Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-10-29 (17:17)
Förutsättningarna var helt perfekta. Kanotguiden jag chartrat i tre timmar var av yppersta klass, pratade bra engelska och hela kalaset kostade blygsamma 20 dollar. Dessutom vägrade han låta mig paddla vilket gjorde att jag kunde fokusera på omgivningarna till hundra procent. Mina förväntningar skruvades upp till max; nu skulle dessa kanaler i lilla Amazonas verkligen utforskas på längden och tvären och inte det minsta lilla vilda kryp skulle lyckas undkomma att bli upptäckt!
Det började också rätt bra. Guiden pekade ut en stor ödla högt uppe i ett träd och därefter ett par intressanta fåglar redan innan vi kommit in i kanalsystemen. Jag tänkte kaxigt att bilder med kameran kan jag vänta med tills avstånden är kortare. Det blev de aldrig. Med undantag av ett stort spindelnät som en Gyllene Silkesspindel (Nephila Clavipes) satt och lurade i, en vadarfågel som på svenska kallas Mexikansk Tigerhäger och några apor såg jag inga mer djur på turen. Anledningen var vädret. Nästan omedelbart efter att guiden paddlat in i kanalerna slog vädret om och det mulnade betänkligt och strax därefter började det regna. Reptiler är kallblodiga och håller uppenbarligen inte till ute på stenar och trädgrenar vid dåligt väder. Så oerhört snopet!
Självklart var jag rejält besviken med tanke på de höga förväntningarna. Två dagar tidigare när jag anlände hade jag skymtat massor med kuliga djur som hastigast när motorbåten passerade igenom kanalerna och jag visste mycket väl hur mycket roliga ödlor, grodor, fåglar, sköldpaddor, kajmaner och krokodiler det fanns här. Men, inte den här gången tyvärr. Istället fick jag sitta insurrad i guidens regnponcho och lyssna på (visserligen vackra) fågelläten samtidigt som han återberättade sin intressanta familjehistoria medan vi sakta kryssade oss fram genom kanalnätverket i regnet. Hans far var en gång i tiden den tredje personen som bosatte sig på Tortuguero för att syssla med timmerarbete. Guiden hade förlösts av fadern själv eftersom det var en vecka i kanot till närmaste sjukhus (långt innan dess att motorbåtarna och turisterna kom till området). Som liten hade han ofta följt med sin far på jaguarjakt i omgivningarna men efter det att de första turisterna dök upp i Tortuguero för ungefär trettio år sedan hade mycket förändrats. Helt klart en intressant historia. Men som kompensation för det dåliga vädret dög det ändå inte riktigt till.
Det slutade ironiskt nog regna ungefär samtidigt som kanotäventyret tog slut och någon timme senare började molntäcket spricka upp. Det tackade jag min lyckliga stjärna för och jag begav mig ut på en egen vandring i Tortugueros naturpark. Det började bra! Redan vid ingången stötte jag på ett gäng apor i träden men därefter gick det trögare inne i skogen fastän jag försökte gå sakta, lyssna och titta åt alla håll. Förutom flugorna som förföljde mig och irriterade kraftigt var jättemyrspåren med flitiga megamyror som släpade på blad långt större än dem själva i långa gröna led de enda spåren av djurliv jag såg. På långt avstånd hördes dock spindelapornas välbekanta läten. Detta ljud har följt mig genom hela Centralamerika sedan nattvandringen till Tikal i Guatemala och är verkligen säreget och något kusligt.
Jag tog en snabb avstickare ut till stranden och fick syn på en liten guidad turistgrupp vid strandkanten. De vinkade ivrigt på mig att komma dit fort och jag sprang i den tunga sanden. Med några sekunders marginal fick jag se den sista nykläckta gröna sköldpaddsbebisen ur ett näste ta sig ut i vattnet för sin första simtur. Så häftigt! Jag upptäckte att guiden i gruppen var klädd i en Rosa Buss t-shirt och fick honom att posera framför kameran. Tydligen brukar Victor guida Rosa Bussarnas turistgrupper i Tortuguero vilket han är så stolt över att tröjan gärna används till vardags.
Taggad av upplevelsen fokuserade jag därefter på strandkanten istället för skogen. Jag hade fått tips om att man skulle spana efter ansamlingar av hungriga fåglar för att hitta sköldpaddsbebisarna och ganska snart såg jag en sådan grupp med obehagliga stora svarta sjöfåglar. Jag skyndade dit, skrämde iväg dem och lyckades rädda en sista liten sköldpaddsbebis som därefter fick privat professionell eskort längs hela den farliga vägen ner till strandkanten. Det kändes stort och högtidligt när den svaldes av havets vågor för livets allra första simtur. Som om jag verkligen gjort skillnad! Dessa minipaddor är extremt utsatta och det påstås att endast ett till två av tusen ägg resulterar i en vuxen jättepadda. Kanske har jag bättrat på statistiken nu?
Det tycktes mig som världens enklaste sak att hitta minipaddor på stranden efter att jag sett två på så kort tid men därefter gick jag på den helt öde stranden i timmar utan att få se annat än de äckliga svarta fåglarna och traktordäcksspåren från sköldpaddshonorna som lagt ägg på stranden under de senaste nätterna.
Mitt första omväxlande möte var med två kokosnötssamlare strax efter att jag vänt vid naturparkens gräns och börjat vandra tillbaka över sanddynerna. Vädret var mycket behagligt och det kändes ändå rofyllt och nästa lite meditativt att vandra där för sig själv och lyssna till ljudet av havets vågor som slog in mot Costa Ricas kustlinje.
När jag närmade mig byn stötte jag på en ny guidad grupp som precis hittat ett näste där sköldpaddsägg höll på att kläckas. Jag stannade tillsammans med gruppen och hjälpte åter till att eskortera de små liven ner till havet. Vilka fantastiska små minidjur – man fastnar verkligen helt i uppgiften att ledsaga dem ner till vattnet och allt annat i livet tycks för en stund helt utan betydelse. Med massor av nya bilder och filmer i kameran drog jag mig tillbaka till mitt boende.
Vid fotbollsplanen pågick även denna kväll en match mellan tämligen talanglösa öbor i seriösa fotbollströjor. Det var ändå mycket underhållande att titta på spelet samt följa öborna vid sidlinjerna i färd med vad som uppenbarligen är ett av deras stora kvällsnöjen. Det är här man umgås. Vid sidlinjen.
Mörkret föll på och jag tog min samlade nota. Costa Rica är det dyraste landet i Centralamerika. Då kan man leva med att betala ca 550 sek för tre nätters bra singelboende med varmdusch, en tvårätters kvällsmeny, två kannor kaffe och en tretimmars guidad privatkanottur. På ett av de verkliga turistmålen dessutom. Dock under lågsäsong.
<- Tillbaka
