Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

05 Oktober
2013-10-11 (03:00)

Jag följde det svaga ljuset från guidens ficklampa i mörkret längs den upptrampade stigen som tog oss uppåt och framåt i nattens fuktiga hetta. Precis överallt ifrån hördes de olycksbådande och kusliga skriken från aporna vars läten inte liknade ljud jag någonsin tidigare hört. Djungeln är aldrig tyst men sällan låter den så här mycket. Det var mitt i natten, djungel och Guatemala. Det kändes som hardcore travelling på riktigt.

Vi hade blivit upphämtade strax efter 03:00 på morgonen endast fyra timmar efter att jag knöt mig. För några timmar sedan hade jag varit stärkt och odödlig av tequila, drinkar och öl. Nu, efter dryga timmen norrut i en minibuss och en vandring rakt in i den becksvarta djungeln, kände jag mig liten och obetydlig och hoppades att djungelns jaguarer, ormar och spindlar höll sig på behörigt avstånd. Men oljudet från aporna fick jag tåla - skrik som skar genom märgen och satte kroppen på helspänn.

Vi fortsatte att röra oss framåt och uppåt. Över stora rötter och in på guidens genväg som var en smal stig som jag förmodligen inte ens skulle gett mig på dagtid om jag varit i området på egen hand. ”Såg du det där som sprang över stammen?” viskade Jonathan och jag bad honom att berätta mer senare. Just nu ville jag inte veta.

När guiden efter en lång vandring äntligen meddelade att vi var framme återstod en lång trappa uppför något som såg ut som en stor kulle. Det var först halvvägs upp för den långa trätrappan som jag kunde köpa att kullen egentligen var en, endast till hälften utgrävd, pyramid precis som guiden sagt. Väl uppe satte vi oss på en stentrappa tillsammans med ett tiotal andra personer som redan var på plats och stirrade ut i den täta morgondimman, som hade djungeln i ett fast grepp, och väntade på soluppgången.

Dessvärre var dimman för tät för att vi skulle få uppleva den påstått magiska soluppgången över djungelområdet runt Tikal – modern av alla lämningar ifrån Maya-indianerna i den här delen av världen. Tikal anses av många vara Centralamerikas kanske främsta sevärdhet och visst var det våldsamt spektakulärt att klättra på pyramider djupt inne i djungeln. Därtill var det endast tre små turistgrupper på plats under de inledande timmarna vilket gjorde att vi hade detta mäktiga pyramid- och tempelområdet nästan helt för oss själva.

Måhända hade jag förväntat mig ett ännu mer spektakulärt djurliv men mina krav är höga. I de höga träden cirkulerade spindelapor bland lianerna och en skogsvaktare ropade till sig oss eftersom han precis fångat en stor hårig tarantella. Fågelspindlar är inte riktigt min kopp te och när guiden tyckte att jag skulle hålla den i handen skickade jag vidare uppdraget till Jonathan. Jag nöjde mig inte med en försäkran om att den skulle vara ofarlig. När spindlarna blir håriga - precis där går min gräns!

Förutom att Tikal ligger så spektakulärt och svåråtkomligt mitt ute i Guatemalas djungel kryddades upplevelsen av insikten att så oerhört mycket av Tikal fortfarande ligger under jorden. Stora jordhögar fyllde området och så otroligt mycket mer finns fortfarande kvar att gräva fram. Därtill är det våldsamt häftigt att man verkligen fortfarande får klättra på några av pyramiderna, något som var helt otänkbart på Chichen Itza i Mexiko. Positionen som alla Maya-ruiners urmoder är tveklöst berättigad och utsikten från högsta pyramiden, dit vi klättrade upp en andra gång framåt lunchtid igen när all dimma lättat, slår de flesta av den här planetens vyer. Att se grannpyramidernas toppar sticka upp ur ett hav av grön djungel som fortsätter hela vägen bort till horisonten slår det mesta jag sett. Så otroligt synd att det var dimma vid soluppgången men man kan ju inte alltid få allt?

Vi reste tillbaka samma väg som vi kommit och hängde på Los Amigos i Flores under eftermiddagen. Det tål att upprepas; tveklöst det bästa hostel jag någonsin bott på med magiskt sköna hängmattor och otroligt bra och fräsch mat till fantastiska priser. Därtill mojitos och andra kanonfina drinkar för 10-15 spänn, sängplatser för under 50 spänn och en allmänt skön puls, egentligen borde vi inte lämna stället så snart men nattbussen till Antigua var redan bokad och betald.

En shuttle hämtade upp oss någon timme efter att solen gått ner och vi fraktades till busstationen i Santa Elena. Vi hade köpt lyxplatser på lyxbussen och satt längst fram på ovanvåningen med perfekt utsikt över den stundtals belysta vägen framför oss. Stötdämpningen gav ett skönt gung i den här delen av bussen som snabbt vaggade en till sömn och om inga vägpirater stoppade oss (många historier cirkulerar) kände jag direkt att det skulle bli en högklassig nattsömn i det breda sätet som nästintill gick att fälla till liggande position.

Tikal alltså, vilken upplevelse! En sak visste jag säkert – jag skulle drömma om djungel och pyramider och det finns verkligen sämre saker att drömma om när man älskar äventyret. Men apornas skrik i mörkret hoppades jag skulle stanna utanför mina drömmar. Läten som skär genom märgen får andra gärna ta hand om…

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign