Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-10-23 (03:56)
Den lilla mannen i gummistövlar som stod vid porten hade kommit för att hämta oss. Morgonens vällagade omelett-frukost var sedan en kvart tillbaka ett minne blott och nu skulle vi nå nya höjder. Bokstavligen. Med hjälp av gummistövelmannen skulle vulkanen Maderas bestigas vilket i Lonely Planet rankas som en av Centralamerikas tio främsta höjdpunkter. Klart man kände sig taggad, vulkanbestigningar hör inte direkt vardagen hemmavid till.
Efter ett antal turist-dödsfall vid vulkanbestigningar på Ometepe förbjöds turisterna att ge sig på aktiviteten på egen hand så en lokal guide är obligatoriskt. Tyvärr pratade vår guide endast spanska så jag var utelämnad till Jonas översättningar. Inget ont om dem men det är såklart alltid roligare att vara med i konversationen på riktigt.
Marschen uppför tog sin egentliga start på Finca Magdalena - platsen där jag egentligen tänkt att vi skulle bo. Stället låg ännu längre bort från vägen än jag hade trott så det var nog tur att Jonas avstyrde den vandringen med all packning i mörkret genom vegetationen två kvällar tidigare när vi anlände till ön. Finca Magdalena är en ekologisk farm som drivs av ett kollektiv på 24 familjer. Huvudprodukten är ekologiskt kaffe och under den första kilometern vandrade vi genom farmens kaffe-, tobaks- och bananplantager.
Efter ett par djurstängsel kom vi fram till den verkliga stigningen upp mot kratern och odlingarna övergick i regnskog. Jag var lite småbesviken ett tag över att allt tycktes väldigt tillrättalagt med trappsteg i trä och sten men skulle snart få svar på tal. Efter att vi stannat och begrundat en sk petroglyf (Ometepes svar på hällristningar och hieroglyfer) och ungefär samtidigt som de prydliga trappstegen övergick i jordhögar och sten på en smal skogsstig genom regnskogen kom regnet och vi fick en väldigt tydlig påminnelse om varför det heter just regnskog. Regnet baby!
Mycket snart hällregnade det och jag sneglade avundsjukt mot guiden i gummistövlarna. Han kontrade med att plocka upp en krabba ur en vattenpöl på kanske 800 meters höjd. Fråga mig inte hur den hittat dit eller hur han hittade den. Själv klafsade jag runt i hala leriga joggingskor vars sömmar sprack i vätan och torra fötter var en dröm många timmar bort. Men uppåt rörde vi oss, sakta men säkert. Då och då tog vi en paus och gruppens interna skämt var att någon så snabbt som möjligt skulle utbrista i ett ”Vamos!” eller ”Skynda på!” ganska omedelbart efter att vi stannat till för att pausa.
Högsta punkten på vulkanen (1 394 möh) var inte slutmålet/vändpunkten på vulkanbestigningen utan vi ville självklart ner i kratern. Den där sista lilla sträckan var den absolut trixigaste rent tekniskt men belöningen var också storslagen. Kratersjön som väntade på oss var en riktigt idyllisk sjö (med fisk!) inramad av tät skog och precis som dagen innan konstaterade vi förnöjt att vi var först på plats för dagen. Planen hade hela tiden varit att ta ett dopp i sjön men det ihärdiga regnet hade gjort oss båda kylslagna. Hur guiden kände vet jag inte riktigt, han halade fram en gullig matlåda ur en ryggsäck jag inte ens hade noterat att han bar på och det var då vi kom på att vi faktiskt hade de speciallevererade bröden med oss som hade varit förlorade för ett tag under gårdagskvällen men återvänt mirakulöst mitt i det tropiska regnovädret tack vare en omtänksam granne.
Nu diskuterade vi visserligen inte saken (och Jonas, som är en förnuftig norrlänning skulle naturligtvis aldrig fundera på det viset) men för mig förändrades världen för en stund och vi blev till Mio och Jum-Jum som tuggade på ”Brödet som mättar hunger”. Det är aldrig långt till sagorna här på ön och att flörta med Astrid kändes mer rätt än någonsin för nu förstod jag för första gången i livet vad det innebar att tugga på brödbitarna på vägen till Riddar Kato i Landet Utanför.
Med förnyade krafter tog vi oss an nedstigningen längs samma väg som vi kommit upp. Det regnade fortfarande och vattnet rann i en mindre flod nedför stigen på vulkanen. Det gjorde min värld helt hopplös. Att balansera med alldeles glashala och leriga, nu därtill håliga, skor på blanka vulkanstenar var en direkt omöjlighet och jag sinkade vår stolta tropp rejält. Det bästa med klättrandet nedför var att sikten blivit bättre. Vid ett par tillfällen fanns öppningar i vegetationen som gav möjlighet till att häpnas över vyn som innefattade den fantastiskt vackra och perfekt konformade systervulkanen Concepción. Lite skadeglädje kunde jag också få njuta av för då och då mötte vi grupper som såg riktigt slitna ut på vägen uppför vulkanen. Det värsta väntade dem. Det kändes lite för bra inuti mig att mysa åt den tanken.
Under den näst sista timmen halkade jag och höll på att ramla minst en gång i minuten. Precis som Jonas konstaterade hade guiden inte tagit ett endaste felsteg på hela dagen. Förbannade dj*vla bergsget! Det var ett under att jag själv aldrig satt på ändan men lerig kunde jag inte undvika att bli. På sluttampen blev det dock lite lättare och under den passagen fick vi också sällskap av apor i träden vilket förgyllde tillvaron. Det slutade regna på nästan exakt samma plats som det började. Förmodligen hade det inte ens regnat nere i byn och regnmolnet hade med säkerhet legat klistrat mot vulkanen hela dagen.
Finca Magdalena fick symbolisera Rosengården dit Mio och Jum-Jum återvände efter sitt äventyr. För ner kom vi, efter en expedition på ca sju timmar. Grovt avrundat fyra timmar upp och tre timmar ner. Ett stadigt fyspass för gemene men jag är fortfarande nästan i mitt livs fysiska form och var bara utmattad i de muskler jag tvingats spänna för att inte halka. Mina löparskor var däremot helt söndriga och förstörda och dumpades för gott. Det kändes lite sorgligt med tanke på vilka enorma utmaningar de och jag tagit oss igenom tillsammans men allting har väl sin tid och en riktig sagoö är ju inte en helt dum plats för ett känslosamt farväl!
Den lyckosamma expeditionen firades naturligtvis på restaurangen med jordgolvet. Smaskig kyckling bjöds det på som enda rätt denna kväll - minst lika bra mat som kvällen innan. Öl beställdes in för att fira av vulkanbestigningen samt avslutningen på Jonas och min gemensamma resa som skulle upphöra om bara några timmar och kvinnan som drev restaurangen sågs smyga över till grannen för att hämta flaskorna för den drycken fanns tydligen inte på menyn (som ju för den delen inte heller fanns). Eran av en panflöjtsackompanjerad tillvaro på sagoön i Nicaragua var därmed nästan till ända och endast transporten därifrån återstod efter en stunds sömn. Inte världens enklaste sak det heller (skulle det visa sig i denna 1800-talsmiljö långt bortom civilisationen) men klart mer hanterbart än att klättra uppför en vulkan. Dessutom är det en historia som hör till en annan helt annan dag. En dag när Mio och Jum-Jum inte längre var ute på ett gemensamt äventyr.
<- Tillbaka
