Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

17 Oktober
2013-10-24 (06:44)

Sneglade en sista gång åt de leriga och håliga löparskorna som stod parkerade utanför dörren. De tycktes ropa på mig om att de nog ändå borde få följa med i en isoleringspåse men jag låtsades inte höra. Innanför dörren låg Jonas och sov. Jag hade lämnat honom åt sitt nicaraguanska öde. För min del hägrade Costa Rica. Klockan var 05:25 och bussen skulle kanske gå om fem minuter. Man vet aldrig riktigt här. Ometepes tuppar och apor hade hållit på och gala i mörkret i flera timmar redan men för mig var det fortfarande tidigt. Dessutom lite förvirrat. Jag saknade en tydlig plan och dagen skulle kunna sluta på så många sätt. Det är inte det sättet jag rest på sedan starten men man måste ju variera sig lite ibland.

Några saker hade jag klart för mig. Jag behövde få ut cash någonstans innan gränsen för att ha råd att ens lämna Nicaragua. Jag skulle inte resa någonstans dit jag kom fram själv i mörker. Jag skulle inte lifta. Jag skulle inte fastna i en obehaglig gränsstad. Jag skulle helst av allt komma till Monteverde men San José var också fullt godkänt och Liberia var acceptabelt. Men först av allt skulle jag lyckas ta mig från ön. Bara det visade sig vara en liten utmaning.

Bussen kom i tid. Antar att det är lite noggrannare med första morgonbussen eftersom den tar folk till sina arbetsplatser. Annars sägs det att lokalbussen här kör när chauffören känner för det. Om den är i skick nog till att starta vill säga. Packningen placerades på ett säte bredvid mig och jag slumrade till trots att det var en skakig färd. När jag vaknade till med ett ryck var bussen alldeles knökad med folk och min stora backpack sågs vandra över sätena bakåt i bussen tills jag inte såg den längre för att ge plats åt resenärer som ville sitta ner. Förhoppningsvis tog någon väl hand om den för i den finns merparten av det som är mitt liv numera.

Jag visste inte om jag slumrat i en minut eller i en halvtimme eftersom jag tryckt ner mobilen med klockan i den stora bortseglade väskan men när vi kom fram till en större ort och jag såg en ATM-skylt tog jag för givet att bussen var framme i Moyogalpa varifrån min båt skulle avgå. Jag trängde mig igenom halva bussen, fick syn på min väska och släpade ut den bara för att någon sekund efter det att jag kommit av inse mitt misstag samtidigt som bussen rullade iväg. Jag var förmodligen i Altagracia där båten från Granada lägger till. Hade ju läst att lokalbussarna tar omvägen dit. En äldre morgonpigg amerikan som jag mötte på gatan kunde bekräfta teorin en stund senare. Djup suck!

Vad mer att göra än att vädra turistspanskan jag försöker lägga mig till med? ”Autobus Moyogalpa?” provade jag med och fick av två oberoende infödingar svaret ”Siete Dies”. 07:10 alltså, bara att sätta sig under ett tak i regnet och vänta efter att jag fått ut pengar i automaten. Intet ont som inte har något gott med sig, nu skulle jag slippa behöva dirigera en spanskspråkig taxichaffis via en ATM till en busstation på andra sidan vattnet.

Tidstolkningen stämde och bussen dök upp en timme senare samtidigt som regnet upphörde. Det var en riktig chickenbus och jag tog ivrigt ett säte längst fram för att kunna följa all action från första parkett.

Klistermärken och varningstexter avslöjade att kärran en gång varit en skolskjuts i Kanada. Numera tjänstgjorde dock den pimpade bussen på fantasyön med en bemanning på två; en chaffis och en allt-i-allo som styrde med packning, förmodat usla skämt, betalningar och tillrättavisningar. Folk hoppade i princip på och av i farten och bussen fylldes snabbt upp. Snart hade båda mina väskor fått vingar. Den stora backpacken åkte iväg längst bak och den lilla, med allt av värde, hamnade bakom chauffören. Där hade jag åtminstone uppsikt över den. En stund senare kom en äldre man ombord och tjänstemannen tillrättavisade mig upp i gången för att ge herren sittplats. Jag lydde såklart och skumpade under resten av färden runt i mittgången. Trevligt och gemytligt var det i alla fall. Alla tycktes känna varandra och sur morgontrötthet som på lokaltrafiken hemmavid såg jag inte röken av från någon.

Jag hoppade av först på slutdestinationen för det var första gången jag såg vatten. Det visade sig vara korrekt och efter att ha frågat några poliskonstaplar om vägen till båten och biljettluckan var jag beväpnad med en biljett till 09:00-avgången. Två timmar senare än jag kanske hoppats på, men ändå, på rätt väg åtminstone.

Det var inte mycket folk ombord på båten och jag somnade en stund i en egen tresits under tak. Väl i land fick jag syn på ett gäng backpackers och hoppades på att de skulle till busstationen i Rivas så att vi kunde dela en taxi dit och hålla nere kostnaden. Jag hade tur. Tre i gänget skulle till Costa Rica och den ena kunde spanska. Han förhandlade fram ett bra pris på 20 dollar totalt för oss alla hela vägen ner till gränsen. 5 dollar för att komma fram två etapper på en halvtimme! Min tur hade definitivt vänt efter morgonens tröga start! Jag hade läst på om gränsstationen och informerade de övriga. En bökig sak, sades det, med långa avstånd och många lurendrejare. Det gav mig lite cred i gruppen där jag hittills bara åkt med på en räkmacka, inte minst efter det att vi hoppat av taxin och direkt kunde avvisa en snubbe som försökte vara vår guide mot betalning.

Vi hjälptes åt i den kämpiga hettan med att räkna på växlingskurser med svartväxlarna, betala avgifter till sura tjänstemän som krävde exakt jämna pengar osv. Riktigt skönt att slippa detta moment som soloresenär. På avstånd såg vi en turisttjej som var helt omsvärmad av bluffmakare men det är lättare att vara tuff mot lurendrejare när man är flera. Efter att ha stått i några köer, visat passet otaliga gånger och betalat två olika utreseskatter från Nicaragua tog vi oss an Costa Rica. Det verkade först väldigt enkelt och för en kort stund trodde vi oss vara klara efter två passkontroller. Men icke. Vi skulle stämplas in också och här blev det svårigheter. Det australiensiska paret fastnade först eftersom de inte kunde uppvisa bevis på att de skulle lämna landet inom 90 dagar. Den spanskspråkiga kanadicken klarade sig något bättre och efter hans långa förhandling hade jag hunnit rota fram en utskrift av min flygbiljett från Panama senare samma månad. Den godtogs. Australiensarna fick fram en excelversion på en laptop av sin färdplan och efter en väldigt lång diskussion (utan mutor) kom de till sist igenom. Vi kände oss som riktiga vinnare efter denna pärs.

Enda sättet (med undantag av taxi) att komma ifrån gränsen var med en buss skyltad till Liberia vilket passade mig utmärkt. Det var mitt minimimål för dagen att ta mig dit och nu hade jag det inom räckhåll. Efter att vi snabbt köpt på oss bussbiljetter (för en spottstyver) och lunchsmörgåsar (som smakade havrefras fast de var med ost och skinka) boardade vi bussen och började resa genom Costa Rica.

Min tur fortsatte. Jag fick nu reda på att de andra tre skulle till Monteverde, orten som var mitt drömscenario för dagen att lyckas komma till! På egen hand skulle jag knappast våga försöka ta mig dit med alla förväntade bussbyten det innebar med risken att fastna ute på vischan när det blev mörkt men nu hade jag ju resesällskap där en dessutom pratade hygglig spanska! Jag frågade om det var ok att jag fortsatte glida med och fick ett positivt gensvar.

Vi bytte buss i Liberia en timme senare efter en stunds väntan. Här fick kanadicken förklarat för sig att vi skulle släppas av på en bensinmack i ingenstans och sedan vinka in bussen från San José när den passerade. Det hade jag aldrig begripit på egen hand och jag tackade min lyckliga stjärna som efter den usla starten verkligen strålade mot mig. På busstationen i Liberia fick vi ytterligare några backpackers i släptåg och när vi hoppades av den här bussen på bensinmacken tre timmar senare träffade vi ett tredje gäng som släppts av en buss från annat håll. Vi var som en stor familj med extra stora väskor som vi turades om att vakta när förnödenheter inhandlades inne på macken.

Den stora familjen vinkade som besatta när bussen dök upp och den stannade! Jag var ombord på en buss mot Monteverde! Dagens drömscenario! Att slippa behöva ta omvägen via en övernattning i huvudstaden San José genom att åka superbilliga lokalbussar och dessutom få en ”bonusdag” på ett kvalitetsresmål kändes som högsta lotterivinsten. Allt hade egentligen klaffat perfekt för hade jag inte av misstag gått av morgonens första buss på Ometepe hade jag inte fått ut de pengar som krävdes för att haka på i taxin till gränsen. Summeringsdags kanske? Buss-Buss-Båt-Taxi-Buss-Buss-Buss. För totalt ca 100 spänn! Enkelt!

Den sista bussen klättrade upp för bergen mot Monteverde efter mörkrets inbrott. Andra resenärer upplyste mig om att om det varit ljust ute skulle sikten varit storslagen. Jag brydde mig inte just då utan var bara så nöjd trots att jag hade rest från det att det var mörkt ute på morgonen tills dess att det var mörkt ute på kvällen. Visserligen var det sistnämnda ett förbud i dagens hållpunkter men när man är i sällskap med en grupp på tio och kliver av på en säker turistort går det att rucka lite på förhållningsreglerna.

Väl framme lät jag mig fångas av en talför inkasterska till ett hostel som gav mig en billig sängplats i en sovsal med wifi där enda sällskapet var en trött israeliska. Jag var väl egentligen inte ett mycket roligare sällskap själv. Efter en snabb bolognese på ett hak bredvid mitt hostel stöp jag i säng, nöjd som sällan förut. Det går att resa på flexibilitet utan en exakt plan också, ibland blir det tillochmed bättre och billigare på det viset!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign