Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2011-02-23 (08:10)
Hur ofta befinner man sig i ett land samtidigt som det drabbas av en stor naturkatastrof? Inte varje dag skulle jag vilja påstå. Reseschemat gav utrymme för två heldagar (tre nätter) i äventyrens högborg Queenstown och vi bestämde oss för att köra softish första dagen. Annikas shoppingnerver hade börjat göra sig påminda och jag är inte svårövertalad i en stad där alla stora surfmärken har egna butiker och när man samtidigt vet att butiksbesöken kommer varvas med öl- och vinstopp.
Det var just under ett sådant vinstopp på en härlig uteservering nere vid vattnet som personalen plötsligt slog på TVn på den stora uteskärmen. Landets media hade alldeles nyss börjat kabla ut nyheten om det stora jordskredet i Christchurch som hade inträffat mindre än en timme tidigare. Här har vi verkligen att göra med en känsla av overklighet! Mindre än 50 mil bort utspelar sig landets största tragedi i modern tid. På en ort som vi passerade igenom bara några dagar tidigare och som vi hade tänkt återvända till bara några dagar senare. Samtidigt sitter vi på en uteservering och sipprar vin och försöker ta in det ofattbara. Runt oss växte åskådarskaran snabbt. Det här är big stuff i ett litet i-land. Näst största staden i landet rasar sönder och samman under lunchtid. Sjukt!
Vi bestämde oss för att snabbt gå tillbaka till hotellet och messa hem samt uppdatera facebook-statusar etc så att inte nära och kära skulle behöva oroa sig när de vaknade hemma i Sverige. Vem vet hur en sådan här nyhet kablas ut över världen och folk hemmavid kan inte förväntas ha blykoll på Nya Zeeländsk geografi. Vi styrde dessutom om rutten något, Christchurch-stoppet ställdes in och vi kommer nu endast lämna bilen på flygplatsen samt ta ett inrikesflyg ifrån Christchurch.
Vi hoppade i säng ganska tidigt den kvällen för att vakna upp till en riktigt härlig actionspäckad dag i ljuvligt väder. På morgonen tog vi liften upp till ett av bergen som omger Queenstown. Paragliding stod på schemat. En sorts lightvariant av fallskärmshoppning som inleds uppifrån en höjd där man så småningom intar en sittande ställning i farkosten efter att ha sprungit nedför ett stup för att få luft i skärmen och få den att lyfta. Härligheten genomförs i par där en certifierad hoppare vägleder och senare styr farkosten.
Vi är båda höjdrädda. Annika kanske lite mer än jag. Under promenaden uppe på bergstoppen från liften till startplatsen hörde jag henne gå och muttra högt för sig själv. Ord som "vansinnigt", "idiotiskt" och "varför" varvades med varandra. Snart skulle vi båda dock få annat att tänka på än att banna oss själva för att vi frivilligt utsatte oss för det här och dessutom betalade för festen.
Startinstruktionerna var tydliga. Inled med att gå nedåt. Spring på given signal mot stupet. Lyssna efter om instruktören ropar stopp och följ då detta kommando. Enkelt! Jag var först ut nedför backen och ute i luften innan jag riktigt hann fatta vad som hände. För Annika gick det sämre och hon kom inte iväg förrän på tredje försöket vilket inte direkt hade en lugnande inverkan på hennes nerver om jag förstod saken rätt. Men just när det hände hade jag naturligtvis ingen aning. Jag var ju högt uppe i skyn och seglade över Queenstown och stadens fantastiska omgivningar. En känsla av frihet, en känsla av att flyga. Sakta och majestätiskt cirklade man långsamt nedåt mot staden och oftast var känslan bara härlig. Då och då kittlade det till i magtrakten men riktigt obehagligt blev det bara när man antingen tittade rakt nedåt eller lutade kraftigt åt sidan pga att chaffisen fibblade med kamerastativet.
Landningen skedde på en stor gräsplätt nere i staden efter en flygtur på knappa tio minuter som man aldrig kommer att glömma. Efter att ha jämfört upplevelser en stund vände vi hemåt för att hämta vår packning och begav oss sedan till ett lunchställe där vi blev sittandes sörplandes på vars tre glas rosévin i solen. Helt underbart väder och den där extrema känslan av total avkoppling och semester.
Därefter tog vi flodbåten över till andra sidan sjön och hoppade upp på varsin hästrygg. Jojomensann, ridning stod på schemat, i den vackraste av omgivningar dessutom! Min häst Cooper var störst i stallet men nog också långsammast trots att jag smackade som besatt på kraken och försökte sätta hälarna i sidan för att få upp farten. Annikas häst Molly hade ett enda intresse här i livet - att nosa Cooper i baken. Följden blev att jag egentligen styrde båda hästarna (ofrivilligt) och att Annika ständigt fick åtnjuta dofterna från den intensivt fisande Cooper. Ändå tror jag att hon var lika nöjd som jag med upplevelsen ute i det fria - ridning är klart underskattat! Efter ridturen bjöds vi dessutom på scones och kaffe på den vackra fårfarmen vid ångbåtsbryggan innan vi åter klev ombord för hemfärd långt in på eftermiddagen. Galen action varvat med vackert väder och idylliska upplevelser, vad mer kan man önska sig av en semesterdag?
<- Tillbaka
