Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

11 September
2013-09-13 (16:45)

På tåget ut till Portlands flygplats där jag skulle hämta upp min hyrbil blev jag halvt överfallen av Scott. Jag hade, på grund av nyfikenhet, packat ner (och nu fått på mig) min gamla slitna Impala Malmö t-shirt för att se om folk ute i världen känner till hembyn och Scott var i eld och lågor. Som stadsplanerare med fokus på utveckling av cykeltrafiken är Malmö en av världens föregångsstäder – massor av mina kollegor har varit där och studerat er infrastruktur, förklarade han. Så blev man påmind om de nya idiotiska cykel-företrädesuppläggen hemma utanför min lägenhet och därmed var den dagen halvt förstörd!

Det är alltid lite nervöst att sätta sig i en hyrbil i främmande land, särskilt om man är så hopplöst oteknisk som jag. Peppade mig med att jag faktiskt gett mig ut huvudstupa i vänstertrafik i såväl Sydafrika som Nya Zeeland tidigare så högertrafik i USA borde vara en piece of cake – bara jag lyckades få igång den förbannade bilen, och radion…

En halvtimme senare (kära läsare; visualisera absolut inte denna hjälplösa halvtimme där jag med stor rädsla trycker på diverse knappar, letar efter instruktionsböcker i handskfacket som inte finns osv) rullade jag ut från parkeringshuset. Hade fortfarande inte förstått varför den plötsligt gick igång till sist och var lite orolig för nästa gång jag skulle stanna men allting kändes bättre när jag bara några minuter senare också fick igång radion och den första låten jag hörde var ”Straight up” med Paula Abdul. Nu var allting på min sida och jag var på en amerikansk roadtrip. En sådan man kan drömma ett helt liv om. Eller bara genomför man den när längtan blir för stor och tillfället finns. Som nu.

GPS:en var bortbudgeterad men jag hade memorerat vägnummer till leda och prickade rätt på avfarterna. Fyra filer som mest söder om Portland och det är ju inga konstigheter. Ganska snart låg jag längst ute till vänster i ständig omkörning och kände mig som en kung. Nickade med viktig och beslutsam min åt de av mina medtrafikanter jag råkade få ögonkontakt med så att de skulle förstå och kanske även kunna få ta del utav några små smulor av den dröm om en amerikansk roadtrip som förverkligades i min lågbudget-Hyundai. Gled igenom samma lövskogsmiljö som jag sett tidigare mellan Seattle och Portland ifrån bussfönstret och en bit söder om Salem (strax norr om Homer Simpsons Springfield) tog jag av rakt västerut. Det stora havet hägrade och jag kunde känna hur det kallade på mig.

11/9 förresten. Klart att det märks. Flaggorna är på halv stång och det fåtalet radiokanaler som inte kör konstant kristen propaganda med Jesus-sånger eller har en argsint berättarröst som förmedlar bibeltolkningar hade fullt upp med att minnas nationens stora moderna tragedi. Såren är djupa, så även i Oregon som väl får betecknas som något av en blindtarm utan större mening och funktion långt bortom den fläkt och flärd som råder i New York längs landets andra kust. Stora känsloregister i etern blir det minne jag tar med mig från årsdagen av detta oläkta nationella sår.

Efter knappt tre timmar i bilen kom ögonblicket jag drömt om och föreställt mig nästan hela mitt liv. Lyckades knappa in Bruce Springsteen på radion och det var helt rätt låt, ”Dancing in the dark”. Men ändå så fel! Jag fick endast de sista tjugo sekunderna och detta på en riktigt raspig mottagning som verkligen inte mådde bra av en volymhöjning. Inte alls som jag föreställt mig i åratal. En besvikelse jag kan lova att en åskådare skulle kunnat ta på. Jag satt där och tjurade som värst när skogen öppnades upp i en ljus glänta efter en lång nedförsbacke och Stilla Havet i all sin prakt tornade upp sig, just precis så stort och mäktigt som kan förväntas av klassens främsta blöta pöl. Min viktigaste och främsta partner på resan svek inte! Vi ska kampera ihop mycket det kommande året, Stilla Havet och jag. Bruce är bara en tonsättare, Stilla Havet är en färdkamrat.

Jag stannade till i fiskebyn Newport. Byn är berömd för seafood i världsklass samt för de kaliforniska sjölejon som huserar i trakten och sprider oljud. De är riktigt maffiga bjässar, sjölejonen. Jag satt och lyssnade på deras läten när de brölade ute på klipporna samtidigt som jag mumsade på ett par take-away fisk-tacos som jag köpt på en restaurang som Betsy gett stränga order om att jag måste besöka. I de små fiskebåtarna jobbade folk på riktigt med att pyssla om och med sin utrustning. Trodde knappt det fanns riktiga fiskare längre i västvärlden så detta lilla genuina ögonblick suddade ut de sista spåren av besvikelse som den raspiga versionen av Bruce förorsakat.

Styrde därefter bilen söderut längs kusten till Yachats och var framme vid mitt förbokade motel i så god tid att en löprunda kändes som rätt medicin för att skaka av resdammet. Tag en styck Stilla Havsvind, blanda upp med ett par matskedar otroliga vyer samt en tesked välpreparerat trail-spår. En Oregonsk löprunda med stänk av havsvind skall därmed vara redo att serveras – jag vet inte om det är möjligt att hitta en mer stimulerande miljö för träning än så? Man sover gott på den dessutom, det kan jag intyga!



<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign