Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

21 Oktober
2013-10-27 (16:49)

Inget första Costa Rica-besök kan anses komplett om man inte tagit sig till Tortuguero. För de som kuskar runt i landet med paketresor eller har en lite större budget är resan dit förmodligen ingen större märkvärdighet men för oss andra klassens resenärer är det en halvdags äventyrsstrapats att nå dit.

Man inleder med att ta bussen till Cariari ifrån Terminal Caribe. Hela centrala San José består i stort sett bara av små bussterminaler så det gäller att hålla tungan rätt i mun om man väljer taxialternativet för att komma dit, annars landar man med säkerhet på fel terminal. Nu hade jag valt ett hostel på gångavstånd och var ute i så god tid (så präktig jag blivit på det området – det rimmar så illa med min personlighetsprofil!) att jag i lugn och ro hann lösa biljett och köpa på mig färdkost innan bussen gick. Den första bussresan på två timmar går genom en nationalpark på hög höjd som på många sätt påminner om molnskogen i Monteverde så det finns mycket att kika på längs vägen.

I Cariari finns två terminaler och man anländer till den nya. Numera har bussen till La Pavona börjat plocka upp turister på den innan den ordinarie avgångstiden från den gamla terminalen vilket är riktigt skönt - det finns liksom klart trevligare upplevelser än att kånka på tung packning i en dryg halvkilometer i tropisk värme. Även andra bussresan på dryga timmen är mycket underhållande. Man färdas rakt genom gigantiska bananplantager och jag noterade å intresseklubbens vägnar att man trär över en stor blå plastsäck över alla bananklasar som hänger i träden för att skydda dem mot fåglar, ohyra, apor eller vad det nu må vara som går igång på omogna bananer.

Därefter blir det äventyrligt på riktigt när långa motordrivna taxibåtar tar vid. I en dryg timme kryssar dessa sig fram i kanalsystemen ut mot Tortuguero och man får en ordentlig försmak på det som kommit att kallas Lilla Amazonas. Längs vägen hinner man få skymtar av det fantastiska djurlivet i kanalsystemet vilket verkligen kittlar lusten att upptäcka mer av detta spektakulära område.

Jag checkade in på ett boende intill fotbollsplanen och unnade mig lite mer lyx än vanligt. Eftersom det är lågsäsong går det att göra ganska bra dealer och jag kom över ett fint privatrum med egen varmvattendusch (vilket jag verkligen inte är bortskämd med numera) för knappa hundralappen per natt.

För alla oss som följde Expedition Robinson under de första säsongerna är palmhjärta den klassiska strandkosten som brukade fylla deltagarnas skrikande magar. Därför kunde jag inte låta bli att beställa palmhjärtslasagne till lunch när jag fick syn på det på en menytavla. Det smakade inte alls dumt – saftigt och mättande och jag förstår inte hur Robinson-Robban och de andra kunde gnälla?

Dagens verkligt stora tilldragelse och huvudsyftet med min resa till Tortuguero utspelades dock på kvällen. Längs den långa stranden lägger de stora, tidigare utrotningshotade gröna sköldpaddorna under sensommaren och den tidiga hösten sina ägg och det är framförallt därför turisterna vallfärdar hit i extrema massor. Oktober är den sista månaden under äggläggningsperioden och hela processen övervakas numera rigoröst av en seriös organisation som räddat arten från utrotning.

Enda sättet att få uppleva tilldragelsen på laglig väg är att köpa en officiell guide för 20 dollar och bege sig ut i nattmörkret med denne till en väntstation. Övervakningsorganets scouter bevakar stranden och skickar sedan ut turister i lagom doser ut på stranden när tajmingen är rätt för att störa processen så lite som möjligt.

Jag lovar, det är en riktig adrenalinkick att följa med guiden i månens sken genom vegetationen ut på stranden när det äntligen är dags. Alla vanliga ficklampor måste vid det här laget vara släckta och den enda belysningen är guidernas små infraröda ficklampor. Med tanke på att jag gjorde sköldpaddsturen i slutet av säsongen fanns det en viss risk att jag inte skulle få uppleva äggläggningen men jag hade maximalt flyt och fick se alla ”tillåtna” moment. Traktordäcksstora spår i sanden avslöjade nämligen att vi var framme, här hade en gigantisk hona nyss hasat sig uppför stranden och action pågick endast femton meter bort!

Först fick min lilla grupp smyga fram till en äggläggande sköldpadda. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men kan lova att pulsen gick upp ytterligare ett par pinnhål när jag insåg att man fick sitta på knä bara en halvmeter från den gigantiska sköldpaddshonan och i det infraröda ljuset från ficklampan se när hon spottade ut ägg större än ping pong bollar. Tre saker var överväldigande. Till att börja med är de här krabaterna riktigt stora – längden på skalet är mer än en meter långt och det är verkligen en fantastisk varelse. Det andra är mängden stora ägg som den stackars honan kläcker ur sig (och man ser verkligen hur hon trycker tills de ploppar ut i gropen, ett efter ett), över 100 stycken! Det tredje är insikten att den tappra honan genomför processen inte enbart en gång under säsongen utan tre till fyra gånger! Människohonorna gör ju en stor sak av sin kläckningsprocess men de behöver ju inte ta ut sig till max flera gånger per säsong, det är då vi verkligen börjar snacka (…och här lägger jag benen på ryggen och springer fort för att undvika örfilar)!

När äggläggandet var färdigt inleddes kamoufleringsprocessen vilken går ut på att den utmattade honan efter sitt äggläggande fortfarande har en hel del fysiskt arbete kvar på sitt schema och inte en behaglig sjukhussäng. En massa sand skall ösas ner i gropen för att skydda äggen från alla djur som gärna vill kalasa på dess innehåll. Honan kämpade på med fin frenesi och efter att ha studerat henne ytterligare en stund begav vi oss till en annan hona som just blivit färdig med sin kamoufleringsprocess. För henne återstod nu att hasa sig tillbaka till havet.

Förutom mängden stora ägg och sköldpaddornas storlek var det kanske detta som gjorde störst intryck på mig. Att se en gigantisk sköldpaddshona hasa sig fram över stranden och plöja djupa spår i sanden med sina sista krafter efter den tunga process hon just gått igenom imponerade storligen. Ganska fort framåt gick det också, inte alls så långsamt som på tecknad film. Man gladdes verkligen med henne när hon till sist nådde vattnet även om det också innebar slutet på en mycket underhållande och minnesvärd kväll för min del.

Det är fel att ranka naturupplevelser sinsemellan men självklart tillhörde den här kvällen upplevelserna på listan över naturupplevelser som gjort störst intryck. Bergsgorillorna i Rwanda finns det absolut inget som slår men kanske kan man jämföra storleken på upplevelsen med att simma med vilda delfiner på Nya Zeeland? Jag gick i alla fall runt med samma fåniga leende efteråt och det brukar ju betyda att jag upplevt något nytt och stort.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign