Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

07 September
2013-09-08 (21:10)

Någon gång under 1800-talets andra hälft, djupt inne i Smålands mörkaste skogar i byn Virestad, gifte sig Bengt Magnusson med sin Britta-Stina Jonsdotter. Bengt var en bister skäggprydd man som efter att ha lyssnat till predikningarna i kyrkan om söndagarna brukade skriva ner de egna tolkningarna i en bok. Det gör väl alla smålänningar? Bengt var också en riktig ”tösapappa” och fick hela sju döttrar (och en son). Senare generationer brukade tävla i vem som snabbast kunde räkna upp döttrarna: Kristina, Karolina, Maria, Johanna, Matilda, Jenny och Julia. Men det var bistra tider i Småland (som alltid, höll jag på att skriva) med usla skördar och en massa annat elände vilket fick fyra av döttrarna att kasta in handduken och flytta till Amerika.

Jag tror inte att Bengts fyra döttrar hade en gränspassage in i USA som påminde om min. De kom med båt från Europa och jag anlände med buss från Kanada. De hade satsat resten av sina liv på en bättre framtid västerut men för min del får det räcka med några veckor i staterna.

Just gränspassagen in i USA har varit ett litet irriterande orosmoln för min del. Nästan all information om dokumentationskrav och tillstånd vid inresa till USA förutsätter att man flyger in till landet eller möjligen kommer dit med ett kryssningsfartyg. Kommer man landvägen förutsätts det att man är kanadensare eller mexikan och de nationaliteterna har naturligtvis egna inreseregler. Men som europé som reser in med buss, ja vad gäller egentligen? Efter diverse mailväxling med amerikanska myndigheter, ambassader och andra viktiga institutioner fick jag till sist svaret jag trodde mig ha klurat ut redan på egen hand. Jag behövde ingenting alls.

Eftersom jag inte hade några handlingar fick tjänstemannen mig till att fylla i en massa gröna blanketter och jag försenade på egen hand bussen med 10-15 minuter. Det kunde blivit ännu värre om det inte vore för chaffisen, som under slutet av bussresan från Vancouver till den amerikanska gränsen gick ut i högtalarsystemet och varnade för att gränsvakterna var nitiska med att sätta böteslappar på alla matvaror som inte deklarerats på förhand. Under ännu en av mina många förvirrade stunder hade jag på morgonen rensat ut min mat ur hostel-kylen som skulle slängas. Av bara farten åkte dock ett paket tortellini och en burk creme fraiche inte ner i papperskorgen utan istället med på resan söderut. Lyckligtvis hade jag upptäckt detta och kryssade för att jag hade mat att deklarera.

Med alla gröna dokument samt tum- och fingeravtryck i ordning kom jag till införtullningen av matvarorna. Ingen dramatik där dock; kvinnan log bara och sa att hon inte behövde se min pasta. Chaffisen, en cool kille i bockaskägg som ackompanjerad av passagerarnas jubelrop gjorde det till sin grej under resan att be om ursäkt i högtalarsystemet för precis allt tänkbart (– sin egen existens, eventuella förseningar, sura tulltjänstemän och bitvis tråkig utsikt längs motorvägen) stod och väntade på mig och försökte dölja att han var lite stressad. Han klappade mig på axeln och sa let´s go. Jag var nu i Amerika och det kändes lite stort och högtidligt.

Julia var en av de fyra döttrarna som utvandrade till Amerika. Kanske fick hon också en klapp på axeln när hon landsteg och förvirrat tittade sig omkring efter den långa båtresan? Hon lyckades åtminstone så väl med sitt spanande att hon på andra sidan Atlanten fick syn på Sigfrid Jacobson som hon gifte sig med. De fick tre barn varav ett döptes till Alvin men gossen kom till vardags att kallas för Al. När Al blev stor fick han också barn och så småningom fick hans son Brian också ett barn. Det blir ofta så när barn blir vuxna – de skaffar egna barn. Läs mer om detta i en biologisk grundkurs!

Kvar hemma i Sverige fanns ju fortfarande några av döttrarna, däribland Jenny. Kan Julia så kan jag, tänkte hon och skaffade barn. Hennes son Axel fick också barn och hans son Göran likaså. Inte så svårt att förstå vartåt det barkar nu. Eller?

Betsy Jacobson mötte upp mig vid ingången till mitt hostel. Hon kom på cykel och var lite sen, ursäktade sig på amerikanskt vis, gav mig en kram och önskade mig välkommen till de förenta staterna. Hennes farfarsmorfar råkar vara precis samma person som min farfarsmorfar – den bistre Bengt som satt i sin stuga i Småland och skrev ner sina tolkningar av prästens predikningar. Vi är därmed bryllingar, jag och Betsy, släkt till 1/128 vilket bara det i sig är nästan ingenting. Skulle Betsy lyckas skaffa barn och jag gör samma jobb på min kammare kommer deras släktskap kallas pysslingar – ett ord så roligt att jag bara inte kunde låta bli att ta upp saken även om det inte är så aktuellt just nu.

Eftersom vi träffats för ett par år sedan hemma hos min farbror kunde vi snabbt hoppa över formaliteterna och gå över till allmänt vardagsskvaller över varsin drink på ett mysigt ställe där borden var stora trätunnor och det hängde blommor i taket. Efter drinken tog vi en längre promenad till Linda´s – puben som för evigt skaffat sig ett namn i rockhistorien eftersom det var platsen där Nirvanasångaren Kurt Cobain sågs levande för absolut sista gången. Innerlokalen var mörk och allmänt ”grungeig”, musiken som spelades var den typen av autentisk Seattle-upplevelse som jag hade hoppats på och visst såg jag faktiskt ett par flanellskjortor även om de flesta av gästerna var klädda i jeans och t-shirt.

Betsy berättade för mig om valen hon stod inför vilka nog inte är så ovanliga för en tjej som nyss fyllt 30 i ett land som till ytan är ohyggligt stort. Killen hon dejtat en längre tid har flyttat till New York men hon gillar sitt jobb och Seattle och har därmed ett tufft val att göra. Med föräldrarna i Minnesota och pojkvännen i New York blir det ibland lite splittrat och ensamt, förklarade hon, vilket jag inte fann särskilt svårt att förstå. Fyllde på själv med några av mina utmaningar – som att jag t ex inte har en aning om vilket liv som väntar mig efter det här året och hon sa att hon var avundsjuk på den totala valfriheten.

Mycket av hennes och hennes väninnors sociala liv tycks kretsa kring de kooperativ de bor i. Som man lärt sig i TV-serierna som kablats ut från USA genom åren är det ovanligt för yngre amerikaner att ha sin egen lägenhet. Man delar med andra helt enkelt. Väninnorna damp in på Linda´s en efter en och flera av dem var just nu i någon form av separationsångest ifrån en rumskamrat som de delat liv med under flera år men som nu var på väg att flytta vidare. Således var separationsångest samtalsämnet för kvällen.

Vi satt på den livliga innegården långt in på småtimmarna och gruppen runt bordet växte efterhand. När stället släckte ner fick jag skjuts tillbaka till mitt hostel av ett yngre par i Betsys bekantskapskrets efter det att de obligatoriska avskedsfraserna utväxlats. En bra kväll precis som jag hoppats på när ett obskyrt släktskap gav en inträdesbiljett till de lokala nöjena i Seattle en lördagsnatt.



<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign