Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2007-02-02 (23:32)
27 Jan
Två speciella händelser gjorde den här morgonen till något alldeles extra. Först när jag var igång med packningen (det är man alltid känns det som) och skulle skaka ur min gamla Eastpak-axelväska som jag hade tänkt ersätta med den nyinköpta ryggsäcken ramlade Mellberg och Jeanettes lilla gröna Buddha ut! Ja, ni minns väl Mellberg hoppas jag, den där figuren som jag försökte byta bort i somras mot Zlatan nere i Dortmund. Det är för mig ett mycket stort mysterium hur han lyckats lifta med på resan, jag som trott att han varit förlorad för alltid! Istället har han varit med högst uppe i Angkor Wat, på frukfarmen, på flodbåten, ja överallt! Vilken lirare! Att han sedan dessutom haft något fuffens for sig med Jeanettes Buddha (som varit spårlöst försvunnen i en dryg vecka) i ett ytterfack gör ju inte saken sämre. Det fullkomligen vimlar av trogna reskamrater som för med sig god tur ju!
Förmådde mig förresten inte att slänga Eastpakväskan, den har sett fler grekiska sandstränder och idrottsevenemang än vad en normal sjuåring kan räkna till. Ibland är jag bara pinsamt nostalgisk!
Glad överraskning nummer två kom när jag hade sökt mig ner till altanen för att inta en resefrukost. Sprang rakt in i min följeslagare Heng Kim San som stod och bad mot en uppsättning med rökelser och annat krimskrams. Oerhört förlägen förklarade han "I was praying for a good trip for you to Laos". Sådana är de hela tiden här, det går liksom inte att återgälda!
Jag blundade nästan hela vägen ut till flygplatsen på Hengs "moto". Med stängda ögon satt jag och funderade på Kambodja och vad det är som fått mig att falla så pladask för det här landet. Insåg ganska snart att svaret är rätt enkelt, det är människorna här som gör det! Ta en sådan lirare som Heng t ex. En av dagarna när han hade skjutsat runt mig kors och tvärs i PP bjöd jag honom på ett besök på Lucky Burger (ingen av de stora snabbmatskedjorna har etablerat sig i Kambodja men Lucky Burger är ett tappert försök att kopiera BK). Han blev så lycklig över detta att han skuttade upp för trapporna som en liten femåring och började sjunga. Sen berättade han att han visste precis vad han ville ha, en baconburgare, det hade hans farbror nämligen ätit där en gång och farbrorn var tydligen den enda i släkten som någonsin haft råd att ta sig dit. Min Double Whopper Meal kopia gick på 17 spänn, Hengs baconburgarmeny på 10 kronor. Han tittade storögt på när jag betalade och undra på det, medelinkomsten i det här landet är 200 eur om året...
Men som sagt, människorna här verkar nästan alltid glada och oerhört lyckliga. Dessutom formligen sprutar de ur sig barn vilket jag valt att tolka som ett tecken på viss framtidstro. Men det är klart att man undrar hur och när att de får tillfälle att producera, träskjulen med ett rum och total insyn gör det nog oerhört svårt att smyga med fabrikationen. Ja ja, nog om det nu, vi går över till flygresan istället.
Lonely Planet Laos gör ingen hemlighet av det som man helst inte vill veta när det är dags för ett par flygningar med Lao Airlines: "Safety records for Lao Airlines aren''t made public, but many international organisations and Western embassies advice staff not to use the airline". Första flygningen från PP till Vientiane med mellanlandning i Pakse i södra Laos gick dock alldeles utmärkt. Hade enligt resedokumenten fyra dryga timmar att fördriva på flygplatsen i Vientine och den första timmen gick åt till att administrera med inresedokument, visum och en massa annat trivsamt pyssel (däribland tröstlösa förfrågningar kring min backpack och om den kunde tänkas vara incheckad hela vägen till Luang Prabang). I mångt och mycket handlar administrerandet här om att ljuga med båda parters goda minne, inte tusan har jag någon kontaktperson i Vientiane! Men...så länge man inte lämnar något fält tomt på blanketterna glider man oftast igenom det mesta.
Om nu den internationella flygplatsterminalen var en positiv och modern överraskning så var inrikesterminalen i byggnaden bredvid precis raka motsatsen. En grå betongbunker ifrån kommunismens glada dagar med fyra rader gula och blå plaststolar och en TV. Kände mig nedslagen när jag slog mig ner men kom snart på bättre tankar då HON uppenbarade sig. HON var något av det vackraste jag sett med sitt kolsvarta långa har och bruna ögon. Den första kvinnan jag överhuvudtaget ser i Laos är årtusendets Pocahontas, vilken prinsessa! Då och då reser hon sig och försvinner en stund men hon kommer hela tiden tillbaka. Efter två timmar i den föga uppmuntrande betongbunkern ger en bister ordningsman mig tillåtelse att checka in. Min backpack står helt för sig själv där vid en incheckningsdisk och efter några leenden och ett par underskrifter på viktiga dokument kånkar en stackare iväg med den ut mot några väntande tuk-tuk utanför terminalen. Jag tog ett djupt andetag och hoppades på att den så småningom skulle befinna sig på samma flyg som jag.
Därefter leddes jag runt i en underhållande labyrint i ett träruckel fullproppat med viktiga ordningsmänniskor som kontrollerade stämplar, biljetter, boardingkort och flygskattsklistermärken. När mitt boardingkort kontrollerades för sjätte gången gav jag mig på ett skämt om att någon kanske borde kontrollera flygskattsklistermärket först för det hade inte gjorts under de senaste tre minuterna. Onödigt av mig, jag vet, och genast drabbades jag av en ytterst seriös utredning dar fyra pers tittade igenom mina handlingar och diskuterade med intensivt kroppsspråk.
Omtumlad ramlade jag till sist in i säkerhetskontrollen och fick syn på Pocahontas! HON hade tydligen ett eget ansvar för denna station och jag fann mig snabbt tillrätta och smusslade lömskt ner en mobiltelefon i fickan på shortsen i hopp om ett pip-utslag sa att HON skulle tvingas visitera mig. Allt verkade gå som smort, det pep hejvilt och jag sträckte ut armarna och förväntade mig beröring ifrån min prinsessa (jag tror inte jag är så här patetisk i vanliga fall). "Sil, please take up phone from pocket, I saw you put it there". Vilken kvinna, vilken list! Min plan sköts i sank...
Tog plats i ett spartanskt café med uppsikt bort mot säkerhetskontrollen och beställde in kaffe. Jag var i sjunde himlen i ett par minuter där över återseendet men så...BOHICA (Bend Over Here It Comes Again), en koreansk turistgrupp satte friden ur spel! Jag räknade till 19 kvinnor och 13 män. 17 bar magväskor. Kaoset var totalt och Pocahontas såg förtvivlad ut. Tänk vad sårbar en idyll kan vara, det ska jag komma ihåg nästa gång jag har det bra. Flygresan förlöpte sedan utan incidenter värda att rapportera om, min backpack var med på planet och jag hittade ett ställe att övernatta på.
28 Jan
"...Will Luang Prabang be, in our century of exact sciences, of quick profits, of victory by money, the refuge of the last dreamers, the last lovers, the last troubadours?" Så skrev den franska kolonialdoktorsfrun Marthe Bassene i en journal 1909 och hon kom att få mer rätt än hon någonsin kunnat ana. Unesco tog upp den lilla sömniga staden på sin världsarvslista 1995 med motiveringen att det var den bäst bevarade staden i Sydostasien. Charmen ligger på många plan; staden ligger insprängd bland berg och skog 700 meter över havet vid sidan av Mekongfloden. Stadens knappa 30 000 invånare kan välja mellan 66 tempel för buddhistiska göromål och hälften av templen bebos av orangekladda munkar. Flera stammar som bor runt staden kommer in till dess marknader för att sälja sina varor till lokalbefolkningen och inte minst till turisterna som älskar att flanera längs den långa platta huvudgatan som kantas av franska kolonialhus där man på bottenplan hittar oändliga mängder caféer, bagerier och andra trivselplatser. Hela atmosfären är rofylld och harmonisk. Ett måste att uppleva, sådant går aldrig att fånga på bild.
Jag inledde dagen med att flanera omkring, precis som alla andra. Vid ett av templen började några novismunkar att signalera åt mig och jag slog mig ner för en kort pratstund. Tiden rann på snabbt och när det hade gått två timmar fyllda med småsnackande (buddhistmunkarna uppskattar nästan alltid att få träna på sin engelska) och visning av det lilla templet begav jag mig ner till floden. SoM satte ju indirekt stopp för mina planer på en cykelutflykt i Mekongdeltat i Vietnam med kommentaren "Ahh vaddå, du kan få din dos av Mekong i Laos istället". Så när en lirare med en långbåt började visa mig bilder på sin skuta kände jag ett rejält Mekong-sug och det hela slutade med att jag chartrade hela härligheten själv och med honom som chaffis begav jag mig uppströms i två timmar.
Beordrade halt vid ett par byar langs Mighty Mekong. Den ena visade sig vara en turistfälla av det positiva slaget. Orten var tidigare berömd för tillverkning av stora urnor i lera men numera handlar allt om alkoholtillverkning. En glad jeppe hade ritat upp århundradets Kurt Olsson skiss där han försökte förklara tillverkningen av risvin. Jag tog en bild av den och gav en dollar till honom som tack for underhållningen. Detta tolkade han som att jag var törstig och han plockade då fram specialbrygden lao lao whisky. "Not for women", sa han varje gång han hällde upp en ny hutt åt mig.
När jag började känna mig vinglig tackade jag för mig och lufsade längre in i byn. Sprang där in i jeppe nummer två som var värre an Kurt Olsson nere vid strandkanten. För en dollar hade vi två och hans granne ett rejält partaj och han började ganska tidigt korka upp flaskorna med döda ormar och skorpioner inuti. Hur det smakade? Ingen aning, min hals och tunga var bedövade av all lao lao whisky vid det här laget. När han började hytta mot mig med en öppen glasburk fylld med levande skorpioner kände jag att det var hög tid att dra mig tillbaka. På vägen ner till min långbåt köpte jag en mössa av en söt liten tjej, kan behövas när man kommer hem till snön ju.
Slutdestinationen på Mekong-turen var de berömda Pak Ou grottorna. I två grottor längs floden har lokalbefolkningen stuvat in över 4 000 små Buddhaskulpturer i sten och trä. Med all lao lao whisky i kroppen kändes det som att de rörde på sig och jag kände mig lite småskrämd.
På kvällen gick jag runt på kvällsmarknaden där folk från stammarna runt staden säljer sina hantverk på marken längs huvudgatan. Oerhört färgfyllt och massor med vackra saker, färger och mönster. Normalt sett är jag tämligen ointresserad av tygbråte men det här var bara så häftigt att jag ville köpa med mig hur mycket som helst hem. Sparade dock inköpen till kvällen därefter.
Något jag snabbt konstaterade i Laos var att man blir väldigt trött här (bieffekt av malariatabletterna?) och att det är ruskigt kallt på kvällarna. Att gå klädd i långärmat och långbyxor är ett definitivt måste. Tidigare på resan hade jag aldrig gått och lagt mig före midnatt, här vart man plötsligt sängfärdig vid niotiden på kvällen.
29 Jan
Resans första missöde upptäcktes på morgonen när jag insåg att mina thai baht var försvunna. De hade legat i ett ytterfack på backpacken (hur korkad får man vara?) och någon hade såklart plockat på sig dem, troligen under resan till Laos. Värde: Uppskattningsvis 600 spänn. Irriterande.
Hade dock stora planer för dagen och lät mig inte nedslås nämnvärt. Utöver en taskig relation till motorbaserade fordon och vatten har jag också problem med en del djurarter, däribland hundar (de äter dem här men jag har inte hittat någon restaurang som saluför dem), getingar, ormar, tvestjärtar samt tidigare hästar (botade nog detta på nyårsafton da jag skumpade runt på en häst längs en snitslad bana med en sked i munnen med en potatis på i bästa kobåj-stil). Elefanter har jag dock alltid varit stormförtjust i och den här dagen hade jag bokat in en elefantridtur.
Åkte ut i bushen till en elefantcamp. Fick dela min 27-åriga skönhet San med ett äldre brittiskt par. De satt skönt tillbakalutade i en trästol baktill och jag red barbacka framtill. Det gungade skönt och var bara lite småläskigt i de branta nedförsbackarna. Snubben som skulle ha uppsikt över San gick 50 meter bakom och rökte och snackade skit med någon skötare så jag fick styra med benen och några kommandon. Det brittiska paret berömde sarkastiskt the driver som de inte ansåg hade järnkoll på situationen och de gånger jag var på väg att trilla av fäste San mitt vänsterben bakom sitt vänsteröra. Vilken kvinna! Efter en och en halv timmes ritt fick jag åter sätta fötterna på marken. Matade San med några bananer och bestämde mig för att jag inte ridit på en elefant för sista gången i livet, var hur kul som helst.
På kvällen hade jag stämt möte med en fransyska som hette Claire som jag hade sprungit in i på morgonen. Vi begav oss upp till det högst belägna templet och kollade in solnedgången bortom Mekongfloden och bergen. Vackert! Därefter gick vi i SoM:s fotspår och käkade indiskt.
På kvällen shoppade jag loss på kvällsmarknaden. Efter alla inköp börjar backpacken nu bli smått omöjlig att stänga. Får eventuellt dumpa en del kläder före hemfärden. Hade svårt att sova den här natten och började svara på några sms hemifrån. Då ringde det. Det var radarpolaren Nostra som ville kolla av läget. Till skillnad från när jag försökte diskutera italienska ärtpriser över telefon med Per nere i Kambodja så fick vi den här gången en riktigt bra förbindelse. Vi snackade en stund och när jag hade lagt på drabbades jag för första gången under resan av en rejäl hemlängtan. Jag har missat alldeles för många frukostklubbar för att det ska vara hälsosamt för min själ, helt enkelt!
30 Jan
Nya storslagna äventyr väntade! Hade bokat upp en tvådagars kombinerad mountainbike&kajak-tripp med företaget White Elephant (surprise surprise - en SoM-rekommendation). Vi var en nätt liten tremannagrupp som slöt upp, jag och paret Tim&Barbara från NZ. Avfärden blev dock fördröjd då T&B blivit rånade under natten på pengar och kameran under tiden som de låg och sov på sitt guesthouse.
Under tiden som Tim satt i polisförhör satt jag och lyssnade till Dereks (den Kanadafödde ägaren av White Elephant) skrönor och upplevelser. Det händer enligt honom en del märkliga saker här som ingen riktigt kan förklara. Hans favoritepisod var när han och hustrun vart halvt vilse efter en trekking på andra sidan floden. De sprang då på ett övervuxet tempel som de började utforska. På vägen hem därifrån började Derek känna sig dålig och ganska snart svullnade ansiktet upp, han fick märkliga utslag över kroppen och drabbades av hög feber. D tog sig då till provinssjukhuset som direkt kände igen symptomen och kallade in...den lokala häxdoktorn! Häxdoktorn vägrade låta Derek flygas till Bangkok innan man tagit honom till det övervuxna templet och bränt upp hans kläder där. D:s hustru vägrade i sin tur såklart (rätt vist med tanke på D:s tillstånd) och ryckte i andra kontakter som flög över honom till Thailand. Han blev dock inte bättre där under dagarna som följde och till sist lät sig hustrun övertalas att följa med häxdoktorn till templet för att bränna kläderna. Bara några timmar därefter började D tillfriskna. I efterhand har han fått berättat för sig att man stängde av templet några år tidigare efter att flera människor dött oförklarligt på platsen. "I’m a scientific man, just don''t know how to explain this one", avslutade D skrönan. En bra story att skrämma turister som mig med va?
Tim kom tillbaka och vi åkte bil på asfalterad väg en timme norrut, därefter på en skumpig grusväg 45 minuter österut. På grusvägen hade vi två möten med motorfordon. Riktigt ociviliserade trakter alltså. Kastade oss på cyklarna och började trampa på grusvägen längs en flod.
Längs vägen passerade vi fattiga byar med vinkande barn, stannade till då och då och såg oss omkring och hade det allmänt trevligt därute i ingenstans. Under cykeletapperna föreställde jag mig att jag var Lance Armstrong och jag lade in tunga växlar och ställde mig upp och trampade. I detta Tour de Laos förvandlades jag rätt snart till Kazakstans stolthet Vinokourov som ömsom ryckte och ömsom sackade efter. Vid ett tillfälle när jag och guiden låg lite på efterkälken ringlade en grön orm på dryga halvmetern sig fram nere i diket. Det var aldrig aktuellt att stanna för fotografering utan jag pinnade förskräckt på till guidens stora nöje.
Framme vid dagens etappmål belönades vi med ett dopp i floden. Guiden var helt slut och försäkrade att vi varit rekordsnabba trots de många stoppen. Den timme vi förlorat pga stöldincidenten på morgonen hade vi tydligen kört in redan vid lunchtid. Efter doppet i floden dök fyra nyfikna småkillar upp i en kanot. De hade med sig en egentillverkad fotboll och det blev naturligtvis en match nere vid flodkanten på en stenig plan fylld med buskar. Eftersom jag är uppväxt med sk butcharboll på gräsplätten Trekanten hemmavid var det har precis i min smak. I mitt lag fanns förutom undertecknad även Åström (defensivt inriktad med långa ben och slingriga rörelser) och Nolin (evighetsmaskin som vann många man mot man dueller). I motståndarlaget fanns utöver Tim även Busken (defensiv med många åsikter kring regeltolkningar och eventuella stolpe-in skott) och Mackan (teknisk, blick for spelet, lat). Efter matchen körde vi en variant av kasta gris i floden.
Övernattningen skedde i en rätt stor by och efter en stunds kortspel och interaktion med byinvånarna (ganska få västerlänningar hade varit där förut så de var väldigt nyfikna) somnade de dödströtta cyklisterna gott.
31 Jan
Morgonen inleddes med en rundvandring i byn. Vi besökte bl a skolan men tyvärr pågick inga lektioner eftersom det var skollov i regionen den här veckan. Därefter hoppade vi i våra kajaker och började paddla i motsatt riktning mot vad vi cyklat dagen dessförinnan.
Stackars otursförföljda Barbara drabbades av magsjuka så vi var tvungna att stanna till rätt ofta. Varje gång dök fattiga nyfikna barn med håliga kläder upp för att kolla in de aliens som hade strandat vid deras hemtrakter och vi gav dem bananer som de tacksamt tog emot.
Jag delade kajak med guiden och i forsarna såg han naturligtvis till att styra in mig i de värsta virvlarna sa att jag blev dyngsur med jämna mellanrum. Många skratt med andra ord.
Väl tillbaka i Luang Prabang ville jag inget hellre än kasta mig i säng efter två intensiva och fysiskt krävande dagar. Istället väntade den fruktade kvällsbussen till Vang Vieng. Hoppade in i en tuk-tuk som tog mig till busstationen (ville vara i god tid så att jag fick sittplats). Personalen på busstationen försökte lura mig ombord på en lokalbuss (hade betalt for en VIP-buss) och jag fick själv klättra upp på taket på bussen för att hämta ner min backpack som plötsligt hade fått egna ben och vandrat dit upp.
Checkade in och gick på bussen 45 min före avfärd. Hade sittplats nr 12 men en av de tre(!) sittplatsorganisatörerna beordrade mig till nr 13. Under en hel timme var de tre organisatörerna fullt sysselsatta med att placera folk på "rätt" platser i bussen. En stackars hysterisk engelsman beordrades än hit än dit trots att hans nr 16 var ledig länge. Till sist hamnade han bredvid mig på nr 14. Förtvivlat fick vi både med jämna mellanrum försvara våra platser och när vi till sist trodde att bussen skulle avgå rullade den tre meter innan man började fylla på med fler passagerare. Nu satt och låg människor även i mittgången. En halvtimme försenade rullade vi sedan i 20 meter innan det var dags för tankstopp. Åtta man var fullt sysselsatta med detta spektakel. Pumpägaren förhandlade pris med tre man från bussens personalstyrka. Två man fyllde i viktiga dokument och två man höll i pumpen. Med 45 minuters försening rullade vi sedan igång på allvar.
Jag var förvarnad. Vägen var extremt kurvig och gick än upp, än ner. Man flög fram och tillbaka som en vante. På TV-skärmen spelades lokala Lasse Berghagen förmågor och de värsta entusiasterna sjöng med till den dåligt timade blåfärgade karaeoke-texten längst nere i bildkanten (jag tar tillbaka alla elakheter jag någonsin sagt om kollegor som sjunger hellre än bra, hör ni det tjejer!). Vid varje kurva och vid varje möte eller omkörning tutade chaffisen ett par ggr. En kraftigt berusad lokalbo försökte bjuda mig på lao lao whisky var femte minut fram tills dess att han började hojta på någon i den massiva personalstyrkan och bryskt blev avkastad från bussen mitt ute i ingenstans. Sa höll det på, i sju timmar!
När jag omtumlad stövlade ut ur bussen i Vang Vieng var klockan två på natten och det var kolsvart ute. Lyckligtvis hoppade en lokalbo av också, annars åkte resten vidare. Lokalbon visade mig vägen i mörkret över ett öde gammalt flygfält och han knackade på och väckte upp en gammal bekant som ägde ett guesthouse. Det var inte förrän dagen efter jag förstod vilken tur jag hade haft. Alla ställen var tydligen fullbelagda och stället jag tagit in på hade skakat fram ett extrarum till mig för ynkliga fyra dollar natten. Det var det lyxigaste stället jag bott på under hela resan och när det kom fram spår av varmvatten i duschen för första gången på ca två veckor ville jag bara skrika rakt ut i ren glädjeyra.
Mellansnack
Fredag idag, på måndag befinner jag mig åter på svensk mark. I nästa rapport (som kommer på måndag om förste blomstervattnaren Nostra lämnat tillbaka mitt grenuttag sa att jag får ström till datorn) kan ni läsa om vad jag hade för mig i Vang Vieng, vad man hittar på i huvudstaden Vientiane och hur avslutningspartajet med brorsan i Bangkok blev.
Tack för alla mail! Jag har fått rucka på ambitionen att besvara allt men jag försöker fortfarande att läsa allt som kommer in. Det är verkligen jätteuppskattat!
En del har undrat över varför jag aldrig berättar om bussresorna. Hoppas ni fick ert lystmäte mättat den här gången.
Ha det!
Rickard
<- Tillbaka
