Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

15 Oktober
2013-10-21 (23:44)

Första natten under myggnät på resan innebar faktiskt att jag för första gången på länge inte vaknade upp med nya myggbett efter att någon liten krabat kalasat på mig under mörkrets timmar. Jag har redan blivit så van vid att alltid ha kliande myggbett på kroppen att det nästan kändes som att något saknades nu när man var tillfälligt befriad från eländet.

Det fanns ingen direkt plan för första dagen på Ometepe utan vi hade bara snackat löst om diverse utflyktsalternativ. Under frukosten dök sonen till värdparet upp och försökte sälja på oss några olika mindre äventyr. Vi bad honom boka in en bra guide inför morgondagens planerade vulkanbestigning och efter en stunds diskussion valde vi att anlita honom som transportör till starten av dagens lilla utflyktstur. Valet hade fallit på att vandra till vattenfallet San Ramon – en av de riktigt klassiska vandringslederna på ön vilket borde vara en perfekt uppvärmning inför morgondagen.

Under gårdagskvällen hade vi diskuterat och funderat över hur det egentligen såg ut på ön i dagsljus. Bilresan på dryga timmen gav oss precis alla svar. Vi förflyttades riktigt långt bakåt i tiden när grisar, kor och höns i godan ro vandrade runt fritt bland människorna och ute på vägen. De ekologiska jordbruken hemmavid har onekligen en del att jobba på för här kan man verkligen tala om fritt gående djur.

En del av öns människoinvånare var bosatta i slitna skjul och andra i rena lyxkåkar längs vägen. Många var upptagna med att jobba ute på fälten och en del tycktes fokusera på att göra just precis ingenting. Vägsträckan runt vulkanen Maderas är en av de sämsta ursäkterna till väg jag någonsin upplevt och bilen rörde sig framåt i slow motion över grus och sten men genom otroligt spännande omgivningar. Vi passerade otaliga bananplantager med prydliga rader av träd på vulkanens sluttning innan vi till sist kom fram till det biologiska forskningscentret varifrån stigen upp till vattenfallet startar.

Vi var dagens första vandrare längs leden och förärades direkt med sällskap av två charmiga hundar som glatt visade vägen. Man kan väl gissa sig till att de två profilerna alltid slår följe med dagens första besökare och förgyller deras dag precis som de förstärkte vår upplevelse. Ibland försvann de iväg in i skogen för att följa ett spännande doftspår men återkom alltid med tungorna hängandes halvvägs ner till marken för att kolla till så att vi inte gick fel.

De första två kilometerna bjöd på en ganska öppen terräng och en stadig vandring uppför vulkanen med gott om fina utsiktsmöjligheter ut över omgivningarna och ner mot havet. Hundarna fick vid ett tillfälle upp ett spår på en stor gnagare som skräckslagen flydde över stigen men i övrigt hände inte särskilt mycket på den här passagen. Det var varmt och uppförsbacke men lyckligtvis kunde man oftast finna skugga längs vägen.

Efter ett litet vattenkraftverk förändrades terrängen. Kuperingen blev ännu mer påtaglig och stigen gick ömsom genom en bäckfåra där man fick balansera sig fram på stenar för att inte bli blöt om fötterna och ömsom uppe på bäckens omgivande vallar. Hundarna knep chansen till svalkande dopp och verkade allmänt nöjda med livet. Så kände jag också, det vill säga att livet var bra, fastän jag inte badade.

Precis när man började bli less på vandrandet och balanserandet dök vattenfallet upp framför ögonen. Hundarna lade sig rutinerat på varsin sten och väntade medan vi först hänfördes av det vackra fallet på ca 50 meter nedför Maderas södra sluttning och sedan kastade av oss de svettiga tröjorna och strumporna för ett dopp i pölen där fallet har sin ände.

Nedförsvandringen tillbaka var betydligt enklare. Vi mötte ett par grupper med vandrare men hundarna valde att fortsätta följa oss vilket just då kändes stort och viktigt. På sluttampen blockerades vägen av en stor samling kor och jag tackade min lyckliga stjärna för att koskräck inte är en av fobierna på min lista när man fick gå slalom tätt intill och emellan välfyllda komagar.

Vår chaffis tittade förundrat på klockan när vi kom tillbaka och undrade om vi gått hela vägen eftersom det brukar ta mycket längre tid för folk. Med tanke på att badstoppet var rätt långt blev vi förvånade och återigen lite stolta (tävlingsdjävulen finns ändå alltid någonstans inombords) för här var liksom grabbarna som var som gjorda för vulkantrekking.

Bilen tog samma långsamma rutt tillbaka. Tyvärr fick dagsturen ett lite surt slut eftersom ett missförstånd uppstått om priset. Det är rätt stor skillnad på sixteen och sixty dollar och inte helt lätt att förutsäga att någon som utger sig för att kunna engelska inte klarar av uttalsskillnaden. Just den här gången tror jag inte det var en avsiktlig blåsning och istället för att orka gnälla och dividera hostade vi fram pengarna men undvek därefter sonen som inte alls var lika trevlig som föräldrarna.

Vi gjorde ett kort besök i en lokal butik för att inhandla proviant till morgondagens vulkanklättring och letade därefter en bra stund efter en lokal restaurang som sonen rekommenderat. Ingen skylt, ingen meny, inga gäster, bara några träbord och stolar och ett hårt trampat jordgolv. Det fanns endast en rätt för dagen men när den väl kom in visade det sig vara en ljuvlig bit kött, ris, hemmalagade pommes och en fantastisk rödlöksröra som avnjöts tillsammans med färskpressad ananasjuice. Jag kan inte tänka mig en mer spartansk restaurang och jag har knappt ätit något godare på den här resan. Otroligt!

Ett rejält oväder var på väg in och vi småsprang tillbaka med mätta välfyllda magar. Hällregnet satte igång precis innan vi nådde in under tak och möjligheten att hämta bröden i den lokala butiken som vi hade råkat glömma gick om intet. Döm om vår förvåning när hustrun i huset mitt i det värsta hällregnet dyker upp med våra brödbitar från butiken som någon speciallevererat mitt i den värsta tropiska stormen– ryktet längs bygatan har uppenbarligen gått om att två turister är på plats och alla vet såklart var vi bor. Jag älskar den känslan av att vara helt bortom det vanliga turiststråket och att folk verkligen bryr sig, även om grannens gäster.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign