Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

Tracking Gollum - 24-25 Feb
2011-03-01 (14:32)

Hur detta kunde förvandlas till en ornitologwannabe-tripp är för oss båda ett fullständigt ogreppbart mysterium. Men vi befann oss återigen i en situation med en så våldsam nördighetsfaktor att Annika kom på sig själv med att bli stressad över blotta tanken på att scenerna någon gång skulle dyka upp på Youtube eller i en annan videospelare nära dig. De halvtropiska skogarna utanför Okarito var skådespelsplatsen. Vi snackar då sydöns västkust och en väsentlig mängd mil i bil norrut från Queenstown över slingriga serpentinvägar och enfiliga fallfärdiga broar i glesbefolkade områden.

I denna håla (Okarito) hade vi hyrt ett eget hus ett stenkast från havet och det var därifrån den fullständigt nördiga kiwifågelexpeditionen hade utgått. Med på trippen fanns förutom vi tre andra par samt de två Knut Knutsson-typerna (tänk Antikrundans ankares böjelse för spruckna gamla träskåp från Dalarna och översätt det i en kiwifågelpassion) Ian och Paul som ledde expeditionen. Målet med expeditionen var äkta kiwifågelspotting av Rowi (the Brown Okarito Kiwi) - en utrotningshotad art med ca 380 levande fåglar i skogarna runt just (surprise, surprise) Okarito. Få nyazeeländare har öht sett en kiwifågel i vilt tillstånd. Dels för att de är få, dels för att de finns på geografiskt svårtillgängliga platser och dels för att man måste vänta in den sena skymningen eller natten för att ha dem i rörelse.

I väntan på skymningen tränade vi kiwispaning på stigarna i skogen. Föreställ er ett led på tio pers som smyger tätt intill varandra och testar varningsläten och ficklampssignaler ledda av en oerhört allvarlig man med någon form av rörelsedetektor-utrustning riktad in i buskagen och försök förstå hur svårt vi hade för att hålla oss för skratt. Men i takt med att skymningen föll ökade allvaret allt mer, en halvtropisk mörk skog låter rätt mycket och det var omöjligt att inte drabbas av ökad puls första gången Ians röda ficklampa signalerade att en fågel fanns i närheten. Man kunde inte höra en knappnål falla när vi tryckte ihop oss och stod alldeles blixtstilla och liksom höll andan. Men, man kunde vid något tillfälle höra Annikas mage kurra där i skogen och vi fick bita oss hårt i läpparna för att undvika skrattattacker.

Emellanåt spred vi ut oss i den becksvarta natten. Jag fick en order om att patrullera en sträcka på ca femton meter sakta sakta och lyssna efter fågelläten. Särskilt noga skulle jag bevaka en föredetta parningsplats som tydligen ofta återbesöktes av de fjäderfän som en gång hade förlustat sig där. Självklart tog jag på mig uppgiften med stort allvar och rörde mig bara när myggen blev alltför påträngande. Däremellan njöt jag av den fantastiska stjärnhimlen samtidigt som jag satt på huk och lyssnade efter skogens läten.

Vid två tillfällen fick vi se kiwifåglar efter att ha stått blixtstilla i kanske tio till femton minuter på en möjlig korsningsplats av stigen vilket verkligen kändes speciellt efter all uppladdning och förberedelse. En klart godkänd utdelning menade Ian och Paul. Vi var också nöjda, nördighetsfaktorn till trots. Detta kändes genuint och annorlunda och är näppeligen en upplevelse som den genomsnittlige besökaren av de två öarna har med på sin agenda. Kul var det också att prova på att stanna till helt off the beaten track och gå ner lite i puls efter actionfyllda Queenstown.

Dagen därefter körde vi till landets mest berömda glaciär, Franz Josef. En prommis på dryga timmen resulterade i ett gäng tryck på kamerornas avtryckare och vi kunde därmed även sätta en bock i checkrutan för glaciär på resan. Pga jorbävningen i Christchurch hade vi stuvat om lite i schemat och valde att tillbringa natten så långt ifrån katastrofområdet som möjligt. Valet hade fallit på västkustens största stad, Greymouth. Det visade sig vara en annorlunda plats. Gatorna i regionens största stad var verkligen HELT folktomma en fredagskväll och efter ett i det närmaste desperat sökande efter en restaurang landade vi till sist på en lokal pizzeria där ortens locals verkligen såg så genuint insnöade ut att man led med dem. Bli på smällen tidigt och var dömd att stanna i Greymouth för evigt, typ.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign