Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

18 Oktober
2013-10-25 (17:39)

Vill man reta upp Ticos (Costa Ricas invånare kallas så) använder man ordet djungel när man pratar om deras skog. Ordet djungel är tydligen nästintill tabu och något som hör andra delar av världen till. Att kalla skogen för regnskog duger men ligger den på hög höjd vill de helst prata om cloud forest. Molnskog alltså, visst låter det vackert? Det är det också.

Jag vaknade upp någonstans bland bergen i orten Santa Elena som ligger i tät anslutning till Monteverdes molnskog. Det här kändes som en bonusdag efter mitt lyckosamma lokaltrafiksåkande under gårdagen och den enda egentliga aktiviteten på mitt schema var shopping. Efter det att jag gått sönder löparskorna på vulkanen Maderas i Nicaragua och dömt ut badskorna som jag djungelvandrade med i Tikal var ett par trekkingskor absolut högsta prio. Flip flops i skogar med giftiga spindlar och ormar är så naivt att inte ens jag ger mig på det och med löparskorna i papperskorgen fanns det ju faktiskt lite ny ledig plats i backpacken.

En amerikan som jobbade på en språkskola i byn hade tipsat mig om en affär under gårdagens sista bussresa och det var dit jag styrde stegen. Tjugo minuter senare gick jag ut från affären med en skolåda och en ny liten ryggsäck med ordentliga sömmar som borde hålla för resten av resan. Hela kalaset gick på mindre än 400 sek, hemmavid hade jag nog fått sätta en etta framför den totalsumman.

Men nu då? Det var inte ens lunchtid och kalendern var blank. Jag fixar inte riktigt att bara såsa bort en hel eftermiddag och smet in på turistbyrån för att se om jag kunde inspireras till någon kul eftermiddagsaktivitet. Det mesta som lät kul var antingen för dyrt eller försent att ta sig an vid den här tiden på dagen. Sysselsättningsångesten var dock så påtaglig att jag sköt över en aktivitet som planlagts under morgondagen till eftermiddagen. Canopy Tour!

En Canopy Tour eller Zip Line Tour är egentligen ett linbanesystem som monterats upp i regnskogen. Monteverde vars först ut med denna aktivitet i Centralamerika som nu spritt sig till många andra orter men det är här det verkligen är big business. Allting började egentligen med att en fågelskådare försökte montera upp en linbana som skulle förenkla dennes studier av de bevingade krabaterna. Med tiden förfinades tekniken och anordningen och någon mer äventyrlig själ kom på att det skulle kunna gå att göra stor business av detta. Idag finns runt fem konkurrerande linbanesystem enbart i Monteverdes omgivningar och denna egna lilla industri har kommit att bli ett av ortens främsta dragplåster i kampen om den yngre turistpubliken.

Jag valde det enda bolaget som har sitt linbanesystem på ”officiell” molnskogsmark. I paketet på knappt 300 kronor ingick transport till och från linbanesystemet, all utrustning samt tre funktionärer som lotsade runt mig, en tysk och ett spanskt par genom systemets ca 15 åkturer på allt från kanske 150 meter upp till de längsta som var en hel kilometer långa. Dessutom ingick ett Tarzan Swing – en slags jättegunga som skulle kunna sägas vara, kanske inte en light, men måhända en extra ultralight version av bungy jump.

Inför första åkturen var jag ganska nervös. Det enda som kändes bra var att tysken var skräckslagen. Det är alltid skönt när man inte har det värst! Jag hängdes upp i linan, höll med en tjock handske i densamma med ena handen och höll i två förtöjningsrep med den andra handen. Benen skulle vara korslagda och sedan hängde man liksom vågrätt. Den enda egentliga instruktionen var att om en funktionär signalerade att jag skulle bromsa för att farten var för hög in mot en plattform skulle det dras hårt i linan som man höll i med handsken.

Jag fick en knuff och iväg ut bland trädtopparna bar det! En härlig känsla och en fantastisk utsikt. Den första åkturen var kort och över alldeles för snabbt! Det här var inte läskigt alls, bara kul! På detta vis kryssade vi oss fram från plattform till plattform. Säkerhetstänket var på hög nivå. Om man så bara befann sig högt uppe i ett träd på en plattform var man fastspänd i densamma. Just det faktum att många linbanor och plattformar verkligen var fästa i träden kändes extra häftigt. De allra längsta rutterna gick dock mellan klätterställningar i metall, ofta uppställda på varsin sida av en mindre molnskogsravin.

Nu kan ju varken jag (eller någon som läser detta) flyga. Men man får väl anta att det är ungefär så här det känns att segla fram vågrätt över molnskogen med alla dess läten för de varelser som är skapade med vingar. De allra längsta turerna pågick en bra stund och några var på rätt hög höjd ovan marken vilket gjorde att jag försökte undvika att titta rakt ner. Varför skulle man göra det förresten? Det fanns ju så mycket annat att se på!

Näst sista åkturen var det så kallade Tarzan Swinget. Här handlade det inte längre om en linbana utan att hoppa ner från en avsats och sedan gunga fram och tillbaka i sin sele. Detta var precis på gränsen till vad jag törs med min höjdrädsla och för att ta klivet ut från avsatsen fick jag gräva djupt inombords efter en portion av ungdomligt mod. Men jag gjorde det! Strax innan marken bar det uppåt igen i en båge. Jag var helt övertygad om att jag skulle krascha då men därefter var det bara kul att gunga.

Den inkompetenta tysken hade två gånger i rad misslyckats följa en enkel instruktion och trycka på samma knapp på kameran för start och stopp när han skulle filma mina linbaneturer. Den här gången klarade han åtminstone uppdraget så mitt Tarzan Swing finns dokumenterat. När man tittar på det i efterhand ser det inte särskilt högt eller obehagligt ut men när jag stod där uppe på rampen, usch! Tyvärr finns alltså inte några linbaneturer på film eftersom den sista turen, och längsta, åktes parvis och jag kopplades samman med den inkompetenta tysken. Fotografier lyckades han dock ta ett par stycken.

I en hel kilometer seglade vi tillsammans bland trädtopparna och över en mäktig molnskogsravin. Vi åkte rakt in i ett regnmoln, där regnstänken slog som pisksnärtshagel mot mitt ansikte, på slutet och jag ville nästan skrika av smärta men utöver den incidenten var den sista åkturen ett minne för livet, bara den värd entrépengen.

Precis när vi var färdiga kom dagens regn och efter transporten tillbaka till Santa Elena tillbringade jag resten av dagen med att sortera och säkerhetskopiera bilder, skriva, samt läsa på lite om morgondagen. Jag smet iväg en stund på kvällen för att käka crêpes i regnet - det gäller ju att testa sig igenom hela världens utbud på detta område och dessa Ticos kan verkligen grädda sina med klass.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign