Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

12 September
2013-09-14 (21:19)

Ångest är att ha klivit upp kvart över fem på morgonen för att förbereda resans längsta kördag och när man väl sitter där i bilen vägrar den att starta. Ångest är också att se fyra varningssymboler lysa på instrumentpanelen samtidigt: En röd textremsa som påstår att handbromsen (som är en fotbroms) ligger i, en varning för lågt batteri, en gul puckel vars innebörd är höljd i dunkel och ett utropstecken som nog mest vill säga att bilens allmäntillstånd inte är särskilt bra. I en hel timme, från 06:00 och framåt, satt jag uppgiven i hyrbilen och varvade startförsök med att vela runt huruvida jag skulle ringa assistansservice. Att ringa in service vore förmodligen att slänga bort hela dagen på väntan på hjälp (för vad som förmodligen bara var ett småfel) och först hoppades jag kunna vinka in någon till motel-parkeringen från gatan som kunde ställa en diagnos. Bara det lilla problemet att små sömniga turistorter och morgonpigga människor inte går ihop.

Instinkten sa att något låst sig kopplat till handbromsen. Den låg inte i men hade gjort det under natten. Det var också konklusionen som en vänlig passerande amerikan i skägg skakade fram. Han hade ägt en likadan modell tidigare och försökte nu minnas hur man löste detta bekymmer som han var väl bekant med. Inga problem med handbromsen menade han, bilen har bara låst sig i ett läge ifrån när den var i. Vi gick igenom en serie på ca åtta moves utan att något hände. Amerikanen kastade om ordningsföljden något och lade till ett par extra finesser men bilen var fortsatt död. På tredje försöket däremot, när vi på ett ungefär tryckt ner och hållit i bromsen, tryckt två ggr på startknappen, tryckt ner och släppt gasen, tryckt på P, lagt bilen i körläge, lagt bilen i neutralläge, tryckt på P igen, stängt av bilen och sedan satt på bilen och lagt den i körläge, tryckt på gasen och till sist släppt bromsen så…startade den. Enkelt! Eller som amerikanen sa, vad du än gör, släpp aldrig bromsen, då får du starta om hela serien igen.

Väg 101 längs kusten bjöd bitvis på riktigt spektakulär utsikt. Då och då parkerade jag och blickade ut över kustremsan och klipporna ute i havet. Miljön påminde inte så sällan om Great Ocean Road norr om Melbourne – nakna, starka och mörka klippor för en kamp med havets framforsande vågor som de i längden aldrig kan vinna.

Av ett par tjejer jag mött i Seattle hade jag fått tipset att aldrig gå under halvfull tank på den här vägsträckan för detta var bitvis ödemark och långt mellan bensinstationerna. Det rådet följde jag slaviskt. De hade tvingats ringa in hjälp när tanken blev tom och min timmes tidsbuffert hade redan gått åt.

Framåt lunchtid rullade jag in i Kalifornien, resans tredje amerikanska delstat. Jag hade kört in lite tid som gått förlorad under den förtvivlade timmen på parkeringen tidigare under morgonen utan att på något vis stressa mig framåt. Hyrbilsfirmans lilla smidiga vägkarta över Oregon var till föga nytta efter delstatsgränsen så från här och nu gällde det att navigera på känsla och talang. Hur svårt kan det vara när man kan de vägnummer som gäller samt behärskar språket invånarna talar?

Nu är det på sin plats att varna eventuella känsliga läsare för att det är nördiga Star Wars referenser på ingång. Ogillas detta hoppar man härifrån över fyra textstycken och låtsas som att ingenting hänt. Då missar man visserligen alla skogsmullars stora våta dröm på köpet men det kan det kanske vara värt om fantasiprinsessor, talande robotar och ödlor i rustningar upplevs som obehagligheter.

Månen Endor, klingar det vagt bekant? Imperiets andra dödsstjärnas sköldgenerator var placerad på denna skogsbeklädda himlakropp i Star Wars Episode VI: Return of the Jedi. Självaste Harrison Ford landsteg med en rebell-trupp och formade en allians med ewokerna (små gulliga nallebjörnar med pilbågar) vilket efter en strid ledde till att skölden kunde stängas av och Dödsstjärnan sköts därefter sönder och samman av Lando Calrissian med vänner. Scenerna på Endor spelades in i de uråldriga redwoodskogarna i Kalifornien. Jag gjorde ett planerat stopp i en naturpark i en av dem söder om Crescent City.

Det här var en skog jag drömt om att få uppleva. Ingen sägs någonsin kunnat ha måla eller fotografera ett riktigt gammalt redwoodträd i sin helhet, för stora blir de; de högsta nu levande är uppåt 115 meter exklusive rötterna. Och gamla blir de; de äldsta nu levande är mer än 2 200 år gamla och stod alltså redan höga under Romarrikets dagar före Kristi födelse.

Världens äldsta och världens högsta träd i ett och samma paket. I en tät lummig skog som ger en känsla av evighet. Det är ambassadörer av en helt annan tid man möts av längs skogsstigarna och det sägs att ingen människa någonsin kan ha upplevt en redwoodskog utan att förändras ända in i själen. Jag stannade vid några av bjässarna och kramade om dem när jag var säker på att ingen såg. Försökte lyssna efter svar djupt inne i de väldiga stammarna men möttes bara av evig tystnad. Fick ohyggligt ont i nacken efter en stund av att titta upp mot trädkronorna långt uppe i himlen men kunde ändå aldrig se topparna. Han Solo fick spela hjälte här i skogen inför ögonen på prinsessan Leia. Jag nöjde mig med att promenera stilla och rensa själen.

Det finns en magi, ett lugn och en trygghet i den här miljön där tiden alltid står stilla och vardagens stress tycks oväsentlig. Tänk vad jag hade önskat att jag hade mer tid till att vandra djupare in i skogen för att helt slukas upp inne bland de väldiga stammarna. Men verkligheten ropade tillbaka mig bort från Endors måne och tillbaka till bilen men min alldeles för korta timme i skogen blir en plats att återvända till i minnet när jag behöver lugn under resten av livet. Vilken upplevelse!

Väg 101 fortsatte att ringla sig ner genom Kalifornien. Efter Crescent City hade kusten lämnats till förmån för redwoodskogar belägna runtomkring och ovanpå betydande bergsknallar. En helt fantastisk vägsträckning att köra med begränsad trafik i ett otroligt landskap. Eftermiddagen var ganska långt gången när jag passerade en skylt mot Fort Bragg och Highway 1 via Tree Route. Hjärnan gick på högspinn i några minuter. Jag hade ju inte tänkt ansluta till Highway 1 redan vid starten i norr utan först någon timme senare men en hel del tid var ju inkörd och Tre Route lät trevligt. Gjorde en u-sväng som kom att få stora konsekvenser för resten av denna dag och det började direkt.

Den värsta serpentinväg jag någonsin rattat uppför tog sin start. Lyckligtvis kunde man inte se huruvida branta stup var en följeslagare längs vägen eftersom tät redwoodskog täckte all sikt. Jag svängde och svängde samtidigt som bilen sakta klättrade uppför berget. Detta skulle varit den mest fantastiska tänkbara stigningen på ett cykellopp, tänk att få kriga sig uppför helt innesluten av denna väldiga urskog! Till sist nådde man toppen och en galen nedförskörning inleddes. Vid något tillfälle råkade det bli rejäla däckskrik när en kurva som inledningsvis såg helt obetydlig ut ur ingenstans förvandlades till mer än 180 grader. Med andan i halsen kom jag ner bara för att mötas av nästa berg. Otroligt.

Denna Tree Route sysselsatte mig i långt över en timme innan jag kom ut på en klipphylla över havet. Därifrån gällde fortsatt storslagen serpentinväg med magiska vyer till Fort Bragg som jag vill minnas innebär den egentliga starten för Highway 1. Visst, det var fantastiskt vackert och så, men inom mig började en oro gnaga. Fortfarande var det många timmar kvar av dagen men dessa långsamma vägar käkade upp tiden väl fort och vägskyltarna avslöjade att det nu var längre till San Francisco än när jag svängde in på skogsvägen långt tidigare. Jag visste inte heller hur långt norr om San Francisco mitt mål för kvällen, Point Reyes naturpark, låg. Bara att parken låg längs Highway 1 förvånansvärt nära staden.

Timmarna gick. Jag gasade och bromsade. Häpnades över den vackra kustremsan och irriterades över hur långsamt jag käkade miles enligt avståndsskyltarna. Solen började gå ner borta i horisonten vilket oroade mig. Visserligen stängde incheckningen på mitt hostel inte förrän kl 22 men att köra helt ensam i ingenstans på serpentinvägar när mörkret anfaller är ingen höjdare.

Mina fotostopp blev färre. Körningen blev allt mer stressad. Det blev kvällning och det blev becksvart. Jag kände mig plötsligt oerhört ensam. Då och då fick man möte eller körde ikapp/blev ikappkörd men annars var det bara helljusen från min bil som gav en ledtråd om landskapet som passerades. Vid ett tillfälle skrämde jag upp mig själv rejält. Vägarbeten och vissa broar innebar körning i endast ett fält från endera riktningen och man fick snällt stanna vid rödljusen och vänta på sin tur. En riktigt långsam bil som släppt förbi mig tio minuter tidigare hade därefter tagit min rygg vilket bara det kändes skumt. Nu stod jag där stilla bakom rödljuset och fantiserade om att chauffören i den andra bilen skulle kliva ut i mörkret och attackera mig enligt det traditionella skräckfilmsmanuset. Kall svett rann nerför ryggen och jag kunde höra mig själv svälja – det är otroligt vad lite mörker kan göra med en liten människa mitt ute i ingenstans. Ingen attack kom och jag körde vidare.

Klockan blev halv nio och jag fick för mig att vägen lämnade kusten. Det borde innebära att Point Reyes skulle ligga här någonstans om jag mindes kartorna jag memorerat rätt. Problemet var att man knappt såg vägskyltarna i mörkret och jag hade redan vid ett tillfälle tvingats gira åt höger när jag alldeles för sent uppfattat en skylt som förkunnade att Highway 1 inte följde huvudleden. Nu låg små samhällen längs vägen och efter ett tag kunde jag långt borta i horisonten skymta storstadens sken. Det kändes inte rätt till sist och det visade sig i kart-analysen efteråt att jag missat nästa avfartsväg. Jag hade kommit så oerhört nära målet men missat den absolut sista svängen på min evighetsfärd.

Istället fortsatte jag köra och hade släppt hoppet om att hitta rätt i mörkret. Nu ville jag endast hitta ett boende som såg tryggt ut någonstans längs vägen. De små byarna blev till allt större samhällen och sedan kom förstäderna. Här fanns trafik och människor men å andra sidan, vem har lust att kliva ur sin bil i en okänd amerikansk förstad sent på kvällen och fråga om vägen? Nåväl, jag gjorde det till sist vid en Shell-mack och fick det vänliga beskedet av mannen bakom disken som tjattrade på flytande spanska med en kund att Point Reyes bara var att glömma men att det fanns gott om motel i omgivningarna. Han förklarade vägen till ett av dem endast ett kvarter bort men jag måste ha missförstått för istället kom jag ut på en öde spikrak landsväg.

Klockan passerade halv tio. Det kändes tröstlöst. En avfartsväg tog mig hastigt in på en motorväg som jag rattade längs en bra bit. Det var dags att gå till beslut, jag kunde inte bara fortsätta utan var tvungen att chansa på en avfartsväg. Gjorde så och kom rakt in i ett bostadsområde men lyckades navigera mig tillbaka till motorvägen. Chansade igen en stund senare och hittade en bensinmack där jag frågade om boenden i närheten. Fick ett tips om ett hotell men när jag väl kom dit var det fullbelagt. Ut och köra igen, över en lång bro rakt in i storstaden. Såg en skylt för ett Marriot Hotel och klev in ifrån parkeringsplatsen till receptionen med bedjande blick. Jodå, de hade rum nu trots att America''s Cup (en av världens största seglingstävlingar) var i staden. Kosta vad det kosta ville, jag checkade in i ett rum fem ggr över min maxbudget, släppte alla grejerna på golvet och gick ner i hotellbaren för att ta en öl och lugna nerverna. I baren satt seglingsturister och smuttade på dyra drinkar, klockan var över 22 och jag hade kört bil sedan kl 7 på morgonen med undantag för snabba matstopp och en timme i redwoodskogen. Nu hade jag slutligen nått en hamn. Fel hamn men en trygg hamn. Så var mitt första möte med San Francisco.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign