Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

01 Oktober
2013-10-07 (17:08)

Den snälla lilla mexikanska tanten tyckte att jag skulle knacka på hennes dörr och väcka henne 05:45 så att hon kunde ringa en taxi åt mig men redan när jag kom ut i köket en kvart tidigare för att förse mig med den frukost som ingick i priset för övernattningen var hon uppe och bjöd på ett solskensleende. Det förändrade min morgon fullständigt. Jag trodde jag var på dåligt humör efter att inte ha kunnat sova en blund men ett stort leende smittar alltid av sig. När hon frågade om jag sovit bra drog jag en vit lögn – inte kunde jag berätta att det var något med hennes stad som gjorde mig väldigt illa till mods och att jag bara ville därifrån så fort som möjligt?

Hon tog ett kort på mig till sin Facebooksida, ringde in taxin och önskade mig en trevlig resa och ganska snart var jag på bussterminalen. Där träffade jag en fransyska som skulle med samma buss som jag söderut. Hon hade rest mycket i Centralamerika under de sista månaderna och hade massor med bra tips, framförallt inför min kommande vecka, att bjuda på. Tack vare henne gick tiden snabbt i det annars ganska tråkiga landskapet vi passerade genom.

Gränsövergången mellan Mexiko och Belize gick smärtfritt och varje gränspassage tycks bli mer och mer obekymrad nu. Två enkla frågor; vart i Belize jag skulle och hur länge jag tänkte stanna. Inte ens ett tulldokument att fylla i.

Direkt efter att vi passerat gränsen ändrades stilen på husen och fasadernas färger blev skarpare. Landskapet var dock lika tråkigt som förut längs den raka vägen. Högt gräs varierat med låga träd. Ingenting annat.

En bit utanför Belize City stannade minibussen för att chauffören skulle käka frukost. Innan han stack iväg till matstället utsattes jag för en salva med spanska meningar där jag inte förstod ett ord. ”Si si” sa jag glatt och trodde jag fått lite oväsentlig information. Inte alls tydligen. Fransyskan frågade mig några minuter senare om jag förstått vad jag sagt ja till? Tydligen hade jag glatt accepterat att bli droppad vid korsningen där vi befann oss mot att han betalade en lokalbuss för mig in till busstationen. På så vis skulle han kunna ta en genväg med resten av passagerarna som alla skulle vidare till Guatemala.

Bara att gilla läget. En lång buss bromsade in och jag klev på med min packning och tittade upp. Det var alldeles fullsatt i bussen och alla stirrade på mig när jag stegade igenom den trånga mittgången och slog i allt och alla och sa sorry. De kunde dock omöjligt höra vad jag sa. Ur högtalarsystemen, i den i övrigt skrangliga bussen med brun skinnklädsel fylld med mörkhyade afroamerikaner, dånade reggaemusik och alla, unga som gamla, gungade med.

Jag var förberedd på detta men det var ändå lite chockartat att kliva rakt in i Centralamerikas Karibien. Belize har huvudsakligen en mörkhyad rastafaribefolkning som talar engelska på Dr Albans vis och reggae är den rådande universaltongången som gäller. I en halvtimme stod jag längst bak i bussen med mina väskor och fascinerades av skådespelet. Man kan verkligen inte tro att detta är Centralamerika för det är så oerhört annorlunda grannländerna och bara måste upplevas.

Till sist kom vi fram till busstationen och jag raggades upp av en taxichaffis som skulle ta mig till vattentaxistationen via en kort mellanlandning vid en ATM. Det fanns inte på världskartan att gå den dryga kilometern på egen hand i hettan som redan var påtaglig trots att det fortfarande endast var förmiddag. Staden sägs vara farlig och så kändes det också. Taxibilen jag fått tag på var en av de värsta rishögar jag någonsin satt mig i men den rörde sig framåt och ur bilstereon kom raspig reggaemusik, såklart.

Jag ville bort från Belize City så snabbt som möjligt och fick plats på båten med avgång 10:30. Det är framförallt till öarna en bit utanför fastlandet turisterna tar sig som besöker landet och min plan var inget undantag. Caye Caulker är en klassisk backpackerdestination knappa timmen från Belize City med den snabba taxibåten och förmodligen mer Karibien än länderna som ligger i verklighetens Karibien. Kokospalmer, rastafaris och med ett eget givet motto för ön: ”Go slow”. Det är en värld för vilsna konstnärssjälar som behöver ett stilla hem där ingenting händer och jag såg det som den perfekta platsen att för sista gången ladda batterierna innan jag skulle ta mig an det verkliga Centralamerika i en rasande fart.

Ön är rätt liten och man kan med enkelhet ta sig runt till fots. Bil- och asfaltsfritt, precis som man gärna vill att en semesterö skall vara. Jag trodde det skulle vara enkelt att hitta till boendet som bokats kvällen innan men när inga gatunamn finns utsatta blir det lite klurigare och värmen gjorde att svetten snart forsade nedför pannan ner i ögonen vilket sved något fruktansvärt. En bit bort fick jag syn på två andra turister som såg lika vilsna ut som jag och det visade sig att de letade efter samma ställe. Vi fick fråga oss fram och hittade slutligen hemmet för övergivna katter och hundar där vi bokat in oss.

Jag går igång på udda övernattningsmöjligheter och det här var i min smak fastän jag inte är särskilt mycket för husdjur. Kvinnan som räddar öns övergivna djur plöjer ned alla intäkter från sin hostel-verksamhet i djurverksamheten och stället hade lysande recensioner på nätet. Med all rätta. En underbar kvinna mötte oss vid grinden och hon hann med att dra halva sitt livs historia innan vi lyckades ställa undan packningen. Det visade sig att grabbarna som jag hittat på öns grusstigar var duon jag skulle dela den lilla stugan gröna stugan, som balanserade på höga träpelare, med.

Jag stack iväg på en egen liten upptäcktsfärd i flip flops. Med öns motto anammat tog jag det väldigt lugnt och stannade och pratade med diverse öbor som försökte kränga snorkel- och seglingsutflykter. Efter en stund kom jag till den mest berömda platsen på ön som av invånarna kort och gott kallar ”The Split”. I all sin enkelhet låter det odramatiskt men man ska inte låta sig luras! 1961 klöv orkanen Hattie ön i två delar och numera skiljer ett minst 50 meter brett sund öns norra del från dess södra del. Vid The Split har man byggt upp träterrasser som fungerar som en badplats i anslutning till en riktigt mysig bar. Jag tog ett par kalla och lät timmarna gå.

Sedan kom tröttheten över mig. Jag hade inte sovit en blund i Chetumal och nu vaggade jag tillbaka till kattlandet i ett drömlikt tillstånd och kapsejsade i skuggan på en träbro till en egen privat badplats. Någon timme senare vaknade jag upp på den hårda träbron till ljudet av hammarslag som krossade vackra snäckor. Det här var första dagen på den tidsreglerade snäcksamlarsäsongen och innehållet i de gigantiska vackra snäckorna betraktas tydligen som en delikatess i den här delen av världen. Studerade de precisa hammarslagen från fiskarna i vattenbrynet en stund som utförde sitt hantverk i ett lagom tempo och de var roade av att någon var intresserad. Jag fick ett erbjudande om att hjälpa till men kände mig fortfarande för yrvaken för att jobba.

Strax före solnedgången dök mina rumskamrater upp och föreslog att vi skulle ge oss ut på havet i de tre barnkanoterna som katthemmet ställde till förfogande åt sina gäster. Sagt och gjort! Barnet inom mig är aldrig svårväckt och vi paddlade i stilla takt bort mot en brygga där folk började fotografera oss mot solnedgången. Förmodligen såg det lustigt ut med de alldeles för små kanoterna och jag ropade att det var ok om de lät bli att lägga ut bilden på Facebook eftersom min image kunde ta stryk. Det lockade fram skrattsalvor från bryggan.

Grabbarna hade redan ätit kvällsmat så jag begav mig iväg på egen hand för att hitta något. Ska man ta upp något negativt med ön så är det de ständiga förfrågningarna om man vill köpa marijuana. Det ligger ett sött moln av rökelse över hela ön på kvällen och alla rastamän pratar ännu långsammare. Den där grejen tilltalar mig inte alls och jag uppskattar inte att folk ropar ”What’s wrong with you?” efter en när man vänligt men bestämt tackar nej till deras erbjudanden.

En liten äldre lokalbo på cykel dök upp och vi började prata. Han hade bott på ön i 45 år och kände stor stolthet i att ha varit med och dragit hit de första hippiesen vilket var grunden till dagens turistindustri som räddat ön när fisket gått sämre och sämre. Han tipsade om sin egen favoritrestaurang och jag valde att prova den. Stället drevs av en färgstark rastaman som slog sig ner vid mitt bord och marknadsförde/berättade om vilka alternativ som var på menyn idag. Jag gillar den typen av personliga upplägg utan menyer. Det slutade med att jag beställde en god kycklingrätt och jag fick trevligt sällskap av ett israeliskt par som berättade om sin vardag hemmavid. Efter maten kom den obligatoriska frågan om jag ville ha en joint vilket förtog intrycket av en superrestaurang något men matupplevelsen på terrassen vid strandkanten var en av de främsta hittills på resan och med välfylld mage lockade sängen mer än partylivet på ön. Mitt syfte med dessa dagar är att fylla på batterierna, inte att tömma dem.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign