Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

29 September
2013-10-05 (04:39)

Med en blykeps tung som ett kassaskåp kravlade jag mig upp ur sängen, letade upp en kaffekopp och fyllde på. Det genomskinliga kaffet var nästan helt odrickbart men alldeles strax var jag där igen och fyllde på ytterligare en kopp. Jag var inte ensam om att ha det tufft runt frukostbordet, långtifrån. Gårdagens race hade förvandlat skumhjältarna från några timmar tidigare till vrak och för de flesta var det här nu en dag som bara skulle genomlidas.

Men så dök Camilla upp och var piggare än de flesta. Hon hade avstått skumpartyt och istället hängt på en lokal salsaklubb nästgårds och nu ville hon fånga dagen. Hon lanserade en idé om att spendera eftermiddagen på Isla Mujeres, en plats som fanns på min lista över tänkbara utflyktsmål, och jag valde att haka på tillsammans med Adrian.

Vi stod i en halvtimme i hettan längs vägkanten och försökte få syn på en buss som var skyltad till Punta Sam där vår båt skulle avgå ifrån men ingen av de bussarna som passerade hade rätt skyltning. Adrian mådde riktigt dåligt och när vi till sist bestämde oss för att ta en taxi istället fick han hjälpa oss med att förhandla ner priset innan han stack tillbaka till vårt gemensamma hostel för att sova ut.

Chaffisen försökte dra en rövare och släppa av oss vid en annan, mycket dyrare båt, men vi var med på noterna och lät oss inte luras. Väl framme vid båten handlade det om minuter innan den skulle avgå och vi fick i princip springa ombord efter att ha löst biljetter.

I den friska havsbrisen började jag vakna till liv. Det var ett klokt beslut att ge sig ut till havs i detta tillstånd, det kände jag nu. När Isla Mujeres strandkant kunde skymtas tittade vi på varandra och konstaterade att utflyktsmålet luktade jackpot. Isla Mujeres förresten; det betyder kvinnornas ö vilket är ett skäl nog i sig till att utforska platsen. Namnet sägs komma ifrån de spanska kaptener som gömde sina älskarinnor på ön i en annan tidsålder.

Vi hade endast eftermiddagen på oss och valde att fokusera på den bebyggda delen av ön. Efter ett stopp i ett gatustånd där vi köpte hårda frasiga crepes i strut med nutella inuti slog vi oss ner vid en strandbar och tog en Pina Colada. Sen blev det en Pina Colada till. Det miserabla tillståndet var botat!

Kul med Camilla förresten. Så olika men ändå så lika med bakgrunder och verkligheter som gett oss möjligheten att gripa chansen och satsa på livets största äventyr när vännerna hemmavid gått in i familjelivet. Det blev mycket diskussioner om hur det var att bryta upp ifrån den gängse livsnormen och verkligen leva den stora drömmen långt utanför det upplevda fastställda ramverket om vad man borde göra förbi 30+.

Efter drinkarna tog vi oss samman och började utforska byn till fots. Av en slump sprang vi på en otroligt vacker och färgglad kyrkogård fylld av blommor och tätt sammanliggande gravplatser, ofta med egna små byggnader och andra väldigt personliga gravsmyckningar. Därefter testade vi den mer turistifierade huvudgatan till fots och vände därefter stegen mot öns motsatta sida. Där provade vi en strandpromenad över klipporna och hamnade vid lokalbornas baplats innan vi nådde ett antal små hotell som alla var utrustade med sin alldeles egen lilla paradisstrand.

Vi stannade till vid strandkanten vid en av dessa små stränder, släppte packningen vid standkanten och klev ut i vattnet. Det var inte särskilt djupt i det klarblå vattnet och man kunde sitt-ligga i vattnet och bara låta tiden gå. Det var den där riktigt klassiska känslan av att man klivit rakt in i en framsida på en mexikansk turistbroschyr och tillochmed jag, som egentligen är rätt oförtjust i att bada, kunde erkänna att det här inte bara var svalkande utan faktiskt rätt härligt.

Efter en lång stund hasade vi oss upp till strandkanten. Camilla somnade i eftermiddagssolen men jag var som vanligt lite för rastlös för mitt eget bästa. Strosade runt lite på stranden, tog ett extra dopp, knäppte något foto och försökte få ro mellan palmerna. Jag måste träna på hela den grejen märker jag, annars kommer det bli olidligt att få dagarna att gå på öarna i Söderhavet.

När Camilla vaknat till liv igen började vi så sakta röra oss tillbaka bort mot båten efter ett stopp i en mataffär. Vi tog plats på en brygga och väntade in solnedgången. Just solnedgångar har jag lite mer tålamod med, det händer liksom något. Färgerna som aldrig kan fångas på bild, de första stjärnorna som tittar fram och den behagliga temperaturen vid de här breddgraderna – det är ett ögonblick att se fram emot under en hel dag.

Båtresan tillbaka följdes av en intressant resa i en minibuss fullproppad med människor som gav en viss föraning om vad som väntar söderöver. Vi hade knappt ätit på hela dagen och stannade till vid torget i Cancun för att frossa i rätterna från de spännande matstånden tillsammans med lokalborna. En riktig mexikansk dansföreställning med kvinnor i stora klänningar och steppande män i gigantiska hattar pågick på en stor scen och fick knyta samman en dag som på många sätt symboliserade den idealföreställning som jag tror finns om en semesterdag i Mexiko. Nu har jag upplevt en sådan dag också.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign