Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-09-05 (06:40)
Det är björnsäsong i Whistler och hela byn tycks vara upptagen med att profitera på eller gömma sig för dessa varelser. Det spelar ingen roll om man ska sova, jogga eller dricka öl – dessa lurviga varelser spelar förstafiolen oavsett vilket. Ett par av fönsterrutorna i min tvårumssvit som befinner sig lite närmare markytan än övriga rutor får inte vara öppna eftersom mindre björnar tar sig in genom dem nattetid. Stora skyltar med björnvarningar möter en när man ska ut i löparspåret och beställer man in en öl ifrån det lokala bryggeriet är det glasflaskor med björnetiketter som gäller.
Jag lät förmiddagen tuffa förbi i stilla tempo utan att göra något direkt vettigt. 25h-resan från föregående dygn och en lättare jetlag (inte så farligt tycker jag att resa på det här hållet) satt i kroppen och lyckades tygla min rastlöshet i några timmar. Strax efter lunchtid kände jag dock hur otåligheten började få överhanden och snörade på mig löparskorna. Tyckte det kändes klokast att fråga familjens OS-hopp om vilken slinga jag skulle välja. Marielle (i praktiken redan kvalificerad i skicross till OS i Sochi) var sysselsatt med att packa inför dagens avresa till landslagslägret på Nya Zeeland men tog sig tid att gå igenom mina alternativ. Jag fastnade för loopen runt Lost Lake som dessutom var det närmaste alternativet.
Svårt att låta bli att småle när man vid startplatsen inser vilken runda som har valts. I februari 2010 gjorde jag mitt livs längdskidåkningspremiär längs precis samma bana. Klassisk mark alltså där jag vid senaste besöket sett häpna norrmän med bekymrade rynkade pannor som oroade sig över de nya svenska medaljhoppen till nästa OS som de just sett födas i skogen (jodå, det finns på film).
Den här gången var det min tur att lägga pannan i djupa veck. Stora plakat om alla björnarna i skogen och hur man skulle agera vid ett möte med en sådan krabat. Jag memorerade det viktigaste: Håll 100 meters avstånd, prata lugnt, släpp inte ögonkontakten och backa bort.
Insåg direkt att det där med att hålla 100 meter säkert lät bra i teorin men var omöjligt i praktiken när sikten sällan var längre än 25 meter eftersom vägen ringlade sig fram med täta svängar och inte helt obetydlig kupering. Det blir kanske här allting slutar, tänkte jag, upp över en kulle och rakt in i ett björngap? Några 100 meter senare var alla tankar på björnarna som bortblåsta eftersom jag upptäckt att det var ganska mycket folk ute i skogen vilket säkert höll djuren på avstånd. Dessutom tröt orken direkt och jag fick kämpa med mig själv istället för att spana efter vilda djur i skogen. Hade inte rört mig en centimeter sedan Ironman för 2,5 veckor sedan vilket märktes. Tog ändå ett andra varv runt sjön och kom totalt upp i ca 8 km. Skönt att skaka av benen efter långflygningen dagen innan men jädrans vad trött jag blev i backarna!
Tog det lugnt i ett par timmar, stack iväg och handlade lite matvaror och mixtrade en stund med kameran som jag köpt dagen före avfärden. Blev sedan så sugen på att testa den att jag gav mig ner i byn och strosade runt i jakt på motiv. De Olympiska ringarna stod kvar där jag sist lämnat dem men visst blir det märkligt att befinna sig i ett vintersportcenter under sensommaren. Nu har man dock på senare år lyckats få hit rätt mycket turister även under sommarmånaderna pga de grymma förutsättningarna för cykling downhill och härliga mountainbikespår så folktomt var det absolut inte. Satte mig i målfållan en stund och kollade på de dödsföraktande cykelpiloterna som kånkat upp sina hojar i liften för att sedan kasta sig nedför berget. Adrenalinfyllt och skadebenäget. Tror jag avstår, ingen lust att gå gipsad under mitt livs äventyr.
En öl (med björnetikett - surprise, surprise) på en uteservering denna vackra eftermiddag fick avsluta nostalgivandringen till fots. Precis som i Vancouver dagen innan är det många sköna minnessekvenser som väcks till liv när man återser platserna man nästan glömt. Men vad jag gillar Kanada! Det hade jag inte glömt, det är därför detta var den givna startplatsen när rutten skulle ritas ut.
<- Tillbaka
