Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

08 September
2013-09-10 (07:09)

Green Tortoise Hostel anses vara ett av USAs bästa och mest klassiska hostel och det är inte särskilt svårt att förstå varför. Det här stället är verkligen byggt av resenärer för resenärer. Kanske viktigast av allt, förutom att man vill känna sig trygg på sitt boende, är platsen man befinner sig på. I det här fallet är lokaliseringen idealisk – precis intill Pike Place Market vilket sannolikt är det mest centrala läget i Seattle. Stora allmänna utrymmen, snabbt nätverk, fri frukost, fri kvällsmat två ggr i veckan, fria organiserade aktiviteter och skön personal. Massor med stora singeltoaletter som alla innehåller en dusch. Nyckelkort för passage genom alla dörrar. Rummen har breda våningssängar med draperi man kan dra för vilket ger befriande avskildhet och under sängarna finns rejäla boxar för förvaring av packning och värdesaker som går att låsa. Och…och nu kommer vi till poängen här…fyra eluttag per person precis ovanför sängen! Äntligen någon som fattat vilket som är resenärens allra största bekymmer: Den ständiga jakten på eluttag! Dator, mobiltelefon, kamera, videokamera, trimmer och Ipod – alltid är det lågt batteri någonstans hur mycket man än försöker planera. Förutom här då. Så löjligt befriande!

Det enda jag kan klaga på här skulle väl vara fiskaren Roderick i sängen ovanpå. Han ger ifrån sig oförklarliga läten. Någon sorts grymtningar kommer ut ur den väldiga kroppen när han sover och det gör han nästan alltid oavsett tid på dygnet. Men det är en trevlig prick i övrigt som kommit ner till Washington (inte staden utan staten) från en fiskebåt i Alaska för att avsluta diverse ouppklarade affärer. Sedan ska han åka motorcykel, säger han. När jag frågade lite försiktigt om de ouppklarade affärerna bytte han snabbt samtalsämne. Förmodligen har han varit involverad i någon lätt ljusskygg verksamhet och vill dra sig ur. Så föreställer jag mig att det är. Kanske penningtvätt eller cigarettsmuggling i mindre omfattning? Ämnet tänker jag i alla fall inte beröra igen. Jag tror mer på att fråga om hans planerade tripp på motorcykeln nästa gång han vaknar. Då blir han nog glad.

Jag tillbringade en stor del av dagen på Pike Place Market som visserligen är en stor turistattraktion men på många sätt ändå känns äkta. I övre plan, delvis utomhus, saluförs i första hand saker som går att äta samt blommor. De två mest kända attraktionerna på marknaden torde vara världens första Starbucks (öppnad 1971) samt fiskhandlarna som dagarna i ända står och kastar(!) fisk till varandra och kör diverse ramsor. Det må låta både märkligt och fånigt men är ett väldigt kul skådespel.

Marknader är nästan uteslutande besvikelser i min värld men den här gick jag igång på, kanske inte minst för att man håller stenhårt på sina traditioner och försvarar de lokala genuina handlarna. Regelverket säger att högsta chefen för respektive marknadsplats måste stå och kränga minst två dagar i veckan och det gäller alla, även Starbucks, vars lokala vd jobbar i butiken enligt regelverket.

Övre plan på Pike Place Market är ett färgsprakande skådespel för alla sinnen. Frukter och grönsaker trängs med tonfisk, liljor och solrosor och ständigt är det någon som hojtar på en fisk som kommer flygande. De nedre planen består av ett virrvarr av gångar fullproppade med specialistbutiker. Perukbutiken, roliga hattbutiken, trollkarlsbutiken, affischbutiken, samlarkortsbutiken, myntbutiken, serietidningsbutiken, butiken för samlarobjekt kopplad till filmer och tv-serier – kort och gott, butiker av nördar för nördar. Jag stormtrivdes i dem alla utom möjligen butiken för polsk keramik som jag råkade gå in i av misstag. Men fascinerande även det.

På kvällen bjöds det på gratis pasta på Green Tortoise. Jag tryckte två portioner. Det må så vara att jag haft ambitioner om att laga mat på resan och det gick ju till och med så långt att jag köpte på mig ett paket tortellini som fick vara med om en resa över gränsen samt ett alldeles eget införtullningsäventyr men någon matlagning har det inte blivit. Det har hittills alltid kommit något emellan. Dessutom tycks min mat ha fått vingar för kvar i kylen står den inte. Förmodligen hade jag märkt upp den för dåligt. Så mycket var den gräns-oron värd.

Efter maten hängde jag med på barcrawl. En söndagskväll. Det går utför snabbt nu. Nästan bara grabbar i gänget och ganska klent med folk ute så flera av stoppen blev rätt färglösa men på Comet gick de flesta igång. Det var en riktigt liten rockklubb, som Kulturbolaget i Malmö i miniatyr, med ett liveband som verkligen gav allt framför en publik på kanske 25 personer. Man kunde nästan föreställa sig att det var så här det började för Nirvana, Pearl Jam, Soundgarden och alla de andra grungebanden som fick musikvärlden att förändras fullständigt i början av 90-talet.

En säkring gick men bandet spelade och skrålade vidare som om inget hänt fastän det inte gick att höra gitarrerna längre. Sångaren och snubben på lead guitar var ofta ute och röjde i publiken och flera i vårt sällskap kunde uppvisa blåmärken efteråt. Gladpunk varvades med firtande med death metal och paradnumret tycktes vara bandets ballad - en osannolik cover på Chris Isaaks urtråkiga ”Wicked game” som plötsligt fick ett helt nytt liv när bandet började slänga ut löjliga peruker till många i publiken som den lilla men stolta gruppen av fans bar med hängivenhet när de skrålade med. Avslutningen var riktigt trashig. Jag har i alla fall aldrig varit med förut om att en gitarrist bara kastar ut sin gitarr i ett publikhav som inte finns. Den gick rakt i golvet och man får väl hoppas att den var försäkrad.

På tal om nördigt tidigare under dagen på Pike Place Market förresten. Dörrvakten på Linda´s (samma ställe som jag varit på kvällen tidigare) bar en t-shirt som endast skulle kunna få mig och färre än tio ytterligare personer på denna planet att gå bananas. För ett antal år sedan var vi ett gäng som rollspelade det textbaserade onlinespelet Popomundo stenhårt. I praktiken gick det ut på att man var en artist som kuskade runt i världen och försökte nå framgång. Själv var jag den danske bluesartisten Svend Bach Lauritsen som ett tag rankades som en av världens 10 främsta bluesakter. En stockholmspolare (Jukka) anförde det fiktiva och ökända hårdrocksbandet Brutal Truth. Döm om min förvåning när en livs levande dörrvakt står framför mig i en svart bandtröja för ett band som heter just Brutal Truth och döm om hans förvåning när en svensk kommer fram och ber att få fotografera hans sunkiga t-shirt. Jag skulle vilja se Jukkas min när han öppnar upp bilden.

Sista stoppet av fem var på en mer nattklubbsliknande inrättning som hette Unicorn och hade en massa uppstoppade djur på väggarna. Livebandet där var riktigt risigt så det blev mest snack med de allt onyktrare bröderna på pubrundan. Schweizaren hade varit ute på halva sin sexmånaderstripp och skulle till Hawaii dagen efter, australiensarna planerade redan nästa fest och turkarna hade fått för sig att jag såg exakt likadan ut som en brittisk skådis jag aldrig hade hört talas om och redan glömt namnet på. Vet inte om jag kan hantera det?

Nä, ingen större succé med en pubrunda på en söndag. Lyckligtvis var det nedförsbacke på hemvägen och min Lousiana hotdog för ett par dollar ifrån en cateringvagn fyllde upp magen ytterligare efter alldeles för starka rom och cola och alldeles för mycket öl. Jag begriper inte varför man envisas med att bygga städer på kullar på det här viset och jag begriper inte varför det anordnas pubcrawl på söndagar när det är stendött ute på stan. Men jag gillar Seattle ändå.



<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign