Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

03 Oktober
2013-10-09 (01:30)

Himlen hade öppnat sig när jag vaknade och mina sydeuropeiska rumskamrater var förtvivlade eftersom de hade siktat in sig på en tidig båtavgång. För mig spelade det ingen som helst roll, det som skulle göras på ön var gjort och detta var en instoppad buffertdag i kalendern utifrån att något tidigare på resan kunde ha gått fel som gjorde att jag behövde vinna igen tid. En slapp dag för reseadministration, tvätt och liknande väntade i den utsträckning jag kände lust och behov för sådant.

Ovädret avbröts lika hastigt som det hade inletts några timmar senare och mina rumskamrater kom iväg lätt försenade. Ganska snart började solen leta sig fram genom det allt tunnare molntäcket och jag drog fram en solstol och slog mig till ro i skuggan av en kokospalm efter att ha varit iväg och köpt lite frukost i snabbköpet längre ner i gatan. Jag hade konstant sällskap av inrättningens olika katter och hundar som tycktes nära en ständig nyfikenhet på turisten i solstolen som till sist verkade ha funnit sig i öns go slow-mentalitet.

Precis när jag satt och tänkte på att jag, efter det att mer än halva dagen passerats, fortfarande inte gjort något vettigt med denna dag och att absolut ingenting hände dunsade det till i marken tre meter ifrån där jag satt. En kokosnöt. Tre meter åt vänster och min skalle kunde varit krossad! Visserligen hade jag sett den uppspikade varningsskylten på trädet men man tar ändå aldrig en sådan varning på riktigt allvar förrän något verkligen händer.

De två brittiskorna som flyttat in i huset bredvid mitt dök upp då och då men de var kanske de minst talföra människor jag träffat i denna del av världen. Trots ett flertal försök att få igång lite menlöst snack dog samtalet varje gång jag slutade att ställa frågor. Surpuppor!

Någon timme före solnedgången lyckades jag lura med mig surpupporna på en mycket enkel barnkanotsutflykt längs strandkanten. Katternas beskydderska hade tipsat mig om att det fanns jättestora utrotningshotade fiskar en bit bort som enligt uppgift skulle ha skrämt slag på mina tidigare rumskamrater kvällen innan. Vi hittade ett stort stim och en liten motorbåt dök upp där folket ombord hade med sig småfisk som de matade de stora fiskarna med. Det var kul att se hur de stack ner småfiskarna i vattnet och sedan höll på att förlora såväl fingrar som händer när fiskarna blixtsnabbt högg efter betet.

När solen gått ner och mina osociala grannar dragit sig tillbaka tog jag mig samman och hämtade påsen med tvätt inne på rummet. Detta projekt hade jag skjutit på hela dagen men skulle det bli gjort var jag absolut tvungen att gå till action nu. Vid tvättomaterna trängdes jag med husmödrarna från Belize som direkt synade bluffen från Sverige när jag stoppade de otvättade kläderna i torktumlaren och därefter lät de mig varken röra vid maskinerna eller min tvätt utan skötte allt åt mig. Budskapet var tydligt; tvättning är inte mansgöra!

Eftersom jag var överflödig fick jag sitta på en bänk utanför och vänta. Gubben i lådan, dvs den lille mannen, dök upp till fots och såg ledsen ut. Han hade fått punktering och jagade efter pengar till ett nytt däck. Jag hade sedan länge förstått att cykelturerna fram och tillbaka över ön var hela hans liv och sponsrade med två dollar. När min tvätt var klar tog jag en sista vända ut för att köpa lite dricka i affären och sprang naturligtvis på den lille mannen igen. Han var fortfarande till fots men såg gladare ut och berättade att han fått ihop pengarna till däcket men att affären som hade det precis hunnit stänga. Imorgon kan jag cykla igen, sa han och sken upp och jag kände att jag ändå gjort någon sorts skillnad på min slöa dag. Cash in på karmakontot.

Kvällen avslutades med att jag och Jonathan chattade för att försöka styra upp en återförening under morgondagen på vägen till Guatemala. Han skulle ta nattbussen från Tulum i Mexiko till Belize City och vi försökte reda ut vilken busstation han skulle komma till, varifrån och när vår buss skulle gå, vart vi skulle träffas och vad som kunde gå fel. Min mobiltelefon har hittills bara fungerat i USA så det gällde att få till en plan för alla eventualiteter och till sist tyckte vi oss ha styrt upp det hela. Jag kände mig färdig med Belize och såg fram emot att inleda äventyret på riktigt och tyckte det kändes kul att ha hittat någon jag kunde dela inledningen av verkliga Centralamerika med. Dessutom hade jag fått rummet för mig själv och därmed full kontroll över fläkten. Jag var mitt i flytet, det var uppenbart.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign