Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-10-21 (02:07)
”Rickard, du måste kolla in utsikten” ropade Jonas och Anja i mun på varandra. Jag ryckte till, lämnade halvdvalan och lyckades kravla mig upp ur solstolen jag hyrt ute på soldäck för en liten peng någon timme tidigare och tog mig bort till relingen. Borta i horisonten kunde jag skymta fantasyön Ometepe, upplyst från sidan av en sol som snabbt skyndade sig nedåt mot vattenytan och om bara någon timme skulle den ha lyckats släcka ner hela Nicaragua.
Isla de Ometepe. Innan jag började researcha inför den här resan trodde jag bara en ö som denna kunde existera i sagornas värld för inte hade jag väl någonsin kunnat föreställa mig att det fanns en ö som denna! Nu vet jag bättre. Uppsprungna ur Centralamerikas största sjö, Lago de Nicaragua, ståtar två mäktiga vulkaner sammanväxta av lava. Tillsammans bildar de två vulkanerna ön Ometepe som till fullo är inlindad i en tät regnskog som fullständigt sprudlar av djurliv. Det är rent sagostoff och det är så spektakulärt att närma sig ön med en båt i solnedgången att man helst av allt skulle vilja kasta ur sig ett vårskrik på Ronja Rövardotters vis.
Dagen inleddes naturligtvis inte med vare sig ett nästan-vårskrik eller med en spektakulär solnedgång utan faktiskt med en liten familjär frukost med den kvarvarande svenska kvartetten samlad på Euro Café i Granada. Jag tryckte i mig en likadan empanada som förra morgonen och passade på att köpa en t-shirt eftersom det började bli brist på rena kläder i väskan. Vi hade alla siktat in oss på dagens båtavgång till Ometepe vilket kanske inte var så konstigt eftersom båten dit från Granada bara går två gånger i veckan.
Det blev en delad taxi proppad med bagage ut till färjan. Vi hade hört att man skulle vara på plats ute vid terminalen i god tid och efter att biljetterna hade köpts var det mer än två timmar till avgången och vi slog oss ned under ett parasoll vid ett plastbord med den kanske mest osmakliga duk jag någonsin sett – en brun filt fylld med cigaretthål. Dricka inhandlades (av en man med rutig skjorta över en stor mage som klev runt i ett par alldeles oslagbara vita myggjagare) för att vi skulle ha rätt till att nyttja de fantastiska faciliteterna och en mina två kortlekar fick åka fram ur packningen för första gången. Jag vart stortorsk i plump men tog förlusten med ro.
Incheckningen var en rätt märklig process med en halvhjärtad bagagegenomsökning som försenade båtavgången. Ibland är det svårt att greppa syftet med saker som sker i tredje världen och vissa moment tycks enbart vara till för att hålla fler människor i befolkningen sysselsatta.
Båten var ohyggligt långsam och den tog alltså hela eftermiddagen på sig för att korsa sjön. I solnedgången spelade det såklart ingen som helst roll. Jag tror att vissa vyer bara måste upplevas en gång i livet och det här är definitivt en av dem.
När vi till sist lade till i hamnen kunde en gigantisk hög med nyskördade bananer skymtas till höger av bryggan. Vi stuvade in oss i en minibuss och åkte iväg in i mörkret. Ometepe är ökänt för sitt usla vägnät och skakningarna inleddes direkt. Det var svårt att se så mycket i mörkret men känslan när vi skumpade runt var att scenen med den lilla skakande minibussen som slukades av mörkret och djungeln egentligen var hämtad ur Jurassic Park. Precis närsomhelst skulle en Tyrannosaurus Rex kliva fram ur buskagen, visa upp ett brett girigt leende med sina vassa tänder och sluka minibussen i sin helhet.
Tjejerna ville bo i Santo Domingo där de flesta av turisterna håller hus men jag och Jonas var sugna på att komma iväg lite mer off. Följden blev att vi delade på oss och ett snabbt farväl avslutade den gemensamma resan. Egentligen hade jag kollat in en farm som erbjöd billigt boende och verkade trevlig men uppgifterna varierade kraftigt om hur långt ifrån vägen den låg (stora gångavstånd, mörker, tung packning och djungel är ingen lyckad kombo) så vi siktade istället in oss på ett litet ställe i orten Balgue.
När vi checkade in såg jag i inskrivningsboken att vi var de första gästerna på en månad. Det är lågsäsong för turism och det märks! Fler överraskningar väntade. När vi kom in i vårt rum hojtade Jonas till om att jag skulle ta fram kameran och pekade på sitt myggnät. Jag såg en liten ödla springa nedför det vita nätet och tittade frågande på honom, ödlor finns liksom överallt här. ”Men ser du inte skorpionen?” ropade han och visst, då såg jag den. Resans andra skorpion i sovrummet, även denna ganska liten, de förföljer mig!
Det var egentligen nästan ett hemma-hos-boende och mannen i huset fick ansvara för att få ut skorpionen ur huset. Han verkade ovan vid situationen men löste den. Senare under kvällen visade det sig att han var en riktig tuffing som tjänstgjort i gerillan och kämpat mot den tidigare diktaturen i Nicaragua och legat på träningsläger på Kuba. Som så många andra norrlänningar fascineras Jonas av vänsterrörelser och här hade han hittat en ny idol. Jag får väl också erkänna att jag var lite imponerad. Kan liksom inte minnas att jag någonsin förut bott hemma hos en riktig frihetskämpe, en sympatisk sådan dessutom. Här på fantasyön skulle man med säkerhet kunna sova tryggt, vaktad av en gerillasoldat och av en hund med det fantastiska direktöversatta namnet Prinsessan Kanel.
<- Tillbaka
