Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

En sydostasiatisk odyssee Del 2
2007-01-21 (22:36)




16/1 (slutet av dagen)

Avslutade kvällen på Angkor What? Lyckades springa på walesiskorna igen. Den ena är verkligen lik den fd nästanstjärnan i friidrott Kirsten Belin (- Lena, du vet vad det där gör med mig...). Gamla obsessions rostar aldrig, jag var såklart ett fånigt leende hela kvällen. De bemötte mig under rop och skratt, "look, here comes Mr Crispy Pancake" och "The Findus man has arrived". Gamle Carel skulle hört de hånfulla fraser hans fd brand bespottades med ifrån en marknad som han hade gödslat med brand support miljoner! Gott sällskap, fantastisk miljö, allting på topp, klart att det blev onödigt festligt och sent igen! Fick för andra kvällen i rad klättra över det ganska höga staketet för att ta mig in till mitt hotell och sedan på lite lätt vingliga ben balansera över en massa människor som låg i sovsäckar över hela entrégolvet. Ingen skrek så jag tror det gick bra, men jag var nog inte tyst som en liten mus. Varför låg de där egentligen, förresten?

17/1

Gillade inte alls alarmet när det gick igång och blev lite småputt när min chaffis hade bytts ut mot en yngre broder. Kom dock snabbt ikapp humörmässigt, det var ju expeditionsdags och jag var utrustad med de där gamla pjuxen som en gång fick en grupp irländare att starta en luktutredning vid skohyllan i entrén på ett vandrarhem i Kyoto (Rickmans "definately North Face" fick orättvist skulden för stanken den gången)!

Åkte fem mil norrut till ett djungelbeklätt berg som skulle bestigas. Var förvarnad om att detta var ett av landets mintätaste områden och att jag inte under några omständigheter fick lämna den upptrampade stigen. Med tanke på att det beräknats att det fortfarande ligger 3 miljoner outlösta minor och pyr på marken i det här riket insåg jag allvaret i det hela, tror jag.

Det sista chaffisen säger innan jag lämnar hans Toyota är "Don''t wolly about the snakes, sil, they more afraid of you than you of them". En god jobbkollega skyllde en gång för inte så länge sedan en sen morgonankomst till bilen på att det var onödigt mycket nyheter på frukost TV:n. Just i den här stunden tyckte jag chaffisen lämnade onödigt mycket information. Minor OCH ormar, huh!

De första 20 minuterna av expeditionen lämnade inte mina ögon stigen en sekund. Inte en människa mötte jag (vilket ju gjorde det hela extra scary), däremot prasslade det i absolut vartendaste busksnår. Sen tog svettningarna vid. Därefter de av hettan orsakade hallucinationerna. Jag tyckte mig se en cocacola automat i varje krok. Jag drömde om civilisation, varm korv med bröd, kallbad och gud vete allt. Då dyker hon upp. Först var jag säker på att hon var en hallucination men när kambodjanskan framför mig säger "Something to drink, come have a seat sil" anade jag att hon var på riktigt.

Vilken entreprenör! Högt uppe i ett öde ingenstans hade hon byggt upp ett solskyddat skjul och ur förråd som jag inte riktigt kunde se trollade hon fram kall läsk, ananas, våtservetter, ja t o m en radio med underhållande lokala sändningar. Kunglig service. Fantastiskt!

Med förnyade krafter tog jag mig upp till målet för expeditionen, d v s bergstoppen. Nån lokal uttråkad förmåga pekade ut de hinduistiska lirarna (Shiva och gänget) som var motiven i en serie undervattensskulpturer i sten. Varför gömma så vacker konst så högt upp under vatten kan man ju fråga sig? Häftigt var det iaf och det hela slutade i ett rätt läckert litet vattenfall. Idyllen förstördes i vanlig ordning av en grupp koreaner som dök upp på slutet och började föra oväsen. Det hemska beteendet nådde sin kulmen när de kliver ut i vattnet och med avsikt börjar skrapa fötterna mot konstverken under höga jubelskrik. Hade lust att strypa dem. På vägen ner var orm-/minrädslan lyckligtvis som bortblåst och jag kunde njuta av den vackra djungeln och den fantastiska utsikten på de platser där vegetationen inte dolde den.

Bara att vara ute på vägarna här är underhållning, man kan liksom aldrig vara förberedd på vad som komma skall. Under återresan förvandlades bilturen till en safaritripp när en flock på drygt 50 apor intog vägen. Chaffisen blev irriterad när de inte ville flytta på sig men jag njöt och passade på att knappa några bilder.

På eftermiddagen avverkade jag ett gäng måste-se-tempel i Angkor Wats grannskap. Dagens favvis var Bayon som utifrån såg ut som ett fult kråkslott i sten. Magin visar sig dock när man kommer upp på tredje våningen och möts av 216 drygt meterhöga uthuggna ansikten i sten som ler Mona Lisa-leenden från alla möjliga vinklar och torn. Har aldrig känt mig sa iakttagen.

Dagens charmoffensiv från kambodjanska barnförsäljare resulterade såklart i nya nödvändiga inköp. Bordsduk, oanvändbart kluckande instrument, fler felsydda t-shirts och gud vete allt (fortfarande dock inget som slår det där batteridrivna blinkande plastbitshalsbandet som jag blev ägare till på Rhodos, vilket Finn fortfarande har kul åt). I ett försök at komma undan de små liven slog jag mig ner på en sten bredvid en polis. Först snackade vi väder och vind men plötsligt befinner jag mig åter i köparens roll. Han halar fram ett kambodjanskt polisemblem som han lyckas sälja på mig. Sen dyker en poliskollega upp och erbjuder sig att skära(!) bort sitt emblem från uniformen med en kniv om jag vill köpa det också. Jag ursäktade mig artigt och smög därifrån.

18/1

Styrde om resplanerna, annat får ge vika, ett senare problem helt enkelt. Satte samtidigt nytt morgonrekord for trippen med en uppstigning 05.40. Skulle bli upphämtad 06.00 och med ett tålamod som en hårt prövad fembarnsmor skulle blivit imponerad av började jag ringa runt för att få styr på transporten när den ännu inte dykt upp 06.30.

Till sist slirar en totalt överlastad bil med släp in på gårdsplanen. Jag fick inte plats på det överlastade släpet utan lastades upp på förarhyttens tak. Därefter rivstartade det skrangliga fordonet och spann iväg i en 50-60 km/h på en gropig grusväg. Grep hårt runt ett bräckligt litet räcke och vände mig om till holländskan som delade mitt öde uppe på taket och försökte med en skämtsam kommentar lätta upp den spända stamningen: "Ahh, some fresh early morning air!". Hon var likblek och svarade inte. Ett par hastiga inbromsningar senare försökte jag åter få igång konversationen: "We''re gonna die". "I know...", pressade hon fram. Strax därefter gräver en äldre indier sig fram ur bagagehögen på flaket, ställer sig upp och börjar nynna på en hymn. Han avslutar med att ropa "A true Cambodian experience". Jag kunde bara nicka instämmande.

Det var flodbåtsdags och föga anade jag att resan skulle ta nio timmar! Det var dock nio av de mest underhållande timmarna i mitt liv. Vår "speedboat" kryssade sig så sakteliga fram genom en träskmark som gav Amazonasvibbar och med jämna mellanrum passerade vi små fiskebyar bebodda av hårt arbetande människor och charmigt vinkande barn. Tror inte jag kan tänka mig ett mer fantastiskt satt att få en inblick i hur lokalbefolkningen i ett kambodjanskt flodområde lever. Synd bara att jag inte hade smörjt mig, huden antog så småningom färgen lila!

Till sist kom vi fram till målet för resan, Battambang, Kambodjas näst största stad. Invånarmässigt marginellt större än den där fåniga nordvästskånska hålan som göder ett lag med röda tröjor. Fixade ett natthärbärge och bokade upp en motorcykelchaffis för nästa dags äventyr. Somnade med träningsvärk i såväl armen (vilket jag inte ens fick av senaste squashmatchen med Magnus) som kindmusklerna tack vare allt vinkande och leende riktat åt världens charmigaste barnaskara.

Dave var dagens chaffis. Han försörjde en hel släkt genom att ta runt turister på grannens motorcykel ett par dagar i veckan och däremellan slita med konstruktionsarbete. Tre år som buddistmunk (nästan alla män här i landat "tjänstgör" som munk under minst ett år under sin livstid så det vimlar av orangeklädda rakade gossar överallt) hade beväpnat honom med ett batteri av visa tankvarda fraser som han började sprida omkring sig på utmärkt engelska.

Undertecknad har, vilket flera av er känner till, aldrig lyckats skaffa sig en naturlig relation till motordrivna fordon och motorcykelerfarenheterna begränsas i princip till en kort skjuts i febersjukt tillstånd på grekiska Paros förrförra sommaren. Nu var det alltså dags för en heldagsmotorcykeltripp ute på landsbygden och jag kände mig smånervös. Till en början klamrade jag mig hjälplöst fast runt Dave (sådana kramar har han aldrig förut fått ens av en kvinna, I bet...) men efter ett tag kunde jag slappna av och njuta av landsbygdens underhållande sevärdheter.

Efter ett par tempelbesök (överdoserad på det där vid det här laget) brände det till i intressenerverna. Vi lyckades dundra rakt in i ett bröllop och efter att ha beskådat presentparaden fann jag mig plötsligt ha stulit showen med min blotta närvaro. Oförglömligt! Under högtidliga former bjöds jag att tillsammans med den officiella bröllopsfotografen kliva in i ett specialinrett rum för fotografering. Där inne stod vi två och knäppte bilder på bruden med familj (tyvärr var hon inte brudklädd, detta var bara dag ett av två i firandet, det är under andra dagen själva ceremonin äger rum).

Nästa stopp var ett gäng dödskallegrottor där skelett från offer under de röda khmerernas grymma ledarskap hade bevarats åt eftervärlden. Obehagligt och scary, kommer mer sådant längre fram i rapporteringen.

Därefter tog Dave mig på små grusvägar ut till en bekant som driver en fruktfarm. Fick chansen att frossa i en buffé med nyplockade bananer, ananas och guava (som man dippade i en blandning av chili/socker). Dessutom bjöds det på rikligt med egenframställt risvin och kalaset avslutades med att jag somnade i bondens hängmatta där jag låg och lyssnade till barnen som läste läxor. Senare kom förklaringen - risvinet som jag bälgat i mig flera glas av var på mer an 30%!

Dagstrippen avslutades med en färd på bambutåget. Eftersom det vanliga tåget bara passerar två ggr i veckan i 20 km/h har kluriga lokalbor byggt egna små vagnar av bambu som snabbt går att montera upp och ner (det blir rätt många möten och den med minst last måste alltid montera ner). Som experten Stephan mycket riktigt hälsade i ett mess från syrran - man kommer aldrig så nära ett folk som när man åker dess järnväg!

Trots lättare magproblem bestämde jag mig på kvällen för att ta ett par drinkar på Riverside Balcony Bar, skönt lokaliserat i ett tvåvånings trähus som i mörkret blev extremcosy med massor av syrsor spelandes runt den öppna terrassen över floden. Angelina Jolie (hur hon nu lyckades bli en följetong i de här rapporterna?) tillhör de celebriteter som varit där och njutit av den sköna stämningen under de senaste åren. Träffade på en tysk kuf som arbetade som fotograf/journalist och bl a gjort ett flertal intervjuer med fd ledare i röda khmer-regimen uppe i bergen i väst. Fick inte en syl i vädret men hans berättelser var mycket intressanta.

19/1

Typisk mellandag. Tog en femtimmars bussresa ner till huvudstaden, Phnomh Penh på förmiddagen. Ägnade eftermiddagen åt att slappa och anade föga att den här kvällen skulle bli avgörande för den fortsatta resan!

På kvällen sprang jag på Malin och Sara på stället där jag checkat in och de behövde 10 min för att sticka dolken i ryggen på min resplan och ytterligare 10 minuter för att vrida om kniven och definitivt skruva om allt det jag planerat beträffande fortsättningen av trippen. Nyfikna? ;)

Mellansnack

Låter spekulationerna där hemma gå varma om vad det egentligen är som har skett. Ska jag viga mitt liv åt buddhismen i ett avlägset tempel i nordöstra Kambodja, starta upp ett opiumbaserat leverne i Asien eller kanske dra till Thailand för att slå följe med brorsan? Fortsättning följer och jag lovar att adressen nästa rapport kommer ifrån är oväntad för de flesta! Bra så...

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign