Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

10 September
2013-09-12 (14:08)

En vecka går fort, tur att ett år består av 52 veckor! Det var min första tanke när jag vaknade, fullt redo att möta resans andra vecka. Det lät som vanligt som en symfoniorkester ifrån sängen ovanpå, allt annat vore en högoddsare med tanke på att fiskaren Roderick från Alaskas ouppklarade affärer snarare tycks vara att sova ikapp förlorad sömn på ett hostel än att reda ut skumraskaffärer. Oavsett tid på dygnet, ständigt dessa märkliga läten – går karln aldrig ens på toaletten?

Stack ner en våning och käkade frukost. Tillbaka på rummet möttes jag av tystnad. Tystnad! En hastig blick upp mot Rodericks säng och han var borta, väskan likaså, bortblåst med vinden på de dryga 20 minuterna jag varit iväg. Kanske hade hans förflutna hunnit ikapp honom och någon som ville honom illa hade släpat iväg alla blåsinstrument och violiner han måste ha innanför skjortan och placerat honom i ett cementblock på havets botten tillsammans med all annan packning? Kanske murades han in i cementen medan han fortfarande sov? Jag lär aldrig få veta.

Efter en händelselös bussresa på tre timmar, längs en motorväg genom lövskog omgärdad av höga vallar, nådde jag staden Portland i Oregon (delstat nr två under min USA-vistelse). Portland har förvandlats till ett snabbstopp på rutten när annat prioriterats upp och nu var det bråda eftermiddagstimmar som väntade. Efter att ha checkat in på ett nytt kanon-hostel (research och förberedelser lönar sig ibland minsann) var det dags för riktig attack-turism. Beväpnad med en karta och ett dagskort på lokaltrafiken hade jag för avsikt att se och smaka på det viktigaste Portland har att erbjuda under en eftermiddag.

Först på listan i den varma eftermiddagssolen stod Powell’s – världens största fristående bokhandel. Visserligen fördelad på flera olika våningsplan men till ytan stort som ett helt kvarter och med nio olika färgkodade rum som i sin tur innehåller en massa subkategorier. För att man skulle ha den minsta chans att hitta rätt delades kartor ut vid ingången. Sf-bokhandeln i Malmö är en specialistbokhandel med fokus på världens sf- och fantasylitteratur. Min bedömning är att Powell’s avdelning för dessa genrer var fem, kanske sex, ggr så omfattande i hyllmeter (ja, jag stegade faktiskt och räknade/bedömde, en gång controller – alltid controller…) och sen hade ju de här hyllmeterna i sin tur några fler våningsplan också. Det var massivt!

På Pioneer Courthouse Square mitt inne i downtowns hjärta rådde någon form av uppståndelse med köbildning under polisbevakning som jag kände mig nödgad att undersöka, attack-schemat till trots. Det var väl investerad tid. Företaget Trojan Vibrations delade ut varuprover. Det kan låta oskyldigt. Men företaget Trojan Vibrations säljer vibratorer. Det delar man inte ut gratis på stadens största torg i moralväktarriket USA utan visst ståhej… Det fick bli till att sitta ner och njuta av utsikten i tio minuter. En mörkhyad äldre man bakom mig fick under tiden förklarat för sig exakt vad det var för en produkt han stått i kö för och nu hade i en lila plastpåse i sin hand. Jag trodde han skulle gå under när insikten till sist slog in för honom. En annan framåttänkande yngre kille hade insett att det kunde finnas en del desperata kvinnor i kön och hade därför tillverkat ett plakat där det stod ”Single looking for a date”. Innan jag gick ifrån torget frågade jag honom om han hade haft någon framgång och han påstod sig ha fått ett par vettiga ”leads”.

Vidare till Voodoo Doughnut vars slogan är ”The magic is in the hole” (nej, nej, nej – inga kopplingar till textstycket ovan!). Butiken har gjort det till sin grej att ta donuts ett steg längre och specialaren är exempelvis med bacon ovanpå. Verksamheten har nått vida berömmelse och kön utanför butiken är nästan lika omtalad som deras produkter. Jag köpte på mig ett par och fick dem nedstoppade i en av deras klassiska rosa kartonger. Varje person med någon form av självaktning bär runt på en sådan rosa kartong i Portland och nu fick jag också vara med i klubben.

En hemsökt pizzeria finns också i innerstaden. Jag stack in huvudet där en kort stund i hopp om att få hälsa på spöken men det enda som syntes till var affärsmän med flottiga fingrar. Istället begav jag mig ner till floden för att med trevlig utsikt som sällskap få trycka i mig högklassiga donuts. Dessvärre tycks jag vara förföljd av vad Betsy med ett samlingsnamn kallar ”crazypeople”. De finns verkligen överallt i det här landet, inte så sällan påverkade av alkohol eller annan stimulantia. En av dem var en Crocodile Dundee-kopia som sade sig ha gjort slut med flickvännen vid lunchtid i staden Medford efter en 17 årig relation. Efter det hade han tagit bussen till Portland bara för att komma bort. Nu satt han på en bänk vid vattnet och klunkade burköl och han var ganska berusad. Med packningen bredvid sig men utan vare sig boende eller planer för resten av livet. ”But I’m ok”, försäkrade han. Säkert, tänkte jag och flyttade några bänkar bort för att bli anfallen av nästa dåre i crazypeople-skaran och sedan dök ytterligare en upp. Till sist tog jag spårvagnen tillbaka till mitt hostel bara för att få trycka donuts utan störande moment.

På vägen tillbaka kände jag mig ändå ganska färdig med Portland. Det enda som känns ogjort är en bryggeri-tur i landets mikrobryggeri-tätaste stad. En annan gång kanske, men nog ändå inte. Portland är absolut ingenting extra i min värld och där är det ju trots allt jag som bestämmer.



<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign