Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-09-19 (05:04)
Ack du sköna morgonstund! Inte…
Fördelen med att ha deltagit i flaskfäktningen på nedanvåningen kvällen innan var att jag nu var bekant med hälften av detta hostels resenärer. Till frukosten var det bara att slå sig ner vid ett bord med de mest slitna gästerna och sortera minnen från gårdagskvällen. Kiwin Matt (på plats enbart för att följa America´s Cup) fastslog att färska bagels med jordnötssmör må vara himmelskt till frukost i några dagar men när nästan två veckor passerats och de sista av nattens drinkar konstant är på väg upp vore han beredd att betala tjugo dollar för en hederlig ostfralla. Matt lät både sårad och förfärad när han fick höra att min plan för dagen inte innefattade seglingstävlingarna och ritade upp en karta på en bit papper över lämpliga åskådarplatser utifall lusten att se råbarkade hjältar dra i segel plötsligt skulle infinna sig.
Jag hade nämligen bestämt mig för att cykla. Lite halvt planlöst men definitivt över Golden Gate Bridge. Så blev det också. Med start i Fisherman’s Wharf trampade jag iväg på lätta växlar över backarna i riktning mot bron. Jag var inte ensam, är det något turister gör i denna stad så är det att cykla över bron så det var bara att följa lämmeltåget.
De röda bropelarna lämnade fjärran och kom allt närmare. Upp till brofästet fick jag ta fram Ironman-takterna och spela oberörd i backen som många valde att ta sig an till fots. Väl framme kom jag på att jag ju inte alls gillar höga höjder men det var så dags – bara att bita ihop och möta blåsten med ett påklistrat leende.
Cyklister hänvisades vid denna tid på dygnet till den bortre sidan av bron vilket kändes som en liten missräkning. Man såg visserligen hyggligt in mot San Francisco men gångtrafikanterna hade det bättre rent utsiktsmässigt. Nåväl, med bil och cykel avklarat återstår endast att ta sig an stålkonstruktionen till fots. Ska man ”göra” världens mest berömda bro måste man göra den ordentligt mumlade jag för mig själv och trampade vidare. Vid foto-stoppen fick man istället väldigt fina vyer ut över buktens öppning men så fort jag parkerade min cykel var svindelkänslorna där och stoppen hölls korta.
Inne i San Francisco Bay samlades hundratals åskådarbåtar för att följa dagens kappseglingar. Det passade mig alldeles utmärkt att pliktskyldigt stanna till vid en klippformation längs buktens norra strand för att kika in starten av söndagens första kappsegling. Med hjälp av videokamerans zoom fick jag en hygglig bild av det som pågick. I ärlighetens namn föga begeistrande för en landkrabba som mig.
Cykelturen gick vidare och jag hamnade i Sausalito. Strosade runt i hamnen och tittade på husbåtarna innan trampandet gick vidare. Cyklade i en båge för att ta mig förbi en djup vik och nådde till sist pärlan Tiburon efter stadiga 3 mils trampande. Belöningen blev en kall på en uteservering i sällskap med ett trevligt amerikanskt par från North Carolina som jag mött längs vägen. Tillsammans tog vi med oss cyklarna på färjan tillbaka till Fisherman’s Wharf och jag passade på att knäppa ett par bilder av Alcatraz längs vägen.
I sällskapsrummet var schweizarna redan långt gångna med kvällens öldrickande. Hopplösa människor! De försökte locka med mig i fördärvet igen men jag hade lyckligtvis bokat in mig på ett hostel-evenemang kallat ”Restaurant crawl” den här kvällen. Till skillnad från traditionellt bar crawl är fokus här istället på maten. För 10 dollar får man en för-, två huvud- och en efterrätt på fyra olika restauranger i området och har samtidigt chansen att mingla med andra resenärer och lokala förmågor. Maten var inget att hänga i julgranen och portionerna var som väntat små men jag tog fram dammsugartalangerna och passade på att fylla på depåerna när folk inte orkade mer än en pizzaslice på den italienska restaurangen.
Smög förbi uppehållsrummet och strök försiktigt längs väggarna uppför trappan när jag kom tillbaka efter utfodringen. Jag var så sliten efter det senaste dygnet att ännu en partynatt vore förödande och lyckligtvis fick inget bekant ansikte syn på mig och därmed slapp jag jobbiga övertalningsförsök (där jag är förlorad på förhand med min usla karaktär) beträffande kalla öl och starka drinkar. Det kändes bra och seriöst att vara i säng före de små tysta asiatiskorna i rummet. Jag förstår inte varför jag bryr mig om hur de uppfattar mig men efter att ha somnat fullt påklädd i två nätter uppvisade jag nu en fullt respektabel sida. Den överraskningen såg de aldrig komma?
<- Tillbaka
