Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-10-02 (01:08)
En förmiddag på ett hostel är en rätt bedrövlig tillställning, särskilt om de flesta av gästerna varit på galej under natten. Trots att jag tagit en rejäl sovmorgon var nästan ingen uppe och rörde på sig i de allmänna utrymmena och tempot på de fåtal som var uppe var ytterst måttligt. Samtidigt kunde jag känna hur värmen satte klorna i mig och något annat alternativ än att bege sig till stranden kändes inte som realistiskt. Jag fiskade en bra stund efter sällskap men de flesta skulle vidare till nya destinationer och i väntan på att nästa generations besökare skulle dyka upp fick jag klara av min strandutflykt på egen hand.
Cancuns bästa strand låg naturligtvis längst bort och kallades Dolphin Beach och den någorlunda tydliga vägbeskrivningen var att jag skulle vinka in buss nummer 1 på lämplig plats längs vägkanten och be chaffisen droppa av mig när jag var framme. Jag kan i princip inte ett ord spanska men det kändes lika bra att kastas in i hetluften direkt, man lär sig liksom bäst på det sättet. Vinkandet gick alldeles utmärkt och jag stammade fram något i stil med ”Playa Dolfino” vilket gick hem och en halvtimme senare hojtade chaffisen ”Senor, Playa Dolfino” och jag briljerade med ett ”Gracias”. Spanska, hur svårt kan det vara egentligen?
Utsikten ifrån där jag blivit droppad var magnifik och nedanför mig sträckte en evighetslång och ganska bred strand ut sig som mötte det azurblå havet vars färg tycktes hämtat från ett resemagasin. Här och var syntes solbadande människor men i allmänhet var det ganska ödsligt. Jag förbannade mig själv för att kameran lämnats i värdeskåpet på mitt hostel men det är svårt att veta på förhand om man ska våga ta med sig värdesaker när man åker till stranden på egen hand. På denna ganska ensliga plats skulle det dock varit väldigt enkelt att bevaka prylarna även ifrån vattnet.
I klassisk naiv anda hade jag varken med mig handduk, mat eller vatten eftersom jag hade trott mig kunna köpa det på plats. Det var bara att glömma förstod jag nu. Långt borta fanns ett hotellkomplex som jag tog sikte på när en lång promenad till fots inleddes längs strandkanten. Ganska snart forsade strömmar av svett ned över min kropp och den till början så idylliska strandkantspromenaden på jakt efter vatten förvandlades snabbt till ett självmordsprojekt.
Självklart var det ett all-inclusive hotell jag till sist kom fram till vilket innebar att jag inte kunde köpa någonting där. Gick runt och kollade in deras buffé och funderade på om jag skulle tjuväta, ingen skulle garanterat ändå märka någonting, men riktigt så fräck är jag tyvärr inte. Deras AC svalkade åtminstone och jag fick fullständigt klart för mig att all-inclusive inte är min grej. Att ligga som en packad sill med samma människor i en hel vecka runt en pool och äta samma buffémat varje dag skulle göra mig tokig direkt. Det verkar ju så sjukt tråkigt och enformigt, även nu när jag sett det live?
Traskade, i mycket måttligare takt än tidigare, tillbaka längs strandkanten till platsen där min strandexpedition börjat och provade sedan på ett dopp i det varma vattnet. Att vågorna gick höga hade jag naturligtvis konstaterat men att det skulle vara riktigt strömt var jag inte alls lika beredd på. Man kastades runt som en vante i havet så fort man var ute i midjehögt vatten och den enda chansen att behålla sin position när en av de större vågorna kom farande var att sätta in en rejäl armbågstackling. Det hann faktiskt bli ett par dopp innan rastlösheten slog på och hungern och törsten åter gjorde sig påmind.
På nytt en snyggt invinkad buss där en hållplats inte fanns följdes upp av fantasilöst käk på McDonalds eftersom det var det första stället som dök upp när jag kom av bussen och var vrålhungrig. Det enda intressanta konstaterandet på Donken var att mexarnas jalapeno-besatthet innebär att man varken får ketchup eller majonäs som standard till sina pommes utan en grön jalapenosås.
Eftermiddagen tillbringades i en hängmatta på mitt hostel. Finns det överhuvudtaget någonting man kan somna skönare i? Nya gäster började droppa in och många av oss satt och socialiserade runt ett bord. En blond kille frågade var jag kom ifrån och skrattade sedan åt svaret. Jonathan är den första nordbon jag mött på min resa undantaget ett jättekort snack med tre unga svenskor i San Francisco och utan att jag tänkt särskilt mycket på saken hade ett behov av att prata svenska byggts upp inombords efter mer en tre veckor ute på vägarna. Han hade inte mött någon skandinav på de senaste två månaderna på sin resa runt jordklotet så det var bara att tjattra igång och jämföra resplaner etc. Inte så långt därefter hör jag en tjejröst från en hammock yrvaket säga ”Hörer jeg korrekt, taler dere svensk?”. Norska Camilla berättade att hon först trodde sig drömma där i hammocken efter alla sina veckor på resande fot utan att träffa nordbor och vi hade rätt kul åt det lustiga sammanträffandet. Först verkligen ingen och sedan två, märkligt.
<- Tillbaka
