Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

En sydostasiatisk odyssee Del 3
2007-01-28 (11:28)




Mellansnack (forts från föreg rapport)

Spekulationerna och gissningarna har varit många. Kanske överdramatiserade jag, kanske inte. Den vildaste gissningen beträffande den omlagda resplanen kom inte helt oväntat från Magnus som tippade på att jag skulle starta ett kollektiv nere på Tasmanien med Sara och Malin (fortsättningsvis SoM).

Min tanke från början var att förlägga tre veckor till Vietnam, dvs hela resan. Därefter kom Kambodja att sluka fler och fler resdagar ju närmare avfärden jag kom. Väl på plats här nere har jag ruckat ytterligare på planen eftersom Kambodja helt enkelt är fantastiskt. Samtidigt har jag mött väldigt många resenärer som alla levererat exakt samma budskap: Gillar du Kambodja kommer du bli besviken på Vietnam (mycket fler turister, inte alls så trevlig lokalbefolkning osv). När dessutom rapporterna om riktigt dåligt väder i Vietnam började strömma in från människor som reste på motsatt håll jämfört med mig började jag känna mig osäker.

Så sprang jag då på SoM som direkt drog igång samma gamla välkända trall. "Nej, nej, inte Vietnam, åk till Laos". Så fort de tog Laos i sin mun fick de samma drömmande blick som jag har lärt mig att känna igen ifrån människor som varit med om något extra. Eftersom flera andra tidigare gett samma rekommendation började jag känna mig osäker och töserna fortsatte med att propsa på. "Men jag har ju inga malariatabletter" försökte jag. "Men det har vi och vi behöver dem inte längre" kontrade Sara snabbt och det var nog dödsstöten för min resplan. Resten var bara dödsryckningar. "Men jag har ju ingen guidebok". "Det har vi och den lånar du inatt, sedan köper du en piratkopierad på stan imorgon, dessutom kan vi ge dig alla restips du behöver".

Det är rätt otroligt egentligen. Med tanke på mitt civilstånd borde jag kunna styra över mitt liv. Ändå är det oftast töserna därhemma som håller i trådarna. Nar man så försöker åka runt halva jordklotet för att ta kontroll över sitt eget liv i tre veckor finner man ganska snart att det hela nog är en väldigt omfattande konspiration. En egen fri vilja? Jag?

Laos alltså, har visserligen alltid drömt om att komma dit och det här är ju egentligen ett alldeles utmärkt tillfälle. Kanske lät jag mig styras bara för att kunna skylla på någon om det inte blir bra? Häng med i den fortsatta rapporteringen så får ni facit!

21 jan (ja, jag vet att det blev lite galet med datumen senast)

Ska försöka hålla mig allvarlig under den har dagsrubriken för det här var en allvarlig dag. För att förstå det här landet handlar det om något som man bara måste ta sig igenom för att visa respekt mot ett folk som kanske fått lida mer än något annat (fler bomber släpptes här än över Japan under WWII, Vietnamkriget drog med sig en häftig minering, sedan de röda khmererna som det kommer mer om nedan och därefter kommunistiskt styre i ca 20 år).

Gjorde Phnom Penh (hädanefter PP) den har dagen i en tuk-tuk med SoM enligt följande:

Pol Pot och hans röda khmerer styrde det här landet mellan 1975-1979. Under de åren lyckades de ta livet av osannolika tre miljoner kambodjaner, dvs en fjärdedel av befolkningen, via avrättningar, svält och sjukdomar. Detta brott mot mänskliga rättigheter som kanske saknar motstycke i historien skedde alltså närapå i nutid och det inleddes med att man skickade ut hela befolkningen på landet för att arbeta i 14 timmar om dagen på risfälten. Samtidigt såg man till att ta livet av alla intellektuella och högutbildade för att förhindra att motstånd organiserades. De flesta familjer splittades upp och sändes till olika delar av landet och i princip alla landets invånare kom att förlora en eller flera familjemedlemmar under de här åren. För mig var det här ganska okända fakta innan den här resan men nu kommer jag för alltid att bära med mig det jag psykiskt orkade ta in av de platser vi besökte den här dagen.

Vi inledde med Tuol Sleng, den näst sista destinationen för ca 20 000 välutbildade kambodjaner och hela deras familjer (politiker, professorer, poliser, läkare mm). På den fd skolan som omvandlades till tortyrkammare under de här åren vistades man i ungefär två veckor och genomgick ständig tortyr for att avslöja namn på andra potentiella motståndsman. Vår skickliga guide tog oss igenom celler, tortyrredskap samt de med preussisk noggrannhet tagna fotona av alla interner samtidigt som hon tillförde personliga levnadsöden och berättade om sin egen familj under de här åren. Det fanns skyltar på det här museet som förklarade att det var förbjudet att skratta innanför byggnaden, jag kan inte tänka mig att någon som besöker platsen skulle komma på tanken.

Därefter åkte vi ut till den sista destinationen, avrättningsplatsen som kallas "The Killing Fields". Hit skickades alla från Tuol Sleng för att avrättas på studs. Eftersom gevärskulor var för dyrbara avrättades 20 000 människor med metoder som halshuggning, hängning eller kanske värst av allt, spädbarnen dunkade man mot ett träd tills de dog. Sedan skyfflades alla ner i massgravar på området. Hittills har man gravt upp ca 9 000 lik och när man vandrar runt på platsen ligger fortfarande klädrester, tänder och skelettben och "skrapar mot fötterna" i gångarna. Så otäckt att man inte vet vart man ska ta vägen.

Efter en mindre munter förmiddag (samma obehagskänsla i magen som efter ett besök på koncentrationsläger i Tyskland eller fredsmuseet i Hiroshima, hur mycket ondska finns egentligen gömd i människan?) bestämde vi oss för att göra en god gärning. Vi åkte till restaurangen Friends som är en plats där gatubarn tas in for att tränas till skickliga kockar. Wow, vilket käk! Khmertapas och efterrätt. Förmodligen resans kulinariska höjdpunkt.

Tre fullproppade klot rullade sedan igenom nationalmuseet och därefter palatsområdet. Nationalmuseet blev som ett sista farväl för mig till templen uppe i Siem Reap, för SoM var det en aptitretare inför det som komma skulle. Palatsområdet påminde om det i Bangkok. Väldigt vackert, men hjärnan var helt tom efter förmiddagen och orkade liksom inte ta in fler intryck.

På kvällen lyssnade vi till den franske die hard travellern Fabrice som också fick det där saliga leendet på lapparna när Laos kom på tal. Han skrev ner en massa Laos-tips till mig som ett komplement till min för dagen nyinköpta piratkopierade Laos-guidebok. Om jag varit det minsta osäker tidigare stod det helt klart for mig vid det här laget, Laos skulle bli ett värdigt avslut på äventyret!

22 jan

En turnéadministrationsdag för att hantera den omlagda resplanen. Sådant tar tid här. Först ett besök på ett Internetcafé för att flytta lite pengar mellan konton och därefter drog det igång på allvar. Missade SoM:s avresa, hoppas de förlåter mig!

Den lille Heng Kim San som utan dödsförakt hade en förmåga att kasta sig fram och tillbaka i PPs kaotiska trafik var dagens moto-chaffis. Jag sade åt honom att jag förmodligen behövde en heldag för mina bestyr och han nickade lite oroligt, som om han var osäker på att det skulle räcka.

Ut i trafiken bar det och när det blev som värst bara blundade jag, mitt hjärta klarar nämligen inte av hur många nära döden upplevelser som helst. Värst är det när man kommer till trafikljus, lyckligtvis finns det inte särskilt mycket av den varan här. Ungefär en tredjedel av trafikanterna ignorerar nämligen dem fullständigt, en tredjedel tar viss hänsyn till rött ljus och resten följer reglerna. Min chaffis hörde naturligtvis till grupp ett.

Heng Kim San nickade ivrigt när jag berättade att jag behövde ta ut pengar. "ATM sil?". Visst, hade järnkoll på att sådana inte finns i Kambodja så jag vet inte riktigt vad jag hoppades på egentligen. Vad jag än hade trott hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig stället vi kom till, "Lucky Lucky Motorbike". Denna ATM bestod av sex hårt arbetande kambodjaner som behövde 30 minuter för att fixa mitt uttag. En som satt vid disken och dirigerade, två som administrerade intensivt inne i det förbjudna inre rummet, en som tog många kopior i kopiatorn på mitt pass, en som kontrollerade att jag satt bekvämt och slutligen en som hade det ärofyllda uppdraget att dra mitt kort i kortläsaren.

Många påskrifter och turer senare stövlade jag ut från Lucky Lucky Motorbike med friska US dollar på fickan. Nästa stopp var för fotografering (obligatoriskt för visum till Laos). En allvarsam äldre herre visade mig in till ett skyffe och försökte förläget få mitt ansikte i rätt vinkel med svårbegripliga gester. På något vis blev det bra ändå. Eller nja, det kändes som att bilderna skulle duga för syftet iaf.

Så den värsta pärsen av dem alla. Flygbiljettsinköp! Gissa vart jag blir körd! Helt rätt, allt i allo servicen "Lucky Lucky Motorbike" (jo, de hyrde ut motorcyklar också). Den här gången blev jag slussad in till det heliga, tidigare sa förbjudna, inre rummet där två tjejer jobbade heltid med min flygbiljettsbokning i drygt två timmar. Missförstanden var många, telefonsamtalen desto fler. När det blev som mest absurt började jag fotografera tjejerna (den ena var rätt söt och jag bad naturligtvis om tillstånd först).

Man lär sig rätt fort att det bara finns en metod som fungerar i det här landet om man vill få saker och ting fixade. Metoden har jag döpt till "Le och försök igen". Den prövar tålamodet så till den grad att man vill gå av på mitten och slå hårt på ett dött föremål i ens närhet men någonstans i slutändan brukar det sluta lyckligt. Till sist kom vi fram till ett slags agreement. Jag skulle återkomma senare på eftermiddagen och kvittera ut mina biljetter om jag bara skrev ner min tänkta flygrutt en gång till. Så lite så...

Bad att bli hemkörd för att ladda mina smilbatterier, få en stunds välförtjänt vila från administrationen och äta en efterlängtad bit mat. Ett par timmar senare stack jag så vidare med Heng till marknaden för att shoppa på mig lite kläder i väntan på att flygbiljettshanteringen skulle bli färdig. Flera stora märken har fabriker utanför PP och som ett slags goodwill gentemot staden droppar de av plagg på ett par av de lokala marknaderna till tillverkningspris. Trots att försäljarna gör sig en rejäl hacka kan man alltså som turist göra fantastiska kap av äkta vara. T ex 4 garanterat äkta kortärmade Ralph Lauren för 10 dollar, jag tror jag hade kunnat få ner priset ytterligare någon dollar om jag bara orkat, tror ända det priset står sig rätt bra?

Så Lucky Lucky Motorbike igen. Mina värsta farhågor besannades otroligt nog inte. En helt komplett och korrekt bunt flygbiljetter låg och väntade på mig. Fy fasen alltså, jag börjar få kläm på administrationen här! Heng gjorde stora ögon och avslöjade sedan att en sådan bokning brukar ta två till tre dagar att administrera (det kluriga var tydligen att jag inte ville ha en returbiljett till PP). Kan det ha varit fotograferingen av tjejerna och komplimangerna som tog ut sin rätt månne?

Tyvärr vågade jag aldrig mig ut i det verkliga nattlivet i PP. Verkade vara rätt häftigt men med tanke på alla varningar man fått kändes det onödigt att riskera något. Därför satt jag hemma på terrassen även denna kväll i sällskap med ett urtråkigt norskt par - ja ni vet sådana där norrmän (typ 98 procent av det landets befolkning) som alltid har fotriktiga skor, regnriktiga kläder och hurtfriska men värdelösa skämt. Var dock så illa tvungen att husera med dessa då en koreansk invasionsarmé lagt beslag på alla övriga bord. De har verkligen blivit resans följetong, ja koreanerna alltså, inte norrmännen, det hade nog varit ännu värre...

23 jan

Vissa äventyr söker man sig till, andra bara hamnar man i. Hade just anlänt till Sihanoukville efter en bussresa på drygt fyra timmar. Sihanoukville kallas lite skämtsamt i guideboken för Costa del Cambodia. Klart orättvist, det här är Thailand för tio år seden. Väldigt få turister, löjligt billigt (Angkors bryggeri ligger precis utanför orten så en stor stark kostar som mest 1 USD men eftersom det alltid tycks vara happy hour betalar man oftast 0.5 USD!), god mat och tomma stränder. Ett bra ställe att chillaxa på helt enkelt (lärde mig i Grekland att alla båtluffare chillaxar, en sammanslagning av chill out och relax). Fick det boende jag ville ha, eller som det beskrivs i guideboken "...it doesn''t get more beachfront than this".

Där huserade jag alltså, på ovanvåningen till ortens populäraste strandbar som dunkar ut hög musik fram till fem på morgonen. Perfekt - jag går en ändå alltid hem sist och då blir det nära att krypa upp för den branta trappan...

Men som sagt, hade just anlänt och valde att ta en strandpromenad. Blev hungrig och stannade till vid en beachpub, beställde in och satte mig ner för att kolla in en pågående biljardmatch. Efter en stund börjar folk peka på mig och det dröjer inte länge förrän jag tas in i ett av de två lagen. Det visar sig vara en pågående släktduell mellan de två grannpubarna som utkämpas en gång i månaden med ofantliga mängder prestige inblandat. Efterhand samlas mer och mer publik, hela tjocka släkten ggr 2 typ. Undertecknad förvandlades snabbt till en av de verkliga publikfavoriterna i det ena av de två tremannalagen. Med den oefterhärmliga couronne-tekniken skördades väl vissa framgångar och till sist kom ögonblicket som vårt lag hade väntat på. Jag hamnade i ett "matchbolls-läge''''. Bestämde mig för att gå all-in och klappade igång publiken. Det blev ett bra tryck och jag kunde inte låta bli att dra igång raketen. Första försöket blev lite halvmisslyckat men andra gången satt raketen (det du Lengan!) och jag drämde till med min köl och kulan gick i!

Scenerna efteråt var ett enda virrvarr. Pubägaren var så lycklig att han bjöd på fri dricka och alla skulle skåla med mig (släkten var som sagt stooor). När jag hade skålat mig igenom hela gänget går vi in på en andra skålrunda... Oj oj, helt vimsig blev jag. Men vad kul det var att vara en hyllad idrottsstjärna. I sin upphetsning bestämde dessutom pubägaren att jag skulle ta ut hans två döttrar på en helkväll (han fiskade väl efter ett potentiellt västerländskt giftermål med en idrottssuperstjärna för någon av dem).

Runt femsnåret på eftermiddagen kunde en och en annan soldyrkare se en ensam gestalt snurra fram på vingliga ben längs strandkanten och när jag till sist (för egen maskin) lyckats ta mig tillbaka till rummet skickade jag iväg ett par desperata mess hemåt. Från Magnus kom returtipset att jag skulle erbjuda pubägaren två getter för döttrarna. Visst! He he!

Vid nio på kvällen var det dags för upphämtning av döttrarna. Fadern förklarade att han kände stor tillit till mig och att jag skulle eskortera dem hem när jag tyckte att så var lämpligt. Vi hade skitkul. Tjejerna drack Baileys och jag sörplade GT, vi dansade, skrattade, badade och hade roligt åt deras vän ladyboy (precis vad det låter som) som stötte på onyktra västerlänningar. Blev rejält utfrågad om mitt civilstånd och försökte hela tiden glida ifrån samtalsämnet "västerländska män med asiatiska fruar". På något vis hamnade vi ändå i detta hela tiden. Jag ar inte hur naiv som helst, det var klart uppenbart vad de fiskade efter.

I bästa ridderliga stil eskorterade jag hem döttrarna långt in på nattkröken. Familjefadern var uppe och tackade för att jag hade tagit hand om hans två små ögonstenar. Han berättade att han normalt sett inte låter dem gå ut på det har sättet men med ett sällskap som mig så kändes det tryggt. Oj oj!

24 jan

Rapporterna hemifrån den har dagen handlade om minusgrader och skrapande av fönsterrutor. Jag som inte har vinterdäck i år heller, jobbigt! Tur då att jag just den här dagen hade lagt mig i en solstol för att göra just ingenting. Ritualen bada, torka, svettas låg på repeat.

Eftersom dagen var tämligen händelselös passar jag på att sända iväg ett uppdrag till Findus oöverträffade privatdetektiv, Inglock Holmes, hobbydetektiven som löser de mysterier vi andra inte visste fanns. Min undran den har gången är: Varför är toapappret i Kambodja rosa? Den som tror sig sitta inne med uppgifter som kan föra utredningen framåt ombedes kontakta Inglock direkt.

I den tidiga kvällningen stack jag bort till biljardsläkten och visade bilder hemifrån Sverige (hade lovat detta kvällen innan). De tyckte jag verkade vara lyckligt lottad. Min familj ansågs se snäll ut och farmor såg därtill ung och pigg ut. Jag kan bara hålla med dem.

Sen gick vi över till bilderna av vännerna hemifrån. Ibland är det inte så lätt att förklara. "I guess you haven''t heard about the Findus autumn of love. Magnus was the initial designer and I did my best to put a personal touch to it as well." De älskade kärlekskvällen (karaeoke hemma hos mig), kunde inte för sin värld begripa Miami Vice festen ("why those ugly white dresses?"), hade nästan lika svårt för Ingrids "living poets society/autumn party") och tyckte att förfestbilden hemifrån Tina när alla tjejerna står med bananer i händerna (det är bara du som misstolkar det här Danne) var "awesome". Visade också lite bilder från Marstrand ifrån i somras när jag vart uppe och hälsade på brorsan. "Oh, beutiful".

Inte helt oväntat blev det lite partaj for min del på kvällen också. Svårt att låta bli när det är fullt ös en trappa ner. Höll en tämligen låg profil fram tills dess att världens kanske bästa låt gick igång, "Hey ya" med Outkast. En lång gänglig tysk drog utan förvarning igång Gunne-dansen och jag rusade upp på dansgolvet. Gick ifrån rörelsemönster 1 (sträckta armen) och drog istället igång rörelsemönster 2 (böjda armen) och ganska snart hade ett gäng kanadensare anslutit. Slöt ögonen för en stund och när jag öppnade dem igen var det sent nittiotal på Bågen i Ronneby och i cirkeln fanns hela gänget (Gunne, Poolen, Guldbjörn, Fedde, Liljus, Rickman, Kiwi, Danne och Sudden). Tänk att det är tio år sedan vi spelade usel innebandy, gjorde ärenden i svarta bilen, Hjorthöjdsfesten, guldet under isen och allt det där andra. Hur många sådana här reserapporter har jag inte pressat på er sedan dess? Usch, era stackare! Ville bara att ni skulle veta att vissa rörelsemönster alltid tycks vara aktuella, överallt!

25 jan

Drog iväg på en ötripp. Som en del av er känner till är vatten ett materia jag har lite svårt för. Gick exvis i två simskolor som liten utan att lära mig simma vilket jag tror morsan tyckte var pinsammare än undertecknad då alla andra plaskade runt som delfiner redan halvvägs in på kurserna (det där löste sig på lågstadiet ändå). Har provdykt i Australien och det var inte alls min grej, snorkling däremot går an. Blev en del stopp vid några öar för att snorra runt men den mesta tiden lades på Bamboo Island.

Jag korsade djungeln mitt på ön (tack för tusende gången till guideboken) och fick en jättelång vacker sandstrand i princip för mig själv. Hela tiden kändes det som att Anders Lundin skulle hoppa fram från ett skuggställe under en kokosnötspalm och kalla till öråd. Jag hade redan planen klar. En pakt med de två australiensiska paren för att rösta ut det äldre franska paret som oavbrutet, under hela dagen, kom med restips på usel engelska om Angkor Wat trots att jag förklarade tusen gånger att jag redan hade varit där. Var rätt säker på att jag kunde få med mig italienarna i paktbildningen, de verkade också lätt irriterade.

På kvällen tog jag avsked av biljardfamiljen. Familjefadern tog mig åt sidan och visade upp en bild som han hade fäst på väggen i baren. Den var på mig när jag stod med kölen i vädret efter att ha sänkt segerstöten och han förklarade att den skulle sitta där för evigt. Närmare odödlighet än så kommer jag nog aldrig? Sen kom ögonblicket jag hade fasat inför. Han ville veta vem av döttrarna jag hade fastnat för och om jag kunde tänka mig att träffa dem igen. På något vis, fråga mig inte hur, lyckades jag slingra mig ur hela situationen och när jag vandrade tillbaka till mitt boende var det med en klar sorg i bröstet. Att resa så här handlar väldigt mycket om ständiga avsked och vissa är sorgligare än andra.

26 jan

Har tog kustlivet slut. Morgonbuss till PP och ankomst lite efter lunch. Det är faktiskt inte bara avsked när man är ute och reser, ibland förunnas man kära återseenden också. Den lille Heng Kim San verkade överlycklig över att se mig igen och undrade lite försynt om han inte kunde få skjutsa mig runt den här dagen också. Jovars, lite galen action runt vägnätet i PP skadar aldrig!

Började med ett stopp på älskade Lucky Lucky Motorbike för att få njuta av den fantastiska bankomatservicen. Tjejerna där gjorde nästan på sig när jag dök upp igen. Blev VIP-behandlad och fick gå före en kö på 10 pers som nog undrade vad det var frågan om. Egentligen behövde jag inte ta ut pengar än men Lucky Lucky är alltid Lucky Lucky!

Leksaksinköpsdags därefter! Heng hade funderat ut att affärerna där blinda kambodjaner säljer sina hantverk kunde vara en bra startplats att inleda leksaksjakten på. Ett utmärkt förslag tyckte jag. Därefter susade vi vidare till ett par marknader och fyllde på med t-shirts och potentiella Beckis-presenter (Beckis samlar på leksaker från olika länder och Heng hade under mina dagar vid havet fått konsultuppdraget att fundera ut lämpliga inköpsplatser).

Jag var trött och ville egentligen hem och sova men Heng propsade på och tyckte att jag skulle prova på kambodjanska pannkakor. Jag var inte svårövertalad. Som fd skolmästare i ugnspannkaksätning (34 plattor i nionde klass), bara Åstrom som var i närheten (32?), kände man att det här var spännande och outforskad terräng. Vi drog ut på vischan och hamnade på ett lokalt ställe där man satt/låg i hängmattor och käkade stora frasiga saffransgula pannkakor med kött/fisk-fyllning, sallad och olika sorters dip. Påminde lite om bulgogi som var en höjdare i Korea. Fin utsikt med bambuhyddor och solnedgång over en sjö - för tusende gången den här resan ett sådant där magiskt minne som inte går att få ner i ord.

Vi avslutade kvällen med att köra runt PP by night och kolla in hur lokalbefolkningen roade sig. Bäst var rollerbladesarenan där extrema cirkusskolbarn susade runt till dunkande discomusik och gjorde högklassiga konster och volter. Var sugen på att snöra på mig ett par blades och ge knattarna ett gott skratt men kände mig lite väl otränad samt osugen på skador.

Mellansnack

Slutet av den har rapporten är författad i Luang Prabang, Laos, dit jag anlänt lyckligt. Min sista rapport kommer att skickas från Malmö samma dag som jag kommer hem (nästa måndag) men det är inte helt uteslutet att jag hinner trycka in en Laos-rapport däremellan också. Allt beror på upplevelsemängd och kanske i ännu högre grad datortillgång. En del av de planer som lagts upp for reseavslutningen innefattar inte direkt civilisation, milt uttryckt.

Om någon får en stund över och vill veta hur oroliga MoS är över att de har lurat iväg mig till Laos kan ni kika in deras reserapporter på resedagboken.se. Malin har väl kommit längst i sina uppdateringar men Sara lär väl också komma till PP så småningom. Deras alias är LillMalin och Lilltjejen77.

Som om inte orkanen Per var nog, ni har verkligen fått se snö också! Vilken vivelvind han är där uppe på åttan, controller-Perra!

Idag har jag gått och tänkt på muffins hela dagen. Stina, du vet väl att du lovat mig en muffinsbakningskväll? Se till att ha skickat en mötesbokning i Outlook innan jag kommer hem!

Ha det!

Rickard



<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign