Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

08 Oktober
2013-10-14 (05:48)

Man kan aldrig vänja sig vid att kliva upp flera timmar före soluppgången men när det snarare är mer regel än undantag, vilket det faktiskt varit på sista tiden, får man in ett slags rutin och kan slå på autopiloten. Den här morgonens buss hämtade oss 04:00 vid Yellow Hostel som varit näst bästa boendet hittills på resan trots skorpionen i sovrummet och det faktum att de nu låst ytterdörren från insidan och vi saknade nyckel. Jag försökte lugna ner och förklara för busschauffören genom den låsta gallergrinden samtidigt som Jonathan letade efter personal med nyckel någonstans på det nedsläckta boendet. Till sist fick han tag på en sömndrucken herre med en nyckelknippa och vi kunde ge oss iväg österut. Jag ville inte tänka på vad som skulle hänt om det hade börjat brinna och man mötts av den låsta gallergrinden på vårt boende utan fokuserade på resmålet när jag började komma till liv och bli mig själv efter soluppgången ett par timmar senare.

Effektiv attack-turism har kommit att bli en resekonst vi behärskar till fullo och dagens program var verkligen ett typexempel. Man identifierar målet, drar av en långfärdsbuss med start okristligt tidigt på morgonen, dumpar väskorna på ett boende vid lunchtid, turistar på eftermiddagen och administrerar nästa attack på kvällen (alternativt, vilket är ännu mer optimalt, tar en nattbuss). Det är ett totalt farväl till partyn, reseromanser och djupare lokalbefolkningskontakter och en reseteknik som föraktas av många andra resenärer men har man ont om tid och ändå vill plocka på sig några highlights i en region kan man köra på så här under en kortare period.

Den här gången stod Honduras på programmet och vi hade planerat in en riktig gerillaattack. Landets främsta sevärdhet är mayaruinerna och skulpturerna vid Copan som ligger nära gränsen till Guatemala. Vi hade letat upp en lite dyrare shuttle-service som körde direkt från Antigua till Copan på ca sex timmar utan att behöva göra det annars nästintill obligatoriska stoppet i halvläskiga Guatemala City och fick en behaglig bussresa längs fina asfalterade vägar i Guatemalas grönskande dalgångar.

När bussen rullade in i Copan fick vi den att droppa av oss utanför Via Via Café som vi visste var agenten som sålde bussresan som planerats för nästa dag. Perfekt tajmat fick vi de två sista platserna på bussen och den vänliga tjejen ringde dessutom upp det hostel (Iguana Azul) vi tänkt bo på för att kolla så att de hade rum innan hon beställde vår upphämtning nästa morgon. Två kvarters promenad följdes av incheckning och personalen ringde in en tuk tuk. Tio minuter senare befann vi oss vid entrén till Copans ruiner. Det var före lunch, det var sex timmar bort i buss och vi hade än så länge rullat ut en alldeles perfekt gerillaattack. Nu var det dags att ta stället med storm via traditionellt turistande.

Om Chichen Itza är ett mästerverk i matematik och akustik och Tikal oslagbart när det gäller läge och arkitektur så kan Copan sägas vara höjdpunkten bland mayalämningarna på områden som konst och skulpturella utsmyckningar. Visst hittar man pyramider även här men det är vid de historieberättande skulpturerna och hieroglyferna man på allvar stannar till och förundras. Den otroliga hieroglyftrappan är en av de mest fascinerande mänskliga skapelser jag någonsin stått framför och blotta tanken på vilken prakt den en gång måste uppburit då färger täckte den nu naturstensfärgade trappan satte igång alla mina go-bananas-reflexer.

Lågsäsong. Honduras. På en av Centralamerikas främsta och mest betydelsefulla sevärdheter träffade vi under vår vistelse på ett koreanskt par som blev så uppspelta av mötet att de började videofilma och intervjua oss. På avstånd tror vi att i såg två andra turister men de kan också ha varit parkvakter. Rädslan över att jag skulle drabbas av pyramidfeber, rycka på axlarna och känna att jag redan sett allt efter Chichen Itza och Tikal visade sig vara helt obefogad. Det var så annorlunda och mysigt idylliskt och samtidigt befriande okommersialiserat. Två gamla tanter stod utanför entrén och sålde egenknypplat krimskrams men i övrigt såg man inte röken av försäljare. Biljettluckan var utan bemanning, inträdet löjligt lågt och intrycken var stora. En suverän eftermiddag helt enkelt vilket jag tror att Jonathan också höll med om trots att han överfölls av ilskna jättemyror när han försökte fotografera röda papegojor!

Vägsträckningen mellan byn och ruinerna förtjänar också ett omnämnande. Det är som att kliva hundra år tillbaka i tiden när man möts av häst och vagn längs vägen under tiden som man spanar ut över det vackra landskapets kaffe- och tobaksplantager där livet i lugn takt tycks flyta på som det alltid gjort sedan mayaindianernas imperium sönderföll. Folk ler och hälsar och återgår till sitt. Det är okomplicerat och enkelt. Det är rakt in i hjärtat på den verkliga bananrepubliken.

”Men det lokala folklivet och maten då?”. Jag kan verkligen riktigt höra rösterna i mitt huvud återspelas från alla pretto-resenärer man möter (vilka inte tycker att en resdag är komplett utan fem chickenbus-byten följt av övernattning i en ladugård fylld med mygg och fladdermöss) som förfäras över endagsattacken på oskyldiga Honduras och det är skönt att direkt kunna kontra. Självklart hann vi med att botanisera oss mätta i den lokala matskatten i bananrepubliken. Pupusa är kanske snarare en specialitet i grannlandet El Salvador men husmödrarna i Honduras kan minsann de också! Det rör sig om ett slags majstortillas med valfri fyllning där standard är en mjukost kallad quesillo som ingår i många latinamerikanska rätter. För att vara på säkra sidan beställde vi in fyra vardera med olika fyllningar med hopp om att ett par stycken skulle smaka bra. Fullt ätligt men knappast mat att längta efter, lydde omdömet.

Bananrepubliken Honduras. Bananrepublikernas bananrepublik. En gång i tiden var landet nästan helt styrt av de gigantiska bananexportörerna United Fruit Company (Chiquita) och Standard Fruit Company (Dole) vilket gav upphov till vardagsbenämningen av denna typ av styrelseskick. Det är en historia jag gärna skulle fördjupat mig mer i och min ursprungliga plan var egentligen att resa igenom landet i stilla takt med chickenbus men de många varningarna och reseskrönorna under den senaste veckan om våld och rån riktat mot turister har fått mig på andra tankar.

Honduras är sannolikt det mest osäkra av Centralamerikas länder att resa i. Man skall dock komma ihåg att det är i regimens intresse att skydda sin största turistattraktion och det märktes tydligt att stora ansträngningar lades på detta. Den lantliga byn med branta kullerstensbackar patrullerades av beväpnade arméstyrkor och det kändes definitivt aldrig hotfullt men på något vis dör ändå den mest lekfulla upptäckarlusten när man hela tiden måste vara på sin vakt och huvudsamtalsämnet resenärer emellan är den egna säkerheten.

Jag tog det lugnt på kvällen. Världens åsk- och blixtoväder drog in över byn och ganska snart gick strömmen vilket är mer regel än undantag vid kraftiga oväder i u-länder. Åska och blixtrar är bara mysigt när man är inomhus men när det blir alldeles beckmörkt samtidigt som man sitter och diskuterar rånöverfall i Honduras och Guatemala får sig allt oväderscharmen en törn. Strömmen kom tillbaka en halvtimme senare och alla rövare och banditer höll sig borta. Min enda dag i bananrepubliken Honduras var en bra dag men jag lär ändå aldrig återvända igen.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign