Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

13 Oktober
2013-10-20 (06:37)

Ge mig en god natts sömn och rastlösheten bara sprutar genom kroppens vener. Friskt blod strömmar ut i benen som omedelbart vill ut och rastas och vidare upp i en hjärna som bara vill fyllas med nya intryck. Vid det här skedet av resan hade jag förväntat mig att börja komma in i någon form av vardagsreselunk men ivern tycks inte gå att mätta. Jag hoppas komma till en gräns någon gång när det känns som jag fått nog men frågan är om det finns en realism i den förhoppningen? Förmodligen blir det till acceptera att det är sådan jag är och att en normal vardag nog aldrig varit ämnad för mig. Andra som navigerar bättre i den typen av tillvaro och gillar robotlivet i veckorna följt av IKEA-besöken på söndagarna kan få ta min andel också så får jag kämpa vidare med att hitta min frid i själen i det okända, i upplevelserna och i utmaningarna även om det till viss del innebär att jag ibland tvingas röra mig på en annan spelplan.

Just nu är den spelplanen Granada i Nicaragua och direkt efter det att jag hade vaknat började jag se över dagens möjligheter. Jag satt vid ett bord med en kopp kaffe och filade på ett par olika tänkbara dagsprojekt när Jonas, nyss uppstigen, kom förbi. Han fick chansen att hämta en egen kopp med svart dryck innan jag började trolla fram tänkbara dagsupplägg ur trollerihatten med hopp om att han skulle nappa.

Jag vet inte om det var i ren desperation för att bli kvitt mina förslag han klämde ur sig att en cykeltur vore trevligt men jag högg direkt. Vi rådgjorde över en frukost på Euro Café i nordvästra hörnet av torget bredvid Hotel Colonial. Medan en smaskig empanada smulades sönder i min mun nickade jag ivrigt till förslaget om att ta sikte på Laguna de Apoyo – en kratersjö en bit utanför Granada. Vår research var något knapphändig men om vi tolkade en halvtaskig karta korrekt borde sjön vara inom cykelavstånd och enligt en guidebok skulle söndagar, vilket det råkade vara just denna dag, vara dagen då locals förflyttade sig dit i massor.

Anja och Susanna verkade måttligt imponerade av utflyktsidén så vi fick klara oss på egen hand. Lustigt förresten, knappt hade jag hunnit skickat iväg Jonathan söderut innan jag hade en ny svensk resekompanjon utan att jag egentligen direkt reflekterat över saken. Om Jonathan kan beskrivas som en ivrig sydländsk virvelvind är Jonas mer den lugna tillbakalutade norrlänningen. Båda ytterligheterna är ypperliga urtyper som resesällskap för min del, både entusiasm och eftertanke är karaktärsdrag som berikar ute på vägarna.

Cykelhandlaren bekräftade vår tes om att kratersjön låg på rimligt cykelavstånd. Endast 8 km till avfartsvägen och därifrån borde det väl inte vara långt? Kanske skulle vi lyssnat lite noggrannare på honom och särskilt då tillägget om att cyklar åt mountainbikehållet var att föredra framför klassiska damhojar eftersom det var ”lite kuperat på slutet” men mentalt var vi redan halvvägs framme.

Iväg bar det! Ut på en stor landsväg med en hyggligt bred cykelfil och vi skiftades om att dra. Avfartsvägen var mycket riktigt tydligt markerad och vi var redan lite halvtrötta efter en hel del uppförsbackar i värmen. Från det att vi lämnat den stora vägen gick det bara uppför och uppför, till synes utan ände. Här började saken gå upp för mig, en kratersjö ligger i en krater och för att komma till en sådan måste man först uppåt en rejäl bit och möjligen väntar därefter en nedförsbacke till sjön.

Svetten rann i floder över min kropp och ner på den varma asfalten. Det vansinniga infallet att cykla i badskorna jag köpt i Guatemala straffade sig när jag fick skoskav av tramprörelsen och var tvungen att gå över till obekväm barfotacykling. Några av de brantaste backarna var vi tvungna att ta oss an till fots eftersom växlarna inte fungerade som de skulle och då höll jag på att bränna sönder fotsulorna på den stekheta asfalten. Den idylliska cykelutflykten var en ganska idiotisk skrivbordsprodukt men vi fick åtminstone ett bra träningspass.

Till sist kom vi högst upp på kratern, köpte lite dricka och började rulla nedför en riktigt brant backe med usel asfalt. Något stopp gjordes för att beundra den underbara utsikten över sjön men eftersom jag läst att en del turistrån rapporterats i omgivningarna kändes längre stopp tveksamma, särskilt efter att vi mött en skum man med en onödigt stor machete i handen.

Väl framme slog vi oss ned vid en mycket provisorisk uteservering, beställde in dryck och tog varsitt dopp i sjön. Det var en mycket rogivande och vacker miljö. Faktum är att jag tillochmed somnade sittandes i en vanlig plaststol med tillhörande gamnacke och helt missade när restaurangägaren tog betalt. Runt omkring oss strömmande unga ”Nicas” (så kallar sig befolkningen själva här) till. De satt i grupper och drack öl och njöt av varandras sällskap i den trevliga miljön.

En bit in på eftermiddagen tog vi oss samman och började leda cyklarna uppför den galet branta och evighetslånga backen upp ur kratern. Jag var fortfarande tvungen att gå barfota vilket var allt annat än skönt och svetten fortsatte att forsa fram. När vi äntligen kom upp ur kratern inhandlades ny dryck och vi hoppade på sadlarna. Bara några meter senare kunde jag konstatera en punktering på mitt bakdäck. Man kan bli olycklig av mindre.

Kanske hade jag en övertro på Jonas spanska-kunskaper för jag kände mig aldrig så bekymrad som jag borde ha gjort. Utan dugligt fordon en bra bit utanför Granada i ett land där jag inte kan språket och med en farkost som måste fraktas tillbaka. Inte ens en svordom. Moget och förståndigt värre!

En bit bort fick jag syn på en taxi och dit leddes cykeln. Med mitt teckenspråk och med Jonas spanska fick vi taxichaffisen att montera på hojen på taxin och jag hoppade in i framsätet. Det fanns ingen plats för Jonas cykel så han fick snällt rulla nedför på två hjul medan jag hade riktig lyxtransport tillbaka.

I cykelaffären tog de min punka med ro och jag hann beställa in en nachostallrik på restaurangen bredvid innan Jonas återvände. Efter maten tog jag en egen sista tur i Granada där jag bl a löste en biljett upp i ett kyrktorn för att få med mig några kompletterande bilder av den vackra staden ovanifrån. Försöken att hitta en ny ryggsäck (min lilla Ironmanrygga har gått sönder) ute på stan var dessvärre fiaskobetonade eftersom alla butiker i stort sett var stängda denna söndagseftermiddag. Hårt troende katolska centralamerikaner och schweizare är väl de enda arterna på den här planeten som fortfarande tar vilodagen på allvar?

Man får väl sammanfatta dagen som ett tufft träningspass med en märklig avslutningstwist i form av en punktering. Efter ett så svettigt pass var det riktigt skönt att åter få njuta av min alldeles egen fläkt i den lilla skrubben. Är det något jag verkligen gör på den här resan så är det att sova bra. Det tyder på att jag rastar kroppen och själen rejält. Det är bra det.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign