Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2012-06-19 (09:24)
Vi lurade oss själva! Trots klara löften om att vi inte skulle ge oss på fler långpromenader i 30+ grader var det precis så det blev. Uppstarten skedde vid ett högt och mäktigt krigsmonument dit man tog sig genom att vandra längs en promenad där högtalare på hög volym spelade riktigt dyster rysk vemodsmusik som på ett effektfullt vis ackompanjerade platsen. Längs promenaden kunde man dessutom kika på en massa utställda stridsvagnar för att ytterligare vässa eländesstämningen.
Senare gav vi oss själva åter chansen att ytterligare överdosera gyllene kupoltak på ett stort område intill ut mot floden men redan här kände vi att värmen för andra dagen i rad höll på att suga ut alla våra krafter.
Jag har under hela vistelsen närt en idé om att Kievs tunnebana måste upplevas. På något listigt vis har dock Johan hela tiden lyckats navigera oss ifrån alla metrostoppen utan att jag förstått vad som pågått. Om jag är höjdrädd så har jag ändå min överman på området i resesällskapet och eftersom Kievs tunnelbana ligger ovanligt djupt skall rulltrappsfärderna ner i mörket vara en mycket speciell upplevelse.
Nu befann vi oss dock nära stationen som ligger djupast i världen och våra ben var trötta. Jag satte igång övertalningsmaskineriet och tyckte mig landa i en överenskommelse om att det var metrodags. Men tror någon att vi hittade den förbannade stationen? Vi gick, gick och gick, pausade lite för en öl och gick igen. Till sist tvingades jag konstatera att vi nått fanzone igen och att det inte längre fanns någon anledning att åka metro. Lurad!
Jag tröståt en pannkaka, skjöljde ned den med en kall och därefter valde vi taktiskt en taxi hem för en stunds siesta, dusch och ombyte. Taxi igen tillbaka till samma plats därefter och bara någon sekund efter att jag slagit igen min bildörr vet jag att telefonen ligger kvar i taxins baksäte som snabbt susat iväg vidare. Ångest!
En räddningsaktion via hotellets reception sattes igång och ungefär samtidigt som vår beställda mat kom in på restaurangen nåddes jag av beskedet att man lyckats lokalisera såväl taxibilen som chauffören och inte minst...min telefon! Kraftig lättnad! Luren skulle få egen taxitransport tillbaka till hotellet och jag kunde andas lugnt igen.
Det blev ett par skål på detta vid Swedish Corner där stämningen var grym. Det går inte att föreställa sig hur laddningen måste ha varit där dagarna före de två första matcherna men vi kommer väl få ytterligare en liten aning i uppladdningen inför tisdagens Frankrikematch. Undrar just om det finns några fransmän här öht? Johan säger sig ha sett två till tre stycken, själv kan jag inte minnas att jag sett några alls. Svenskar ser man desto fler. Tusentals faktiskt. Dock inte en enda jag känner trots att jag faktiskt känner flera som är här. Invasion var ordet, sa Bull.
<- Tillbaka
