Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-09-02 (22:52)
Sitter och stirrar ut genom fönstret. Nattmörkret har fallit över Skåne. Utanför viner vinden och ger en sorts föraning eller förvarning om kommande höststormar. Jag skulle kunna lägga någon slags tolkning i det där. Om det stora äventyret som står för tröskeln redo att gripa tag i mig nästa gång jag går ut genom ytterdörren, om att jag inte vet vart vindarna kommer att bära mig eller kanske en pampig formulering om hur jag tänker ta världen med storm. Det skulle absolut kunna tolkas in en olycksbådande ton i väderomslaget om man nu vore lagd åt det hållet men det vore inte den Rickard som jag själv tycker mig känna. Hade jag velat spetsa till det och trycka in dolken i alla som återvänt till att ta tunga löpningar i ekorrhjulen efter en skön sommarledighet skulle jag kunna påminna om att hösten inte är en årstid som jag tänker befatta mig under det kommande året. Inte den mörka vintern heller för den delen. Kanske några skadeglada ord om att andra som gillar eländiga årstider kan få ta min del av kakan också?
Men i ärlighetens namn känns det inte alls så. Inte för att jag vet vad jag hade väntat mig egentligen. Tror inte jag funderat särskilt mycket på de sista timmarna före avresan. Antingen har hjärnan varit sysselsatt med att planlägga rutten eller förberedelsedetaljer dessförinnan. Den här stunden tycks jag medvetet ha undvikit och jag börjar förstå varför nu. Ren och skär överlevnadsinstinkt.
Jag vet att den sinnesstämning som började smyga sig på mig vid lunchtid igår kommer att upplösas redan när jag kommer till Kastrup men just nu tar den över allt och det krävs extra resurser för att stålsätta sig mot de försvarsmekanismer som tämligen effektivt rullat igång en sista attack. Nu är det fult spel med ständiga anfallsraider mot det som betyder absolut allra mest och jag är nästan helt försvarslös.
Känslan uppstod för första gången igår efter den årliga idrottsweekenden med barndomskompisarna (alltid första helgen i september) när grabbarna hade tvättat av sig målarfärgen och ryckt av lösmustascherna efter att ha varit utklädda till afrikanska basketspelare, arabiska oljeshejker och kinesiska basketproffs (fråga inte…) och alla sponsorpriserna delats ut i kategorier ingen utomstående någonsin skulle kunna begripa. Efteråt var det dags att krama om dem en och en. De hade kopierat upp och ramat in ett antal gruppfoton från förra årets mästerskap och jag försäkrade dem om att bilderna skulle spridas runt om i världen. ”Famous multisport-stars from Europe” på en sportbarsvägg i USA, ett utedass i Uruguay eller var det nu kan tänkas kännas rätt och lämpligt att vi sätter ett avtryck. Jag satte startdatum för rutten så att jag inte skulle missa årets mästerskap och jag kommer hem precis till nästa års tävling. Det finns ingen slump i det valet.
Från en avskedskavalkad rakt in i nästa under gårdagseftermiddagen. Barndop för systerson nummer två. Lilla Axel må fortfarande vara ett närapå hjälplöst litet kolli. Nästa gång jag ser honom springer han runt över golven på egen hand. En utveckling jag bara får följa på längsta möjliga avstånd. Hans storebror Emil fick en fotboll jag plockat på mig ifrån prisbordet på tidigare nämnda idrottsweekend. Han har redan ett fint tillslag men blir imponerad när morbror skjuter ”höjdingar” och nästa gång jag ser honom har hans mamma för länge sedan hunnit förbjuda användande av läderkulan i den lilla trädgården i ett försök att rädda fönsterrutor och planteringar. Min syster och min bror. Och farmor, min kanske allra största idol som efter fyllda nittio år lyckats återhämta sig efter att drabbats av den extremt sällsynta legionärssjukan i somras. Farbror och moster med familjer. Allt det där man inte tänker på att värdesätta i vardagen. Det där man tvingas att delvis välja bort ett längre tag när vägarna lockar och det rycker i kroppen av rastlöshet. Jag stålsatte mig igen.
Eller som idag. Jag hade lyckats värva mammalediga Jeanette som chaffis när jag behövde komma iväg och köpa en ny kamera i sista minuten. Efter uträttat ärende strax före avskeden hör jag hennes lilla Emil meddela från baksätet att han minsann skulle sakna mig och hade bestämt sig för att han skulle skicka ett brev till sin kompis ute på långresan. Man kan ju smälta ihop fullständigt av betydligt mindre.
Men nu är jag där. Förutsatt att den vilda strejken bland säkerhetspersonalen på Kastrup som lamslog stora delar av flygplatsen idag inte resulterar i tråkiga efterdyningar imorgon bör nästa textstycke som författas postas ifrån andra sidan jordklotet. Den insikten kittlar som alltid. Några avsked till bara, sen upp och iväg!
<- Tillbaka
