Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

17 September
2013-09-22 (20:30)

Det finns inget friskt alls i att ställa klockan på 05:30 på en semester för att ta sig an en löprunda. Men vad gör man inte om det finns ouppfyllda drömmar precis nedanför backen i en stad som man alldeles strax skall lämna? Om övriga gäster i mitt rum haft en aning om att mitt alarm inte gick igång så tidigt för att jag hade ett flyg eller en buss att passa skulle de förmodligen blivit vansinniga men jag hade inga tankar på att avslöja varför jag famlade och fumlade runt i mörkret efter de stinkande löparskorna som bärs runt i en egen isolerings-(Konsum-)påse så de fick somna om fullständigt oupplysta.

En av de bästa sakerna jag vet är att vara med när en riktig storstad vaknar. Gatusopare och tidiga morgonpendlare lever ett alldeles eget liv med egna läten och möten när vi andra dödliga normalt sett sover. När jag knäppte igång tidtagningen vid pir 9 nere vid kajen hade klockan precis hunnit passera 06:00 på morgonen och mörkret hade fortfarande San Francisco i sin famn. Det spelade inte så stor roll eftersom gatlyktornas och månens sken gav mig allt ljus jag behövde och dessutom visste jag precis vartåt stegen skulle forceras fram.

Förvånansvärt många hade fått precis samma idé som jag. Trots att mörkret fortfarande härskade nästintill vimlade det av löpare och löpargrupper på cykel- och gångstigarna nere vid vattnet. Lugnt och försiktigt började ljuset bryta igenom och med bestämda kliv kunde jag långt borta se hur de röda bropelarna tillhörandes Golden Gate Bridge sakta men säkert kom närmare mig.

Det var långt till brofästet, längre än jag hade uppskattat det till under min cykeltur två dagar tidigare och klockan visade på mer än nio kilometer när jag väl nådde dit efter några tuffa stigningar. Nu började magin! Äntligen fick jag befinna mig på rätt sida av bron efter sämre utsiktsmöjligheter när jag korsat densamma med bil och cykel tidigare. Dessutom hade jag min fåra helt för mig själv och sikten var alldeles klar. Att få se solen gå upp över San Franciscos skyskrapor i den vackra bukten är en upplevelse väl värd att längta efter och jag glömde bort att känna efter om jag var trött. Jag nådde andra sidan, vände på klacken och sprang tillbaka och log för mig själv när svettdropparna stänkte ner på brons asfalt. Upplevelselöpning är grejen, helt klart!

Tillbaka in mot hjärtat av San Francisco hade husfasaderna återfått sina vackra ljusa färger och morgontrafiken var nu i full gång. En halvmara blev det, före frukost. En del planerar och förbereder sig i åratal för den distansen, för mig bara blir det så ibland när jag missbedömt avstånd.

Efter mina sista bagels med jordnötssmör och utcheckning var det en nervös tågresa till Colma Station. Förortsgaraget där min bil stått parkerad i fyra nätter kändes inte särskilt välbevakat och jag var rädd för att något skulle ha hänt med bilen. Obefogad oro visade det sig. Oron för att hitta till Highway 1 kom också av sig - jag har blivit en mästare på att navigera på feeling i storstäder och hittade ut på leden direkt.

Några saker fick förbli ogjorda i San Francisco. Mitt uppdrag att arrangera en blind date som följarna på Facebooksidan röstat fram föll platt till marken. Vissa insatser gjordes för att få till en sådan men tiden bara rusade iväg dessvärre. Jag hade också planerat att vara med på ett träningspass för pojkar som vägrar bli vuxna tillsammans med sammanslutningen Golden Gate Knights som försöker träna sig till att bli Jedi-riddare men de svarade aldrig på mitt mail där jag bad dem konfirmera att jag var välkommen på söndagsträningen och jag ville inte spendera en halv dag på en chansning. Trots dessa två missar är jag oerhört nöjd med min vistelse i San Francisco.

Tillsammans med Route 66 är Highway 1 den mest klassiska roadtrippen i USA. Om Route 66 kanske mer handlar om klassiska stopp längs vägen är den stora grejen med Highway 1 själva utsikten. Den norra sträckningen från Leggett till San Francisco hade jag kört några dagar tidigare, tyvärr på slutet i kompakt mörker. Nu var det dags för den sydliga sträckan på den mer trafikerade och välkända vägen från San Francisco till Los Angeles.

Efter en halvtimme kom jag till Half Moon Bay. Tidigt i reseplaneringen var orten ett tilltänkt stopp längs vägen men så flyttades det maratonlopp jag tänkt ställa upp i där framåt en vecka och jag kunde inte längre få in loppet i mitt schema. Det kändes lite sorgset att passera orten och veta hur nära det var att jag fick uppleva en mara längs Stilla Havskusten.

Sträckan ner till Santa Cruz är rätt fin men därefter bjöds jag på tråkig körning till Monterey. Hade fått tips om den mysiga staden av en mångårig jobbkollega och stannade till för att käka lunch. Efter Monterey började det äntligen hända grejer på allvar! Den tidigare tämligen tråkiga och raka landsvägen lämnade havsnivån och gjorde till synes planlösa utflykter upp på klippväggarna som stupar brant ner i det stora kalla havet. Lite varstans har någon på måfå strött ut mindre klippformationer i vattnet också och vid de många parkeringsytorna uppe på bergsväggarna flockas turister beväpnade med kameror. Området runt Big Sur är riktigt läckert och för att få ut max av trippen ska man ha satt av gott om tid för bilresan och stopp längs kanten. Tid som jag kanske inte riktigt hade efter att ha fått för mig att en spontan halvmara var rätt sätt att starta dagen på med en försenad avfärd som följd. Dessutom ville jag hinna med Hearst Castle också och var lite osäker på vart det låg.

Jag börjar känna av en överdosering av dramatiska kustlinjer, branta klippor, serpentinvägar och stora vågor nu. Storslagenhet i all sin ära men när man bilat långt över hälften av den amerikanska västkuststräckan från norr till söder infaller till sist någon form av mättnad. Särskilt som den enda följeslagaren på långa sträckor norröver var kristen bibeltolkningsradio och frälsningsrock. Jag kan det här nu, sten och vatten, högt och lågt. Fint!

En riktigt stor koloni sjölejon har lagt beslag på några klippor knappa fem miles norr om Hearst Castle. Jag tog en kortare fotostopp i den friska vinden för att spana in elefantsälarna och skyndade sedan vidare mot slottet trots att jag var rätt säker på att tråkiga besked väntade mig alldeles strax.

USA och Japan. Troligtvis vansinnets två värsta högborgar och de två platserna på denna planet där flest riktigt knäppa saker samlas. För vad kan exempelvis tänkas hända om en amerikan med alldeles för mycket pengar får för sig att han är trött på att tälta uppe på kullen med den fina utsikten på sin ranch? Han bygger då inte en koja, han bygger ett slott…

Hearst Castle är enligt ögonvittnen en orgie i vulgär pampighet till orimliga proportioner såväl invändigt som utvändigt. Slottet är designat med inspirationen hämtad från renässansens och barockens Europa. Själv fick jag bara uppleva slottet på långt avstånd eftersom det enda sättet att ta sig dit är med organiserade rundturer och när jag anlände hade dagens sista tur redan för länge sedan startat. Tråkigt besked som sagt och riktigt synd, detta skulle ha varit en absurd upplevelse helt i min smak.

Vandrarhemmet i San Luis Obispo var en liten och familjär historia. Uppehållsrummet kändes mest som ett vardagsrum och jag spenderade kvällen med att spela kort med ett gäng amerikanska trekkers utan minsta möjlighet att komma undan föreståndarens försök att lära sig spela ackordeon.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign