Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2006-06-13 (11:34)
BOHICA (Bend Over Here It Comes Again). Efter nära två år av tystnad är det dags att förmedla reseupplevelser igen. De som funnits med länge i mitt liv har fått stå ut med en hel del sånt här och blir inte längre överraskade utan suckar bara, rycker lite på axlarna och låter pannan rynkas, för andra kan det bli lite obehagligt och pinsamt. Jag bryr mig inte egentligen om vilket. Känner mer att det är en skyldighet att förmedla en schysst story liksom.
Så här är det i all enkelhet: Folk i allmänhet renoverar badrum, klipper gräset, handlar på Konsum och hämtar barnen på dagis. De har ett liv.
Själv dansar jag vilt på borden i Verona imiterandes formel 1-föraren Mika Häkkinen, åker ensam på privat endagsbussutflykt med 50 kyrkofruar från Melbourne för att titta på träskulpturer, gratisäter i mystisk källare tillsammans med munkarna i ett koreanskt tempel ute på vischan utanför Pusan, hoppar små grodorna i ett 50 meter långt blågult tåg på Centralstationen i Sydney efter att handbollsherrarna nått OS-finalen, visar Magnus Uggla vägen till hotellet i Tokyo där vi troligtvis ska hämta ut våra biljetter till fotbolls VM-matchen i staden två dagar senare eller också påfåglar jag ut mig med blågul peruk och glasögon tillverkade av tesilar och charmar in mig på deltagar/anhörig-läktaren under OS i Aten vilket tydligen är tillräckligt för att få såväl systrarna Kallur att smälta och låta fotoblixtrarna smattra som att bli inzoomad i all världens TV-produktion vilket bl a får Yannick Tregaro (svensk friidrottstränare) att live i svensk TV ställa sig frågande till folk och livet i allmänhet (världsrekord i lång mening?). Det där har jag berättat om förut, det räcker så. Det enda jag lärt mig med åren är att inte längre skicka de här berättelserna till morsan, orkar bara inte möta den där ”jag-har-misslyckats-med-honom-blicken” fler ggr.
Efter denna lilla uppsummering av ett liv (nåja…nånting åt det hållet då?) går vi över till färsk action: Fotbolls VM i Tyskland!
Efter att ha sågat detta upplevelseresmål i flera år gav jag till sist efter för mina lätt unika böjelser och begär. Trots att jag klankat ned på mästerskapet och hävdat att det bara skulle bli ordnung, taggtråd och gråa leverkorvar fanns det slutligen ingen inre broms som kunde få mig att tvärnita och gira över till en mer riktig livsväg. Jag kände att jag måste, helt enkelt.
Biljetterna till första matchen fixades av fdkollegaomångamiltillsammansibil-Lena. En obskyr agent nere på Malta hade tvingats köpa på sig tio Sverige-Trinidad-plåtar (för att få tillgång till andra, mer attraktiva biljetter) och kunde inte för sin värld begripa hur han skulle bli av med dem. Skön jeppe den där maltesen…som i detta läget gör det enda rätta då han sitter där lätt bekymrad och snurrar lite förstrött på en jordglob. Han får nämligen syn på Köpenhamn och tycker att det nästan är Sverige och kommer på att han har kontakter på en resebyrå där. Jeppen mailar resebyrån men ingen av de ca 50 anställda där är intresserad (danskarna vill inte ens kännas vid att det pågår ett VM eftersom de inte kvalificerat sig) utom Lena då – arbetsplatsens enda svenska. Hon agerar föredömligt och blixtsnabbt och lägger beslag på alla tio – jag tjatar till mig fyra av dem. Att ringa samtal till polarna och hålla masken när man frågar dem, sådär lite i förbifarten, vad de har för sig den 10 juni och om de möjligtvis kan tänka sig att hänga på ner till VM tillhör livets goda stunder. Man känner sig som en rätt reko vän faktiskt, ett bra lyft för självkänslan helt enkelt. Stort tack Lena! Bilpoolen rockar fortfarande!
Den verkliga resfebern slog mot mig som en hård orkanvind ungefär en vecka före avfärd. Orkanen hade sitt ursprung i Enköping och blåste genom telefonluren. Jag ger mig på ett försök att citera samtalet:
- Lengan: ”Tjena, du, har du kvar din gamla adress?”
- Jag: ”Jorå, varför det?”
- Lengan: ”Jo serru, jag och Söder sitter här hemma i köket med lödkolven framme och pysslar fram silbrillor, vilken modell vill du ha?”
- Jag: ”Shit! Fy f*n så stort! Jag tar gärna nåt ex av de platta, äger redan ett par i behåformatet och jag får en sån insektsliknande look av dem”
- Lengan: ”Ok, kommer på posten”
Så där är det när man har att göra med riktiga legender (några av Sveriges absolut ledande supporters). Söder skall alltså inte ens själv ner (Lengan åker med tösen sin) men oroas över hur det ska gå för mig med påfåglandet om jag bara har ett par silbrillor med mig så han sätter sig i köket och pysslar fram fler åt mig. Riktigt stort! För den som ännu inte hajat vad silbrillor är så rör det sig om den ultimata supporterattiraljen som tillverkas genom att två tesilar löds ihop och formas till ett par brillor och målas. Mats Olsson på Expressen tyckte de var så absurda nere i Aten att han var tvungen att nämna dem i sin krönika. Victoria Svensson (damfotbollslandslaget) bara älskade dessa silar och Jörgen Persson (pingislegend) vägrade nästan lämna tillbaka dem efter en test.
Efter detta telefonsamtal hade jag svårt att koncentrera mig på mitt flytta-siffror-i-Excel-ark-liv. Den inre upprymdheten störde och fick rätt bisarra följder (hängde exvis på det då lysande förslaget att ringa upp jobbkollegor ifrån Lilla Torg en fredagskväll och sjunga låtar ur filmen Black Jack, för att dela med mig av livets glädje och kärlek liksom). Jag var i omvandlingsfasen kontorsråtta->resenär och alla som varit i den vet vad jag menar. Väl?
Till denna resa plockade jag med mig den stolta trion Sören, Mackan och Martin. Det här teamet har jag umgåtts med hela livet och de är uppståndna ur den förortsradhusdjungel som kallas Oxie, precis som jag. Vi mötte upp Team Lena på Kastrup tidigt på fredagsmorgonen och inledde i bästa charterstil med gruppfoton (iklädda gula och blå solbrillor) och morgonöl.
Vi hade bokat boende i Düsseldorf, ett tämligen lyxigt sådant visade det sig. Anlände dock alldeles för tidigt för att kunna få våra rum och fick fördriva tiden med öl och bolltrixande i trädgården. Efter incheckningen gjorde vi Düsseldorf från eftermiddagen till en bit inpå natten. Mycket öl i bustuhettan, en del fotbollssnack med fotbollsälskare från hela världen, fotboll på TV och sen ytterligare lite öl. Svårt att hitta något trevligare sätt att fördriva tid på.
Brutalt uppvaknande till det ständigt återkommande dånet av flygplan (hotellet låg nära flygplatsen) på lördagsförmiddagen. Efter en brakfrukost gick vi igång med påfåglandet. Vilken älskare av vackra ting som helst skulle darrat av upphetsning av att se fyra stolta svenska gossar utan någon som helst estetisk talang arbeta fram supporterlooken med hjälp av ansiktsmålning, blågula strumpor, silbrillor och allt det där andra som tillhör vacker konst. Själv arbetade jag in en polisonglook med mina kindmålningar. Martin var väl offensivast med sin ansiktsflagga som täckte halva fejset medan Mackan gav sig på en mer proper look med små nätta tösaflaggor på kinderna. Sören tvättade inte helt oväntat av sina målningar ett par ggr innan han också fastnade för något åt polisonghållet till.
Taxi till stationen och där fick man en lätt föraning om vad som komma skulle. Massor med svenskar på stationen trots att vi befann oss en timme ifrån Dortmund. Väl framme i matchstaden vid lunchtid startar en sex timmar lång kavalkad av gåshudsupplevelser som egentligen inte går att återge i ord utan måste upplevas. Jag gör ett försök ändå:
Tänk dig stekhet sommarvärme. Tänk dig ungefär 40 000 svenskar på partyhumör klädda i blått och gult. Tänk allsång. Tänk nationalsång, tysk öl, rödbrända pannor, försommar, gemensamma förhoppningar, livsglädje, märkliga upptåg och osannolika kreationer. Om man blandar maskerad med tveksam turisttyska, spontan allsång som är av typen hellre än bra, klapp-klapp och ständiga pinkpauser. Då är vi åtminstone i utkanten av upplevelsen.
Vi förlade större delen av eftermiddagen till torget Altmarkt. Själv lade jag mycket tid på att försöka byta bort en ICA-samlarbild av Mellbergs huvud (en samlare som vill vara anonym ville få hjälp med att få en oönskad dublett bortbytt) mot Zlatan men det enda jag lyckades komma över var en klisterbild av tysken Metzelder på magen. I den överskummade fontänen på torget hittade jag de tre partytöserna från Reftele som jag fått order om att hälsa på via nätet, i kön till ölen höll jag en lång (något kryddad) föreläsning om silbrillornas historia osv osv.
Så småningom började det dra ihop sig till matchstart. I Tyskland marscherar man, det ligger i luften där nere. Som på en given signal reste sig alla svenskar ifrån sina positioner och startade ett flera kilometer långt paradtåg som följde den röda matta som lagts ut hela vägen från centrum till arenan. Det var sång, det var folk utklädda till bananer, det var klapp-klapp, det var fasader täckta av flaggor och människor som stod och applåderade i fönstren och det var förbannat trevligt.
Därefter fick min världsbild sig en ordentlig knäck. Tyskar och ordnung – de två gamla strävsamma parhästarna – hade bestämt sig för att skiljas. Totalt kaos rådde nere vid arenaområdet och ingen visste besked. Tror vi klättrade över ett tiotal staket, joggade genom buskage och korsade köer som ledde ingenstans under stigande panik. Det var helt omöjligt att hitta rätt, inga skyltar, ingen vägledning och långa avstånd. Svettigt! Det löste sig dock till sist och vi nådde våra platser en stund före matchstart.
Jag har upplevt det förut men det kändes ändå som en närmast utomjordisk och religiös upplevelse – spelarnas inträde på en perfekt VM-gräsmatta följt av nationalsång och jubel. Med ett sådant extremgåshudsförspel kan den förväntade klimaxen lätt förbytas till en ”aha-var-det-inte-mer-än-så”-upplevelse (för att ta en liknelse så god som någon). Ja, ni såg ju själv, jag avstår ifrån att kommentera matchen…
Efter liret var det de tillresta rödsvarta som dansade karibisk samba. Om marschen mot arenan var karneval för oss gulblå så var marschen hemåt en tämligen moloken snigelfärd, en reträtt med svansen mellan benen.
Men säg den sorg som varar. I utkanten av centrum där vi letar efter bra TV-platser till Argentina-Elfenbenskusten hamnar vi i samtal med tre tyskor med fördelaktigt utseende (egentligen helt sensationellt då sådana är utrotningshotade). De står där med varsin röd eller blå mugg och tycker att vi ska joina deras party. Partyt visar sig vara en osannolik tillfällig svartklubb där någon anställd vaknat upp en tidig morgon med en vision i stil med ”Resebyrån jag jobbar på skall förvandlas till en svartklubb över VM – vi riggar upp en dålig TV-skärm, blandar hejdlöst starka rom/cola till alla som besöker oss och försöker finansiera vår egen fest med försäljningen. Dessutom ber vi vår kalasfulle bartender att fräsa fram ”This is not fun” varje gång han blandat färdigt en drink varvid han fyller på med extra sprit.” Efter nån timme på det där stället kändes livet faktiskt bättre igen. Undrar vad chefen tänkte när han öppnade dörren till sin arbetsplats på måndagen?
Vi avslutade kvällen med några timmar på Altmarkt. Efterhand tog sig stämningen men det är klart, efterfesten hade varit tusen ggr roligare efter en seger. Därefter blev det tåg följt av taxi hem till hotellet.
På söndagen blev det några öl nere på uteserveringarna längs floden i Düsseldorf, analyser av gårdagen, lite TV-tittande och avslutningsvis en flygfärd hemåt framåt kvällningen.
Här skulle äventyret normalt sett vara över men det är det inte. På torsdag sitter jag i en bil ner till Berlin med grabbarna. Vi vägrar att släppa vårt grepp om den här turneringen utan att ha upplevt en vinst på plats. Dessutom har jag fortfarande en Mellberg-bild kvar att byta bort, det måste ju finnas någon mer än min anonyme kontakt som samlar?
Om jag har ett liv? Tveksamt! Men jag har iaf kul. För jämnan.
<- Tillbaka
