidare i tävlingen: "Vem kör igång vindrutetorkarna flest gånger när det är dags att blinka?". Tävlingen är oerhört jämn och spännande med den rafflande ställningen 2-2 men jag hävdar samtidigt envist och korrekt att min rate per körd km är klart lägre än Annikas vilket osportsligt nog endast bemöts med fnysningar.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign