Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

03 September
2013-09-04 (08:14)

Som en riddare till häst med en lång sträckt lans som pekar västerut. Mot Kastrup, London och Vancouver. Bort ifrån allt det gamla på obestämd tid och in i en ny värld där jag själv skrivit ett grundmanus men ingenting egentligen är skrivet i sten. Det här är resan som både går till något och från något, en slags livsutflykt eller livsflykt i många plan och jag tänker utforska dem alla. Visst finns det spelregler och en tydligt snitslad rutt men skulle jag vilja sitta och tjura i en dåligt isolerad hydda på en karg ö fylld med klippor och vassa stenar i en vecka kommer jag göra det även om färdplanen angav något helt annat.

Ungefär så gick de egna tankarna i bilen mot Hyllie Station när vi kryssade oss igenom en grå regnig höstdimma över slätten. I förarsätet satt pappa och bredvid honom mamma. Jag vågade för en kort stund fundera över vad de kunde tänkas fundera över just då och fick för mig att de båda satt och grubblade över vad de gjort för fel under resans gång för att förtjäna denna stund. Inbillning såklart! Klockan var fem på morgonen och de var garanterat fullt sysselsatta med att hålla sig vakna. De har haft massor med tid på sig att fundera över saken tidigare och har säkert kommit fram till att de snarare har gjort det mesta rätt med tanke på att deras son törs och har möjligheten att ge sig ut på det här äventyret.

Det blev ett väldigt traditionellt avsked på stationen och jag vinkade sedan inifrån tåget på väg mot Kastrup. Med de absolut sista avskeden avklarade kan man säga att resan startar och det var också så jag kände när jag ivrigt kikade mig omkring i vagnen för att försöka hitta någon som kunde tänkas vilja höra berättelsen om vilket äventyr jag just inlett. Jag hittade ingen. De danska arbetsplats-fikaborden fick helt enkelt klara sig utan berättelsen om den skånske riddaren på väg mot det stora äventyret den här dagen.

Förra gången jag skulle flyga till Vancouver från Kastrup lyckades jag med bravaden att missa flyget trots att bagaget var incheckat. Den här gången undvek jag en sådan fadäs och det enda lilla missödet var att jag fick se min schweiziska armékniv (som jag fått av jobbkollegorna som en avskedspresent inför resan) hamna i soptunnan i säkerhetskontrollen eftersom jag i packningsförvirringen råkat få med den i handbagaget.

Talang och övning! På Heathrow lyckades jag hitta en bar med paddor som man kunde köra fritt Internet på. Öl och nätverk, detta gick nästan för bra? En lång händelselös flygning (till Vancouver) senare vände turen och jag satte ett nytt färskt långsamhetspers i tid från landning till passerad tull och passkontroll. 1h och 50 min! Inte nog med att kön till passkontrollen var evig, jag valdes naturligtvis också ut i tullen och fick vända ut och in på mitt bagage och svara på säkert femtiotalet märkliga frågor om min resa och mitt liv ifrån en riktigt snygg uniformsklädd asiatiska som till en början var ganska bitsk men sedan mjuknade och blev riktigt imponerad av att jag fixat en Ironman. Eftersom hon till sist kunde hela mitt livs historia och dessutom hade sett mina underkläder försökte jag få henne att hänga med på resan med motiveringen att hon liksom visste vilken gris hon fick i säcken och att vi kanske hade någonting att bygga vidare på. Hon försäkrade att det var ett attraktivt erbjudande men skyllde på att hon inte hade råd. Jag lämnade flygplatsen ensam.

Downtown Vancouver. Jag kunde känna hur pulsen ökade. En av mina verkliga favoritstäder och jag hade ett par timmar att slå ihjäl i väntan på den förbeställda bussen till Whistler. Gatorna i stadskärnan kunde jag i princip utantill fortfarande efter veckorna på plats under OS 2010. Benen bar mig direkt mot världens bästa pizzaslice-ställe där jag hade planerat in att genomföra lite kvalitativt detektivarbete. Det krävs nog några raders bakgrundsmusik här?

Under OS ingick det i min och Lengans dagliga ritual att besöka slice-stället för att äta gudomlig pizza och försöka bjuda med den ursnygga ryskan som jobbade där på en dejt. Varje gång möttes man av samma svar: ”Sorry, I have boyfriend”. En uppenbar vit lögn och därför ett nytt försök nästa dag. Och nästa. Och nästa. Därefter går meningarna isär om vad den fåordiga ryskan egentligen kan ha för sig idag, dryga tre år senare. Jag hävdar att hon i ett plötsligt anfall av förtrolighet berättade för mig att hon kommit in på universitetet och skulle sluta extraknäcka på pizzerian. Lengan påstår att det är omöjligt att hon skulle ha varit förtrolig med mig eftersom hon inte kunde mer än fyra ord på engelska – ”Sorry, I have boyfriend”. Kanske skulle det gå att lösa mysteriet en gång för alla genom ett återbesök på brottsplatsen för det är ju där varje detektivutredning värd att ta på allvar måste ta sin början?

Om pulsen var hög redan innan blev det ju knappast lugnare när jag fick syn på slice-stället. Jojomensan, det låg kvar och hade öppet! Jag klev in, ställde av väskorna och scannade av lokalen som en riktig proffsutredare. Allting var sig exakt likt med ett undantag, ingen ryska bakom disken, istället en tjock asiatiska. För att inte verka alldeles knäpp (och naturligtvis för att pizzorna är goda) beställde jag in två bitar med salami och försökte sedan skjuta igång frågeställningen. Absolut, hon hade jobbat där länge. Ja, sortimentet var oförändrat sedan OS. Givetvis, fortfarande problem med läskmaskinen. Självklart, samma slitna trämöbler som alltid men nej, någon ryska i personalen kunde hon då inte komma ihåg. En återvändsgränd! Efter att ha mumsat i mig pizzorna och tackat för hjälpen med svaren på mina frågor bestämde jag mig för att komma tillbaka några dagar senare på vägen till Seattle. Hon kanske skulle kunna dra sig till minnes om hon fick sova på saken i några nätter?

Något slokörad satte jag mig på bussen mot Whistler för att knipa mina sista 2,5h av en utresa som till sist kommit att pågå i mer än 25h. Det var nästan lika motigt som sist jag åkte i den riktningen för då hade Sverige framför våra ögon åkt ut mot Slovakien i OS-hockeyn. Dessa tärande motgångar! Mitt mobilabonnemang tycks inte fungera i Kanada så jag kunde inte beställa in hämtningen vid busshållplatsen i Whistler utan fick ta en taxi till The Bear Trail Inn – Pamelas hemma-hos-boende som var vår bas under andra halvan av OS. Otroligt kul att träffa den sporttokiga familjen igen! Jag hade förärats sviten i huset och Pamela plockade fram den utlovade iskalla ölen och det var väl inte mer än rätt efter den långa resan, en berörande detektivutredning och en utfrågning i tullen som mer än något annat liknade ett besök hos en psykolog som gräver djupt i det förflutna.

Lyckas jag bara få lite sömn väntar nu häftig natur i ett par dagar. Det borde bli en bra uppmjukning inför kommande höjdpunkter.



<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign