Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-10-18 (05:30)
Så märkligt att vakna utan att behöva packa och dra vidare. Så märkligt att en morgon bara kunna gå och lägga sig i en hängmatta och låta timmarna gå. Just precis det gjorde jag. I timmar. När rastlösheten sedan började slå på stoppade jag ner guideboken och kameran i min gympapåse från Las Vegas och begav mig ut i stilla mak i kvarteret för att utforska omgivningarna.
Granada är fotografens stora våta dröm. Man tassar runt på inbjudande, men farligt hala, schackrutiga trottoarer och hänförs av de vackra färgglada koloniala byggnaderna med vita gavlar och grubblar över om ett intresse för kolonial arkitektur kan vara en högpoängare i vuxenpoängstävlingen? Det måste det väl ända vara?
Tänk vad snabbt man kommer in i rutiner som hemmavid är minst sagt exotiska! Jag navigerar numera i storstäderna efter vulkankratrar utan att direkt reflektera över saken. Antigua, Leon och Granada - alla fantastiskt vackra städer i den här delen av världen med de omgivande vulkantopparna som en storslagen kuliss som bär upp helhetsintrycket.
Jag släppte på soloturistandet för en stund vid lunchtid och mötte upp med Jonathan för att trycka en gemensam lunch. På vägen till käket fick vi syn på en trio som såg väldigt svenska ut och Jonathan kastade iväg ett ”Hej!” och fick ett ”Hej!” tillbaka. Plötsligt finns det svenskar överallt.
På eftermiddagen strosade jag åter runt på egen hand i en stad som jag direkt fallit pladask för. När eftermiddagens skyfall tvingade mig att söka skydd hamnade jag på en utomhusbar under tak där en äldre tysk gentleman gjorde mig sällskap över ett antal öl samtidigt som han drog sitt livs historia som snabbt sammanfattat gick ut på att efter det att allt hade skitit sig sålde han rubbet, flyttade till Nicaragua och levde gott på sina samlade besparingar. En liter lokalt öl på flaska på en restaurang för 11 spänn, inte blir man ledsen då om regnet är långvarigt även om tysken bredvid är lite tjatig?
Jonas, Susanna och Anja. Trion vi sprungit in i som hastigast på stan vid lunchtid hade självfallet flyttat in på vårt hostel. De hade mött varandra i uppstarten på sina resor dagen innan i Managua; Jonas siktar på att hålla sig i Nicaragua tills strax före jul och tjejerna har tänkt sig tre månader fördelade mellan Nicaragua, Costa Rica och Panama.
Jonathan och jag hade sedan ett tag tillbaka kritat in ett partykryss i kalendern denna kväll av den enkla orsaken att det var dags att låta våra vägar skiljas åt och ett storslaget kalas måste avsluta samarbetet som attackturister i Centralamerika. Han hade ett flyg att passa i Panama några dagar senare och jag ville se mer av Nicaragua samt klämma och känna lite på Costa Rica före Panama City.
Vi försökte få med oss den nyanlända svensktrion på kalaset. Jonas var inte särskilt svårövertalad men tjejerna var för slitna efter den långa flygningen. Efter lite förfest på vårt hostel kastade vi oss ut i Nicaraguas nattvimmel, nyfikna på vad Granada hade att erbjuda denna fredagskväll. Det började storstilat!
Ett ställe som hade skralt med besökare ropade in oss med ett erbjudande om gratis shots. Svårt att tacka nej… Prisbilden i barerna i Centralamerika är svårslagen men det absolut billigaste hittills var nog när vi beställde in två hyggligt acceptabla mojitos i Flores (Guatemala) för mindre än 15 spänn tillsammans. Gratis shot alltså, med en sådan start är det som upplagt för en episk fortsättning.
Efter baren kastade vi oss med beslutsamhet över en nattklubb ett par kvarter bort. Jag blev direkt exalterad över VIP-hyllan i loungen och tog en plats i det vita lädersätet men blev snabbt bortvisad av en vakt. Det sved att inte platsa som VIP i Nicaragua och de nästföljande timmarna mumlades det allt oftare surmulet från undertecknad om saken parallellt med att drinkarna blev större och större och starkare och starkare.
Skam den som ger sig! När det till sist kom riktiga gäster till VIP-hyllan var nobben på gräddhyllan som ett öppet sår som bara vägrade läka utan plåster. Grabbarna började nog ledsna på mitt tjat och erbjöd sig följa med när vi ”kuppade” genom att smyga in bakvägen så att vakten inte kunde stoppa oss. Vi fick en del sneda blickar men tilläts ändå fläka oss brett över sätena och jag fick ro i själen. Hur många har varit VIP i Nicaragua liksom?
Det var inte många västerlänningar på plats på nattklubben och rätt svårt att komma i kontakt med de lokala partyprissarna. Få pratade engelska och de flesta var ganska reserverade. Det var ändå rätt kul och vi var med och igång tills dess att stället stängde ner så nu kan jag med gott samvete sätta en bock i kanten för nattklubbande i Nicaragua (med VIP-status).
<- Tillbaka
