Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

28 September
2013-10-04 (06:07)

Den på många sätt perfekta resdagen inleddes med ett dopp i hotellpoolen strax efter det att solen gått upp. Hotellfrukost är, liksom hotellpool för den delen, en företeelse jag inte är särskilt van vid på den här trippen vilket gjorde det extra njutbart att trycka i sig en tallrik med färska frukter och nybakat varmt bröd med jordgubbsmarmelad. Enligt en deal med receptionisten kvällen innan skulle den shuttle, som ingick i mitt hotellpaket, avgå tio över åtta och jag var noga med att inte missa tiden. Det var bara jag i minibussen och det var bara jag vid ingången till Chichen Itza, tjugo minuter efter det att portarna öppnats. Helst hade jag velat vara där vid soluppgången för att fånga den speciella magin och färgerna som den stunden skapar men eftersom stället först öppnades klockan åtta var detta helt omöjligt.

Mest berömt i Chichen Itza är niovånings-pyramiden i mitten av området som kallas Kukulcán eller El Castillo och det var dit jag först styrde mina steg. Mellan trädgrenarna kunde den snart skymtas och när jag kom ut på gräsmattan som omgärdar pyramiden kunde jag med förnöjdhet konstatera att jag var den enda turisten på plats. Längs kanterna runt området höll de första souvenirförsäljarna på att montera upp sina stånd men pyramiden hade jag verkligen helt för mig själv. Jag tog ett varv runt den i gräset som fortfarande var fuktigt av morgonens dagg, knäppte lite bilder och försökte ta in ögonblicket. Samma typ av känslor kom över mig som när jag sex år tidigare hade Angkor Wat helt för mig själv i gryningen. Tänk att ett av jordens sju nya underverk kan stå där så ödsligt och vänta just på mig – i min värld är det helt obegripligt men det hade också krävts viss planering och förberedelse för att få till detta speciella ögonblick.

En uppspelt tysk med immiga runda glasögon dök upp från höger. Han var alldeles rusig av stunden och berättade att detta var andra gången han besökte Chichen Itza. Förra gången hade han tagit en dagstur från Playa del Carmen och blivit gruvligt besviken över trängseln och värmen som förstörde hans heliga stund så nu hade han gjort precis som jag och övernattat i närheten för att få platsen mer för sig själv. Han fick ta de obligatoriska bilderna av mig tillsammans med pyramiden och gjorde ett ambitiöst jobb.

Chichen Itza handlar mycket om matematik, symmetri och akustik. En endaste enkel handklapp på rätt ställe kan t ex få oanade ljud- och ekoföljder och eftersom jag alltid är för snål för att betala för en guide tjuvlyssnade jag på föreläsningarna de turistgrupper fick som nu började dyka upp inne i skogen.

Om nu inte en niovåningspyramid är tillräckligt för att stilla besökarens upplevelsehunger måste det tilläggas att området innehåller lämningarna från den största Mayastaden på Yucatan-halvön och det finns massor med andra spännande ruiner och lämningar att utforska. En personlig favorit blev vad som i turistinformationen kallas ”The Great Ball Court”. Det är lämningen ifrån den största mesoamerikanska idrottsanläggningen från Maya-tiden och strukturen skapar en helt otrolig akustik. Berättelserna om hur lagkaptenen i ett av lagen brukade offras efter viktiga matcher inför kungen kittlar (man vet inte om det var vinnarlagets eller det förlorande lagets kapten som strök med) men man kan föreställa sig vilken fantastisk upplevelse det måste ha varit att stå i ljudhavet i åskdarleden.

I övrigt fylldes min kamera med bilder på oändliga pelarkolonner, små pyramider och tempel samt leguaner. Det vimlade av dessa ödlor i området. De första jag såg var rätt små och jag spillde onödigt mycket tid på att fotografera dem för strax därefter dök riktigt häftiga tjockisar upp.

Hettan började bli alldeles olidlig framåt 11-hugget och jag började leta mig mot utgången. På vägen mötte jag horderna med dagsturande turister från Cancun, Playa del Carmen och Tulum som skulle få en betydligt svettigare upplevelse än jag och många av dem ångrade säkert redan den långa dagsturen de tagit sig an. Samtidigt som de började svettas tog jag en taxi tillbaka till hotellet och kunde njuta av en välbehövlig dusch innan jag checkade ut. Min vän receptionisten menade att jag lugnt skulle kunna vinka in min buss från vägkanten och att en ny taxitripp till Pistes busstation vore bortkastade pengar så jag lyssnade till hans råd och ställde mig i skuggan och väntade.

Det hann gå 20 minuter utan att min buss ännu hade dykt upp. Då bromsade en privat jeep med mexikaner in och frågade om jag ville ha skjuts till Valladolid mot en mindre ersättning. Efter en snabb prisförhandling var jag plötsligt en liftare på den mexikanska landsvägen. Det gäller att gripa möjligheterna! Nu skulle jag komma både snabbare och billigare till Valladolid men den allra största bonusen var självklart att jag skulle kunna spendera ett par timmar i staden som jag blivit så imponerad av vid genomfarten dagen innan. Mexikanerna tyckte naturligtvis det var jättelustigt att de plockat upp en europé mitt ute på landsvägen och att de därtill gjort sig en rejäl hacka på honom så jag antar att alla i jeepen var lika nöjda.

I Valladolid lyckades jag leta mig fram till en turistinformation där en vänlig tant beväpnade mig med en karta samt diverse förslag på vad jag skulle kunna tänkas hinna avverka på ett par timmar. Den stora upplevelsen var väl egentligen de vackra gatorna med koloniala hus i vackra ljusa pastellfärger som gjorde sig ypperliga som fotomotiv mot den klarblå himlen.

Jag kom förbi ett litet privat tequila-museum och det visade sig att de körde korta guidade gratisturer där det berättades om tillverkningen. Efteråt fick man shotta tequila med olika lång lagringstid för att bättre förstå skillnaden på de olika kvalitéerna. Jag kände mig inte särskilt pressad att handla i butiken utan nöjde mig med att dricksa min guide efter att ha fått ett par riktiga turistbilder knäppta på mig i stor mexikansk hatt med en flaska i handen.

Stärkt av lite starksprit fortsatte jag strosa längs Valladolids gator en stund innan jag sökte upp busstationen och hoppade på en avgång till Cancun. De tre timmarnas bussresa följdes upp av kvällskäk i ett av stånden på torget där alla Cancuns lokalbor tycktes samlas om kvällarna för att umgås. Ett band spelade och jag tryckte i mig billiga och fantastiskt goda tacos och med denna kvällsvard intagen borde den långa dagen egentligen varit över. Men…ibland lurar nya upplevelser just runt hörnet och detta var en sådan kväll.

Tillbaka på mitt hostel visade det sig att de körde öppen bar i två timmar för osannolikt billiga 10 sek. En timme senare var jag betydligt mer lättövertalad till att hänga med på ett dyrt skumparty än en timme tidigare och man får väl anta att det var just precis det som var syftet med den öppna baren. En stund senare hade Jonathan också övertalats och vi fick trä på oss Foamparty t-shirts och slussades in i en minibuss till kalaset.

Redan här kan jag avslöja ett det var rätt dimmigt för min del och det blev ju inte bättre av att det stod fria helrör på vårt runda bord när vi kom in i lokalen. Tiden gick och världen snurrade omkring mig. Maskinerna gick igång och skummet sprutades ut på dansgolvet. Det lilla barnet inuti den vuxna kroppen väcktes till liv. Man dök in i havet av skum och yrade runt där till dess att såpan började stickas i ögonen. Då letade man sig tillbaka till bordet, tog en drink och dök sedan in i skumhavet igen. Huruvida jag under kvällen kommunicerade med någon eller bara körde på helt solo minns jag inte, ett vagt minnesfragment gör gällande att jag stod och kastade skum på ett gäng kinesiskor en bra stund men det kan ha varit en efterhandskonstruktion.

Ska man en gång i livet gå på ett skumparty är det antingen Ibiza eller Cancun som gäller. Min debut lät vänta på sig i 36 år men när oskulden väl togs gick jag all in. Det sägs att en australiensare satte oss i en taxi hem under våldsamma protester men sanningshalten i det påståendet kommer aldrig kunna utredas. Jag skulle aldrig vilja ha kvällen ogjord och jag skulle aldrig betala så mycket för att göra det igen. Men vilken fest som avslutade en riktig superdag; ett av jordens sju nya underverk, spontanliftning längs den mexikanska landsvägen och ett helt galet skumparty i Cancun.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign