Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2007-02-05 (14:35)
1 feb
Morgonens första upptäckt var att jag av misstag hade käkat Ipren i två dagar istället för malariatabletter. Där rök den kuren... Jag låtsades inte om misstaget för mig själv utan svalde en tablett från rätt karta och hoppades på placeboeffekten.
Vang Vieng har under de senaste åren förvandlats till ett avslappnat backpackernäste. Från början kom folk hit för att utforska de fantastiska kalkstensgrottorna runt floden men numera är the major thing här för många att hyra ett däck som man lägger sig tillrätta i och sedan i sakta mak ta sig fram nedströms längs floden. Detta håller på att utvecklas till någon sorts industri och lokala entreprenörer har byggt upp barer på de små öarna längs vägen så folk brukar vara rätt berusade när de väl kommit fram.
Eftersom jag bara hade en dag här prioriterade jag bort däckfärden och valde istället några av grottorna. Hyrde första bästa (dam!)cykel och började trampa 13 km norrut. Jag förstår att många människor cykelsemestrar, det är verkligen ett fantastiskt sätt att utforska ett land på. När man ser något kul är det bara att kliva av, studera och ibland fotografera.
Min upplagda rutt täckte tre stora och en liten grotta. Damcykeln till trots pinnade jag ikapp några vilsna amerikaner som var ute på samma rutt som mig och vi slog följe. Man var i princip tvungen att ha guide i grottorna, de stod dessutom till förfogande med ficklampor (surprise - det är kolsvart inne i en grotta). Efter att ha varit i Postojnagrottorna i Slovenien har man blivit lite kräsen på området men det här var verkligen dödsfräckt. Den första var evighetslång och slutade vid en underjordisk sjö där jag tog ett bad (första gången jag varit i en grotta som är kokande varm, normalt sett brukar det vara iskallt). Sen fick man kravla sig ut igen med ömsom spindelgång, ömsom försök till limboförflyttningar, vada genom vatten och vid ett par tillfallen med hjälp av några läskiga hopp över djupa raviner. Vi var sex man i grottan (inkl två guider) och ficklamporna dog med jämna mellanrum. Till sist hade vi bara två fungerande därinne i mörkret och man kände väl sig lite som Bilbo som förskräckt förväntar sig en Gollum bortom varje krök. Inte ett enda möte under hela tiden med andra människor under denna tvåtimmarsexpedition, så fort man är det minsta off the road i det här landet har man verkligen attraktionerna för sig själv.
Grotta nr två var mer lättforcerad och innehöll fler stalagmiter och stalaktiter. Efter denna gav amerikanerna upp "I can hear the beer calling for me back in town" var avskedsfrasen från en av dem. Grotta tre tog man sig in i genom att lägga sig i ett däck, spänna på en pannlampa, ta tag i ett rep och hala/paddla sig fram. Annorlunda. Utanför grotta tre träffade jag två lirare från Jönköping som jag slog följe med tillbaka mot cykelparkeringen. Vi gick såklart vilse och började bli oroliga (inte kul att vara lost här vid solnedgången), traskade rakt över några risfält och hittade till en liten by där förvånade invånare pekade mot vad vi hoppades var vägen. Jodå, väl framme vid cykelparkeringen gav boyzen min damcykel några hånfulla kommentarer och de cyklade iväg på sina flerväxlade lyxcyklar. Jag fick trampa tillbaka själv och upplevde på vägen en koövergång som lamslog trafiken (dvs jag). Stannade också till hos några småkillar som lirade nationalsporten fotbollsvolleyboll. De försökte värva med mig i ett lag men det räckte med att se dem spela en boll för att inse att man skulle göra bort sig fullständigt. Deras cykelsparkar är verkliga cirkusnummer, imponerande!
Dryga 2,5 mil på en skranglig damcykel den här dagen, inte skall väl Magnus ropa "vilopuls" nästa gång vi är ute och joggar?
2 feb
"The best experience is a bad experience because you always learn something from a bad experience". Dessa buddhistiska visdomsord ifrån min chaffis Dave nere i Battambang ekade i skallen när jag bokade transporten till Vientiane. För att slippa återuppleva VIP-bussen lade jag hiskeliga en USD extra och fick istället åka minibuss till huvudstaden. Sov andra halvan av de fyra timmarna och kände mig måttligt inspirerad när jag kom fram. Det är när förväntningarna är som lägst som det brukar smälla till och bli som bäst. Detta var en typisk sådan dag.
Vientine var en verkligt positiv överraskning. Med asiatiska mått var det otroligt lite trafik, nästan inga falang (västerlänningar), all action låg koncentrerad till en liten stadskärna och mitt ego fick en rejäl boost! Min look gick av någon anledning hem i Laos och med jämna mellanrum kom det fram grupper med småfnittriga tjejer i 20-35-årsåldern (nej, inga glädjeflickor...) och ville berätta att de tyckte att jag såg handsome ut och att min näsa var very cute. Just min näsa är av någon anledning en verklig kioskvältare i detta plattnästa land och på en dag samlade jag på mig fler komplimanger än jag normalt sett drar in på ett helt år.
Först på min agenda under eftermiddagen stod The Scandinavian Bakery. Att kunna knapra i sig likadana kak-schackrutor som farmor brukar baka på andra sidan jordklotet är verkligen en halvbisarr upplevelse.
Därefter kikade jag in nationalmonumentet numero uno i detta näsbesatta land, Pha That Luang. Detta guldfärgade bygge såg på avstånd ut som en missilträdgård men när man kom närmare var stället rätt pampigt. Lite märkligt att verkligen vara den enda personen på plats när det rörde sig om en av landets främsta sevärdheter. I templet bredvid pågick en större bönestund anförd av en lustig figur som gormade i en megafon. När stunden av andakt var över strömmade det ut munkar från templet och jag lyckades knäppa någon bild innan i princip alla tände cigg och försvann i en Lützendimma.
Någon minns kanske diehard travellern Fabrice som vi satt och lyssnade på en kväll nere i PP. Nu var det dags att prova på en av hans rekommendationer, en traditionell Lao-örtbastu + massage. Fabrice hade berättat att jag skulle veta när jag hamnat på rätt plats, han hade beskrivit en tjock charmerande kvinna och en upplevelse utöver det vanliga. Mycket riktigt, undangömt i en lummig park där människor spelade boule (de är verkligen besatta av boule här) fanns ett litet trähus som man skulle ha missat om det inte vore för den galna kvinnan som stod och ropade på mig från ovanvåningen. Jag hälsade direkt ifrån Fabrice till henne och hon blev i eld och lågor.
Jag beordrades klä av mig näck, linda in mig i en sarong och sedan kliva in i bastun. Man såg verkligen ingenting därinne och fick famla sig fram till en tom plats. Det rörde sig om en sorts ångbastu som eldades upp med ca 50 olika örter och lukten var fantastisk. Porerna öppnades direkt och jag svettades som en gris. Emellanåt famlade man sig ut och kvinnan bjöd då på en kopp te ute på träaltanen. Eftersom jag var en "velly special customer - this man know Fabrice" bjöd hon mig på fantastiskt Lao-iskaffe (något som övriga besökare vägrades när de bad om det med motiveringen "You just not as special as mr Lichaad, he know Fabrice").
De flesta av hennes massörer var gay med en obsession i livet, Swedish men, vilket Noi (den tjocka kvinnan) påtalade hela tiden. När det var dags för den timmeslånga massagen blev det rätt pinsamt och generat när massörerna hela tiden försökte kika in vad som dolde sig under min sarong. Massagen i sig var dock riktigt bra och jag insåg att den här avkopplande eftermiddagen verkligen var precis vad min reseslitna kropp behövde.
Noi bokade upp mig for en "clazy Fliday night in Laos togethel with my fliends" och vi bestämde träff på en restaurang nära det sunkiga stället jag bodde på. När jag närmade mig restaurangen några timmar senare hörde jag redan på långt avstånd Nois bekanta stämma ropa uppifrån en liten balkong "Ahh, over here Lichaad, ovel hele, you join me and my fliends". Där satt vi, en brokig skara av västerlänningar, gaymassörer och annat löst folk och drack öl och snackade skit. Därefter drog skaran vidare till en liten pub där jag för första gången i landet hittade ett annat öl än BeerLao (två gudomliga flaskor Carlsberg slank ner, därefter hade jag tömt ställets förråd på utländsk öl). När gaymassörerna började bli lite väl närgångna frågade jag Noi om vi inte kunde dra vidare och tillsammans med en tysk och en belgare stack vi till den mest galna nattklubb jag någonsin varit på.
Nattklubben var uppe på tredje våningen i ett lyxigt hotell vid kanten av Mekongfloden. Ett jättelikt dansgolv och en gigantisk terrass var fullsmockade med komplett galna (därtill hejdlöst berusade) lokalbor som dansade på ett sätt som fick mig att tro att de utförde någon krigs- eller regndans. Nar stället började stänga ner framåt tresnåret började den charmerande Noi bli väldigt närgången och komma med så skamliga förslag att de inte går att sätta i pränt. Jag ursäktade mig och smög bort bakom en pelare för att slippa undan henne. Där hittade jag tysken som hade hängt med oss till nattklubben och han frågade om jag ville dra vidare. Såklart, den här kvällen var riktigt bra och jag ville inte att den skulle ta slut redan.
Att gå på svartklubb i Laos innebär att man drar till....bowlinghallen!!! Det tog oss en timme att lokalisera stället och väl framme smusslades vi in under visst hysch hysch. Utan tvekan sticker bowlinghallsägaren över pengar i bestämmande människors fickor för när man väl kom in rörde det sig om en bowlinghall större än Isstadion hemmavid som var fullproppad med berusade lokalbor som under tjo och tjim kastade bowlingklot i alla riktningar. Knappast ett ställe man kan hålla hemligt alltså. Tysken och jag slog oss ned vid ett bord med varsin BeerLao och kollade in den osannolika underhållningen. En grupp på nio tjejer gav mig först de sedvanliga näskomplimangerna och tiggde och bad sedan om att jag skulle spela med dem. Det slutade med att jag höll igång tre av de nio serierna på deras två banor. Hjälp alltså, jag hade så kul att jag önskade att kvällen aldrig skulle ta slut men till sist satte tröttheten in och när jag efter en tuk-tuk färd till sist utmattad ramlade i säng var klockan 06.30 på morgonen. Den här dagen glömmer jag aldrig vill jag lova!
3 feb
Egentligen hade jag ställt alarmet på 07.00 för att bege mig ut några mil utanför stan till en skulpturträdgård men den utflykten fick av förklarliga skäl ställas in. Checkade ut strax före lunch och begav mig till flygplatsen. Efter att ha droppat av backpacken på utrikesterminalen begav jag mig med raska kliv till inrikesterminalen med förhoppningen att få en skymt av Pocanhontas. Blev oerhört besviken när jag inte kunde hitta henne.
Med på mitt flyg till Bangkok var naturligtvis en skara på ca 25 magväskbeklädda koreaner, alla med en prydlig gul keps med röd text framtill där det stod M-150. Deras tjattrande gjorde det stört omöjligt att sova under resan. Med tanke på alla fotoblixtrar som fick flygningen att framstå som en discoresa verkade de iallafall ha det trevligt.
Det var en riktig kulturchock att komma till ett civiliserat land. Ordentliga asfalterade vägar med filer som vissa faktiskt håller sig till, trafikljus och...dyrt...oerhört dyrt i jämförelse med de prisnivåer jag vant mig vid. Vart tog leendena och skratten vägen? Man får väl helt enkelt vänja sig vid att världen är en allvarlig plats igen.
Brorsan mötte upp mig på mytomspunna Khaosan Road. Jag hade faktiskt aldrig varit där förut och blev riktigt besviken. Hade förväntat mig en gata fylld av barer, restauranger och guesthouse men möttes av BK, McDonalds, massor med souvenirstånd, påstridiga försäljare och jobbiga tuk-tuk chaufförer. En helt charmbefriad plats som bara lever på sitt rykte.
Lika bra att dra fram det direkt, jag är inte speciellt förtjust i Bangkok. Utöver det pampiga palatset handlar det bara om att lura av västerlänningar så mycket pengar som möjligt här. Istället för att irra runt på stan lade vi eftermiddagen på att dra reseskrönor för varandra. Han är en rolig figur, lillebror. Numera kan han efter sin dryga månad i Thailand bl a stoltsera med att ha blivit utropad i högtalarna på Kastrup, kunskaper i att skära till blommor av meloner samt med bly i rösten fastslå att thailändska receptionister är djupt fästa vid honom. Varför får jag aldrig sådana kärleksbrev? Om någon vill läsa om hans resa rekommenderas resedagboken.se. Aliaset är "mank".
På kvällen skålade vi upp vara resekassor på ett par olika ställen. Vi hade bland annat en grej för oss ute på dansgolvet där det gällde att svinga med ena armen i luften för att se hur många som hänger på (alldeles för trångt för Gunne dansen).
4-5 feb
Jag vaknade fullt påklädd i partajutsyrseln, ett klassiskt gott tecken på att gårdagskvällen varit ösig.
Vet inte riktigt hur vi fördrev den här dagen. Brorsan hade blivit inspirerad av alla mina souvenirköp och slog själv till på ett par lampor, vi gick runt och irriterade oss på alla påstridiga försäljare på Khaosan Road och så författades stora delar av den här rapporten.
Så var det dags för hemresa, en tripp som för min del tog 23 timmar dörr till dörr (flygningarna i sig dock bara på 12 + 1,5 h). En glad överraskning var att KLM och AirFrance stuvat ihop sina två Bangkok-Amsterdam flygningar så att jag och brorsan otroligt nog hamnade på samma flygg till Amsterdam till sist. Dock fick jag vänta två timmar längre där i de breda hakornas land.
På morgonen organiserade jag en välkomstkommitté och till min belåtenhet stod mycket riktigt Per där på Malmö Centralstation (inte viftandes med svenska flaggor men ändå) redo att inta en lunchburgare på BK. Det gäller att arbeta ikapp sig på fetmatsfronten nu, har blivit alldeles för lite av den varan på resan ju!
Avslutning
Ni har nog fattat det vid det här laget, de har veckorna går utanpå det mesta jag upplevt. Häftiga sevärdheter, förtrollande lokalbefolkning, ständiga positiva överraskningar och väldigt lärorikt. Jag är övertygad om att min gamla favvisvårdtagare skulle ha sammanfattat det kort och koncist, "Vilket äventyr, det är verkligen skoj med skoj!"
Vet redan att de finns stollar därute som planerar en resa nästa år i mina fotspår, till er kan jag egentligen bara säga en sak, jag är sjukt avundsjuk på er!!!
...och särskilda tack till:
* Nettan för blomstervattning och bevakning av räkningar samt de utförliga rapporterna om allt stort och smått hemmavid.
* SoM for att ni styrde om mig till Laos. Läste nyss att ni hittade rätt i Thailand till sist, hoppas ni hittade de där hängmattorna som det tjatades om hela tiden. Så länge ingen nämner lyxshopping a la Paris Hilton i Hoi An så att ni börjar kackla så att ni faller av blir det säkert bra...
* Tjejerna på Lucky Lucky Motorbike i PP. Jag har sparat ett av era kvitton och ska sätta upp det på jobbet som en påminnelse om att le istället för att bli frustrerad när budgetprocessen på Findus drar igång. Resans största lärdom!
* Alla hopklumpade koreaner. Jag vet att ni inte beter er sa här på hemmaplan, jag har ju varit och turistat hos er. Hur många poser kan man egentligen inta framfor ett tempel? Tusentals, eller kanske fler än så? Tack för underhållningen trots allt, ni var verkligen en hatkärleksföljetong!
* Alla som på något vis hört av sig under resans gång via sms, mail, på HT, på Popo och inte minst på Delphi. Vetskapen om att det faktiskt finns folk som läser det jag rapporterar om (150 pers har snarare förvandlats till 200 under veckorna som gått) gör att man sätter extra speed för att vara säker på att ha något att skriva hem om. Jättetack!
Vad härnäst?
Om jag lyckas hålla sparplanen blir det NZ vid samma tid nästa år sen är det ju dessutom OS i Peking 2008. Först ska jag dock dricka automatkaffe, dela ut bekymrade kamrersblickar och bara vara som vanligt ett tag.
Ok, glöm inte, Det ÄR skoj med skoj!
Kramar/Hälsningar
Rickard
<- Tillbaka
