Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

21 September
2013-09-27 (04:09)

Los Angeles främsta landmärke var från början en reklamskylt avsedd för att locka folk till att köpa mark i området på 20-talet. ”Hollywoodland” var den ursprungliga ordalydelsen men de sista fyra bokstäverna kom så småningom att plockas bort. Från början var bokstäverna i trä men de tog stryk av väder, vind och termiter så när ett projekt på en kvarts miljon dollar för att rädda skylten sattes in 1978 (sponsrat av Hugh Hefner minsann) blev det en vitmålad stålkonstruktion istället.

Ingen första vistelse i LA kan anses vara komplett om man inte gjort en ansats att komma någorlunda nära skylten för att knäppa ett foto. Berättelserna är många om hur folk i sin iver på att knäppa den perfekta bilden beträtt privat mark och jagats iväg av en ilsken markägare beväpnad med hagelbössa. De flesta av de historierna är garanterat våldsamt överdrivna skrönor men man ska också ha klart för sig att det inte går att ta sig lagligt till fots hela vägen fram till skylten uppe på kullen. Böterna för överträdelse av förbudet är i dagsläget ca 100 dollar. Ändå är det många som ger sig på att klättra den där sista biten upp och frågar man de som har koll är det ovanligt att någon drabbas av påföljder.

Jag körde en ny budgetvariant. Lokalbuss så långt det gick och sedan 20 minuters vandring i värmen längs asfalterad väg uppför tills den allmänna vägen tog slut. Utflykten för ynkliga sju dollar organiserades även i detta fall av mitt hostel vilket gjorde att jag hade trevligt sällskap. Flera i gänget från barrundan kvällen innan var med och vi var ju redan hyggligt sammansvetsade. Vandringen uppför kullen var dödligt ansträngande för en del i sällskapet. Sådana här dagar är det skönt att ha en del träning i kroppen, helt klart.

De obligatoriska bilderna knäpptes och det var fullständigt odramatiskt. Vi såg folk som besteg det lilla berget och de verkade lyckas ta sig hela vägen upp vilket jag aldrig skulle ha gett mig på i den värmen. Så spännande är liksom inte bokstavsskylten eller den tämligen döda omgivningen men jag antar att utsikten över LA däruppifrån kan vara ganska spektakulär – det är nämligen en evigt stor stad – en sanning jag bara några timmar senare skulle bli väldigt tydligt påmind om.

Detta var min sista heldag i LA och jag hade en eftermiddag/kväll över till att försöka avverka ogjorda saker. En riktigt hederlig hamburgerbar vill man ju gärna ha innanför västen under en USA-vistelse och jag valde klassikern Johnny Rockets där jag tog en plats i baren och vräkte i mig en dubbel cheddarburgare som smakade himmelskt efter den lilla bergsbestigningen. Kände mig som en riktig jänkare för en stund och rullade ut från hamburgerbaren proppmätt och laddad för en ny liten expedition.

Carl Lewis tävlade för Santa Monica Track Club och det har för mig alltid inneburit att Santa Monica haft ett lätt romantiskt skimmer över sig. Lewis, på ytan en helylle-idrottsman som blev odödlig när han tog fyra OS-guld i Los Angeles 1984 och sedan utmanades av fuskaren Ben Johnson i otroliga dueller 87/88 som var mer haussade än någon annan idrottsduell jag kan minnas. Santa Monica var så överlägsna att klubben på egen hand satte världsrekord i de korta stafetterna och med i laget fanns också supersprinters som Leroy Burrell, Mike Marsh och häcklöparen Kevin Young. Jag såg dem tävla på Malmö Stadion under den årliga MAI-galan som liten och det satte bevisligen avtryck. Därav – om man bara hinner med en av stränderna i LA - var mitt val åtminstone enkelt.

Jag satte mig på en lokalbuss mot Santa Monica. 1,5 timme senare satt jag fortfarande där på bussen och hade ingen aning om var jag egentligen befann mig. Chauffören bromsade in och påstod att detta var ändhållplatsen och jag fick snällt kliva av och vänta på nästa buss i samma riktning. Det blåste halv storm och var riktigt kallt uppe på den lilla höjd där jag befann mig och det kändes som de tio minuterna jag väntade var en evighet. Nästa buss som kom hade samma nummer som den jag åkt med men gick tydligen längre. Ytterligare en dryg halvtimme senare var jag framme i Santa Monica. Herregud! Den här staden är verkligen evigt stor! Avståndet såg inte särskilt stort ut på kartan men var ändå två timmars åktid med lokalbuss.

Santa Monica är egentligen en egen stad i staden. Det är så det fungerar här. Oändliga Los Angeles består av ett antal sammanväxta städer och pågår i en evighet. Jag begav mig ner till strandpromenaden och kunde direkt konstatera att såväl bergochdalbana som pariserhjul fanns nere vid havet. Precis så som det ska vara vid en amerikansk strand. Massor med folk strosade, precis som jag, planlöst längs strandpromenaden för att njuta av frisk havsbris och titta på varandra.

Mitt sikte ställdes så småningom in på Venice Beach som jag hört skulle vara lite annorlunda. På vägen dit stannade jag till för att kolla in bikiniklädda tjejer som spelade en beachvolleyturnering under den sena eftermiddagen. LA Beaches tänkte jag och gungade med i takt med bakgrundsmusiken med ett förnöjt leende på läpparna.

Venice Beach visade sig vara lätt hippieaktig med en lång rad av försäljarstånd där olika former av egna konstverk och smycken såldes. Butikerna gick i samma anda och stämningen var väldigt avslappnad. Fick syn på en skate-park där jag blev kvar länge. Några av killarna i parken var de grymmaste jag sett live och jag försökte knäppa bilder när de gjorde tricks mot solnedgången utan direkt framgång med bildknäppandet. Solnedgång förresten, VAD!!!

Jag hade helt tappat bort tid och rum! Solnedgång innebar att det var kväll och jag hade superlångt hem. En evig expedition tillbaka tog vid. Först nästan en timmes promenad följt av förvirrat sökande efter rätt busshållplats. Den gick inte att finna och det slutade med att jag tog en buss mot Union Square istället eftersom jag visste att min röda metrolinje gick därifrån. Jag var inte tillbaka vid mitt hostel förrän efter kl 22 efter en väldigt lång dag utomhus och gänget som jag bokat utgångskväll med hade för länge sedan lämnat lämnat bygget.

Efter en uppfriskande dusch hittade jag ett gäng partysugna israeler på vår uteplats som skulle till en pianobar ett par kvarter bort. Vi slog följe och det visade sig att baren hade en rätt schysst live-spelning med ett blues-influerat band denna kväll. Mina krafter var dock ganska begränsade och jag lämnade bygget redan innan konserten var slut. Livet på vägarna, ibland räcker krafterna inte till när man kör på ett maxat schema och inte förstår att en storstad är just en stor stad.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign