Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

24 September
2013-09-30 (06:45)

”What happens in Vegas, stays in Vegas”. Egentligen är det således direkt skamligt att jag låter min dagbok ligga till allmän beskådan och visst är miljön sådan att den direkt lockar till galenskap som kanske ångras i efterhand. Precis mittemot mitt hostel ligger ett av dessa klassiska bröllopskapell som är specialiserade på Elvis-bröllop men redo att iscensätta precis vilket västeuropeiskt temabröllop som helst. Så säger åtminstone deras reklam och hade jag bara sprungit på kärleken vore det kanske värt att testa? Deras rullande reklamtext passar också på att gratulera Melissa och George till deras 10-åriga bröllopsdag så man får väl anta att den kärlek man finner i Vegas kan vara lika mycket värd och lika stark som någon annan?

Ett stort mål med min andra och sista heldag i Vegas var att gå på poolparty och jag hade plöjt ner en viss mängd research i det här på förhand utan att riktigt lyckas bestämma mig för vilket party som skulle föräras med min närvaro. Till slut fick mitt hostels receptionist fälla avgörandet. Han rekommenderade antingen Stratosphere för att det var närmast eller Caesars Palace för att det var en klassisk miljö och ibland möjligt att smyga in gratis. Klart tyngre argument för att välja Caesars Palace ansåg jag och satte mig på bussen. Halvvägs dit kom jag på att jag glömt badbrallorna. Förbannade värme – hjärnan slås av fullständigt i hettan och jag behövde verkligen kylas av. Bara att vända tillbaka igen, göra om och göra rätt!

Nåväl, proceduren gjordes om och jag klev så småningom av bussen vid Caesars Palace och fick syn på tre grabbar som jag direkt identifierade som ett gäng på jakt efter en pool. Mycket riktigt, efter att ha skuggat dem en stund frågade jag dem och dessa britter i flip flops var lika vilsna som jag. Caesars Palace är inte enbart det mest berömda casinokomplexet i byn utan verkligen även gigantiskt till ytan så det tog sin lilla tid innan vi lyckades lokalisera poolområdet.

Kvinnan i handduksutlämningen genomskådade direkt att vi inte var hotellgäster och ville ha 20 dollar i inträde. Vi blev tveksamma och en av britterna frågade om det sedan var ytterligare inträde till poolpartyt. Jaha, utbrast kvinnan och pekade, ni ska på poolpartyt, de har eget insläpp där borta, deras insläpp och handdukar administreras inte av mig. Borta vid partyinsläppet var man lyckligtvis mer intresserade av att genomsöka vår packning än att ta betalt. Gratis är alltid trevligt!

Poolparty på Caesars Palace, bara att slå på ett stort smil och stega in självsäkert, tänkte jag. På andra sidan insläppet hoppades jag på maximalt ös med vackra lättklädda kvinnor, skön discomusik och stora drinkar. Så var det ju inte riktigt en tisdag. Bara nästan. Jag fick nöja mig med vackra lättklädda kvinnor, skön discomusik och stora drinkar – maximalt ös hör dock helgerna till fick jag förklarat för mig.

Nu gjorde jag mitt bästa för att leva ut min föreställning om hur ett poolparty i Vegas skall tacklas genom att förstrött släppa handduken på en solstol och avancerade sedan, som om det vore det mest självklara i världen, med säkra långsamma steg mot baren. Nickade lite åt folk längs vägen och ropade in en Corona. Med ölen i handen tog jag sedan ett varv runt poolen och orienterade mig. Då händer det! Poolområdets garanterat snyggaste tjej ropar på mig och tvärtemot hur man skulle kunna föreställa sig att det skulle gå härifrån (tunghäfta och ett snabbt ointresse från motparten) fastnar jag i en lång konversation med denna blonda brittiska. Lyckades inta en cool position på en solstol intill henne och framför mig spelas rena drömscenen upp när hennes våldsamt snygga mexikanska väninna plötsligt dyker upp och hänger på i konversationen. Poolområdets två snyggaste och jag, det här händer bara inte, tänkte jag.

Min Corona tog slut och jag ursäktade mig tillfälligt för att gå och hämta en drink. En mojito, stor och lyxig, jag spelade det stora spelet och här gällde det att visa världsvana. Tillbaka till tjejerna som nu engagerade sig i min resa och ville höra allt om Highway 1 som de skulle köra några dagar senare. Drömscenen varade i ytterligare kanske tjugo minuter innan mina damer ursäktade sig för att de var tvungna att kasta in handduken och droppade en ursäkt om att ett plan till LA skulle fångas. Om jag någon gång tvivlar på mig själv är det garanterat de första tjugo minuterna från poolpartyt på Caesars Palace som skall dammas av ifrån minnesbanken och vevas på näthinnan.

På vägen tillbaka till min solstol gick jag förbi britterna som jag gjort sälle med in på partyt. De ville ha svar på hur i hela världen jag just lyckats med skådespelet som de häpet just sett spelas upp framför dem. Nyss var du en av oss, sedan blev du plötsligt utomjordisk, hävdade den ena. Vad annat kunde jag göra mer än att hålla med? Ägnade därefter lite tid åt att svalka mig i vattnet och försöka landa i upplevelsen. Jag bara log och tänkte att jag är som gjord för det här livet – låt andra hantera höst, budgetprocesser och vardagsbekymmer så sköter jag det ljuva livet i Vegas!

Planen för kvällen var att hitta en pokerturnering med rimlig insats. En sida på nätet listade alla fasta turneringar och jag fastnade för en på Mandalay med 60 dollar i insats som skulle starta klockan 23:00. Greyhound-betting på Bellagio fick bli min förfest och uppvärmning men som så ofta när man försöker köra en favorit i repris blev det tämligen misslyckat. Spelade bort 30 dollar, drinkarna smakade sämre än vad jag ville minnas från gårdagen och utan min betting-polare från Arizona var det inte alls lika kul.

Motgångarna den här kvällen fortsatte med gruvlig besvikelse när jag anlände till Mandalay och fick beskedet att pokerturneringen skulle ställas in eftersom intresset var för dåligt. Senare än så ville jag inte starta en turnering eftersom jag skulle iväg till flygplatsen tidigt nästa morgon och min stora dröm om att ställa upp i en pokerturnering i Las Vegas stannade vid just en dröm den här gången.

Nu fick jag ägna mig åt tröstätande istället. Hade hittat ett superbra asiatställe med rimliga priser på en foodcourt på Excalibur kvällen innan och det casinot ligger ganska nära Mandalay. Nytt repris-försök och den här gången slapp jag besvikelser. Efter käket kom jag förbi en bar omsvärmad av ett hundratal kvinnor. Intressant! Det visade sig att den låg vid utgången till en show som just avslutats och den här kvällen hade stället kört en show som gick ut på att fem australier i bara överkroppar underhållit på någon sorts kvinnokväll. Nu hade många av åskådarna dröjt sig kvar för att eftersnacka med skådespelarna. Jag och hundra kvinnor i en bar – ok!

Stärkt av den monstruösa succén vid poolen tidigare under eftermiddagen fick jag igång snacket med två amerikanskor som faktiskt visade sig vara lokalbor. Kunde ana ett visst intresse hos dem men det dog fullständigt när skådespelarna från showen dök upp. Jag tog det som ett tecken. Las Vegas tänkte inte ge mig fler stora stunder. Det var inte jag som var färdig med Vegas utan det tycktes nästan som att Vegas var färdigt med mig. Buss hem och slut på vansinnet för den här gången i staden som aldrig sover.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign