Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

19 Oktober
2013-10-26 (19:19)

En av de bästa sakerna i livet är att minnas tillbaka till är de små och stora stunderna, mötena och vägskälen som alla på sitt sätt förändrade livet, självbilden eller sättet att se på vår omvärld. Det händer ibland när man stänger en dag att det finns en känsla av förändring och utveckling inombords som nästan går att ta på och det här var kanske min tydligaste dag av det slaget hittills på resan. Det finns hos mig en uppbyggd förväntan om att inte bara se världen under det här året utan också att få till ett slags inre resa som så småningom ska göra mig klokare på vartåt jag ska sikta med livet i framtiden. Hittills har det varit rätt fattigt med den typen av intryck, men nu, mitt inne i Monteverdes molnskog togs det plötsligen stora kliv på det planet efter ett oväntat möte som påverkade mig överraskande djupt.

Första bussen från Santa Elena till Monteverdes nationalparksentré avgick vid 06:30 och jag stod naturligtvis givakt längs den väg som turistinformationen hade pekat ut åt mig för att fånga bussen. Som vanligt fanns det ingen busshållplats men jag var ändå rätt övertygad om att jag stod på rätt ställe fram tills dess att en äldre kvinna kom fram och svängde med sina armar, pekade och sade något om ”Autobus” och ”Monteverde” och pekade bortåt. Varför skulle hon försöka lura mig? Och vem skulle jag lita på?

Jag tog position i en korsning istället där jag kunde se flera vägar och, precis längs den väg kvinnan pekat mot, kom min buss. En kort löpning räddade min plats ombord och medan min puls återgick till normalt läge rattade chaffisen erfaret sitt fordon uppåt längs bergskammen. Vid entrén till nationalparken var det fortfarande igenbommat strax före klockan sju på morgonen så jag satte mig ner vid en bänk tillsammans med en tyska, plockade fram den medhavda matsäcken och åt frukost i väntan på att parken skulle öppna. Jag frågade tyskan om hon ville hyra en guide tillsammans med mig men fick nobben. Hon ville vandra själv, sa hon. En irriterande typ slog sig ner bredvid mig och jag fick nästan upplevelsen av att han försökte göra sig lite lustig på min bekostnad genom att namedroppa fågelnamn som jag inte kände till och sedan skaka lite uppgivet på huvudet åt turister i allmänhet. Det var första gången i livet jag blivit hånad av en ornitolog – jag har tydligen fallit riktigt långt ner på nördskalan!

Ytterligare en fågelskådare slog sig ner vid bordet. Han såg ut ungefär som poliskommissarie Frank Drebin i Den Nakna Pistolen och var betydligt vänligare. Jag berättade för honom (som svar på en direkt fråga om saken) att jag hade för avsikt att hyra en guide och han pekade nedåt i backen mot en bod där både parkens inträde skulle betalas och guider kunde hyras. Jag traskade ner dit. Dessvärre konstaterade kvinnan bakom disken att de på grund av lågsäsongen var underbemannade på guider och att hon inte kunde erbjuda någonting å parkens vägnar utan att jag fick sätta mitt hopp till privata guider. Fråga t ex Giovanni här, sade hon och pekade på guiden som gjort nyss hån av mig och nu smugit sig upp vid min sida. Det blev en pinsam situation där både jag och Giovanni tittade bort och låtsades inte ha hört. Istället bad jag om en karta samt riktningsförslag för upp till tre timmars vandring på egen hand vilket jag fick. Aldrig i livet att jag skulle betala för någon som nyss gjort sig lustig över mig.

Jag var på väg fram mot starten av stigen när någon knackade mig på axeln. Det var fågelskådaren Frank Drebin. ”Jag hörde att det var ont om guider”, sa han, ”du kan promenera med mig om du har lust”. ”Absolut”, sa jag och tackade för erbjudandet samtidigt som jag tackade min lyckliga stjärna eftersom jag inte alls vart sugen på ensampromenad i regnskogen. Nästan direkt var vi långt inne i ett samtal där jag fick förklarat för mig att dagens promenad delvis var uppbyggd på förhoppningen att vi skulle få se en Sunbittern (Solrall på svenska). För knappt en vecka sedan hade Frank Drebin för första gången i livet lyckats skymta en sådan under en kort stund nere vid en flodfåra innan han tappade den ur sikte och nu var det dags för ett nytt försök på samma ställe.

Solrallen är den enda arten i sin familj och en riktigt ljusskygg figur som inte blir sedd särskilt ofta. Den håller till vid just flodfåror, är ganska stor och har häftiga symboler på vingarna som den spänner ut när den känner sig hotad. Jag bara älskade att den lilla tvåmannaexpeditionen just fått ett riktigt mål och på väg ut mot expeditionsmålet stannade vi till då och då för att fotografera den täta regnskogen och lyssna till vackra fågelläten. Det är märkligt hur en människas totala entusiasm över en sak kan sprida sig över till andra. Efter simning var namn på fåglar (eller ännu värre fågelläten), buskar, blommor och träd det absolut värsta jag visste under min skolgång men nu var jag som en ivrig liten hundvalp som följde Frank Drebin och sög i mig precis all information han spred omkring sig. Något av det bästa jag vet är nördar som är fullständigt insnöade på sitt ämne och kan berätta om det med hänfördhet så som denna kanadensare, med en passion för Monteverdes molnskog. Så mycket vackrare skogen blev i jämförelse med om jag gått där själv och så mycket bättre jag förstod allt som pågick där!

Jag vet precis när Frank Drebin kom på att han gillade mig. Det var vid frågan om hur länge jag tänkt stanna i skogen. Jag visste att jag vid starten sagt att jag tänkte promenera i 3h och att han hade hört det men nu svarade jag att tiden inte spelade någon roll utan att jag tänkte hålla på så länge orken fanns där. Vi nördar brukar ha en ganska tydlig plan men när vi väl fångas av någonting släpper vi tid och rum och låter ögonblicket fånga oss. Det var vad som hände nu. Han kände igen sig i mig.

Samtalet i molnskogen gled allt oftare in på helt andra områden än fåglar och växter. Min vän ute på stigarna hade en dröm, som han visste var naiv, om att man en dag skulle samla jordens främsta hjärnor med uppdraget att tillsammans klura ut ett nytt samhällssystem som merparten av jordens befolkning kunde godta. Dagens system som bygger på ständig tillväxt är ohållbart och för hans egen del hade han själv kunnat följa den globala uppvärmningens effekter, först under åren som guide i Rocky Mountains och nu sedan många år tillbaka i Costa Ricas regnskog dit han kom i tre månader varje år sedan ungefär ett tiotal år tillbaka. Han hade börjat se fåglar i skogen på hög höjd som inte hörde hemma där och hans fattiga vänner som brukade jorden i landet brukade berätta för honom om alla saker som blivit fel med naturen de senaste åren.

Vi kom fram till flodfåran där han skymtat solrallen tidigare i veckan. Det var en riktigt spännande stund. Frank Drebin var i totalt fokus och jag flyttade mig bortåt en bit längs stigen för att inte störa honom och spana på egen hand. Skogen lät vackert, jag kunde verkligen höra det nu och kom på mig själv med att entusiastiskt stå och fotografera mossa på trädstammar samtidigt som jag lyssnade efter käcka fågelläten. Det kan tyckas absurt i efterhand men kändes fullt naturligt då.

Någon solrall såg vi aldrig men promenaden fortsatte. Jag varnades för att ta i buskagen längs vägen på grund av att ormarten Eyelash Viper (googla den, riktigt obehaglig, särskilt den gula varianten!) ofta lurade under grenarna här. Samtalet blev mer och mer personligt. Jag märkte att Frank Drebin fått intresse för min historia och han ställde de svåra djupa frågorna som jag inte ens har svar på själv. Varför befinner jag mig själv ute på en årslång resa? Vilka är motiven som driver mig? Vad kommer hända när jag kommer hem? Han lanserade själv vissa förslag på svar och sätt att se på äventyret som jag själv inte reflekterat över och i några av fallen kunde jag känna hur analysen var ganska så mitt i prick. När jag berättade om planen att hoppa av min seglingsexpedition på paradisön Pukapuka och stanna där på obestämd tid gick han nästan bananas av upphetsning (och i viss mån avundsjuka). Det var något sådant han alltid drömt om att göra när han var yngre. Han var övertygad om att det fanns en mening med min dragning till just denna plats. Någon där behöver dig, sa han. Eller har du något du kan ge åt någon där, alternativt finns det någon eller något där som du verkligen behöver, vänta bara, du kommer få se, sa han. Det gjorde intryck.

Lunchtid hade passerats för länge sedan när vi kom på att vi faktiskt inte presenterat oss för varandra. Det hade aldrig känts som att det behövdes, enades vi om. Frank Drebin hette egentligen Carson och var 67 år gammal. Nu tog Carson med mig till en fantastisk utsiktsplats över Monteverdes dalgångar följt av en mycket obehaglig röd gungande hängbro som liknade Golden Gate Bridge uppe bland trädtopparna över molnskogen.

Jag berättade om en nattlig kiwifågel-expedition på Nya Zeeland som jag deltagit i några år tidigare och även den tycktes imponera stort på Carson. Jag är inte van vid att människor på allvar tar sig tid till att lyssna ordentligt till mig och vad jag upplevt face-to-face. Mitt enda sätt att kommunicera saker brukar vara att få ner det skriftligt, då brukar jag lyckas få en del att ta till sig av mina berättelser. Jag kunde inte släppa det riktigt, här var en riktigt livserfaren äldre man som tog mitt öde och mina berättelser på största allvar. Kan egentligen inte minnas att det någonsin hänt förut. Och det kändes märkligt; att min historia verkligen skulle vara intressant för en sådan person som denne man.

Carson ursäktade att han inte längre var purung och att krafterna började sina. Vandringen fick avbrytas men jag var välkommen att hänga med honom till en restaurang med riktigt bra Costa Ricansk mat efteråt på vägen tillbaka till Santa Elena. Det tackade jag ja till. I väntan på bussen kollade jag in kolibri-utställningen som egentligen var en undersökningsplats där man studerade dessa mycket speciella fåglar. De är vackra, snabba och fascinerande, de små rackarna! På många sätt påminner de mer om insekter än fåglar och engelskans ”hummingbirds” är en bra beskrivning av dem för det är just precis så de låter. De hummar!

Giovanni (som Carson upplyst mig om säkert ångrade sig för att han betett sig illa eftersom han gärna skulle guidat mig och behövde de pengarna) slog följe med oss till restaurangen. Även han visade sig vara en mycket intressant man med helt extrema språkkunskaper. Uppåt 20 språk behärskade karln hyggligt och därtill kunde han exempelvis en massa svenska strö-ord. Maten var utomordentlig – ett slags ris och kycklingröra som faktiskt påminde en del om vissa asiatiska rätter och till det rekommenderades jag dricka varm choklad vilket passade utmärkt efter skogspromenaden och värmde gott i det hällregn som börjat falla strax efter att vår vandring tog slut.

Vi tog sista bussen tillbaka till Santa Elena efter maten och jag skildes från mina nyfunna ornitolog-vänner med viss sorgsenhet. Carson och jag växlade mail-adresser, han bönade och bad om att jag skulle uppdatera honom på mitt Pukapuka-experiment och jag lovade att hålla honom uppdaterad. Tillbaka på mitt hostel kände jag mig riktigt sliten efter en dag fullproppad med intryck. Vilket otroligt intressant och märkligt möte! Det verkade nästan förutbestämt! Den äldre främmande kvinnan som spontant pekade ut vägen, tyskan som inte ville köpa en guide med mig, guiden som gjorde bort sig så att jag undvek honom - allt för att jag skulle kopplas samman med Carson? Plötsligt har jag fått ett antal nya pusselbitar till ett frågepussel jag ännu inte riktigt förstår men vars lösning nu känns närmare. Tänk att en kanadensisk ornitolog i en molnskog i Costa Rica skulle kunna göra sådana intryck! Jag tror faktiskt att jag sprang på en livsmentor där i molnskogen och tolkade jag honom rätt ville han hemskt gärna ta den rollen.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign