Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-11-04 (19:01)
Min buss till Panama City skulle inte avgå förrän vid lunchtid vilket gav utrymme för något så ovanligt som en sovmorgon. Har man inte vanan inne att sova länge på morgonen och delar rum med många andra är det dock mer eller mindre hopplöst att försöka sova när det är ljust i en sovsal och jag klev istället upp och jobbade vidare med adminlistans tjugo punkter som jag hade ställt samman i Tortuguero. Några hade slutförts löpande under de senaste dagarna och när jag stängde butiken denna förmiddag för att checka ut från mitt hostel var jag helt klar med nitton punkter och hade den sista, minst brådskande, påbörjad. Så otroligt skönt, nu behöver jag i princip inte lägga någon tid på administration de närmaste fyra månaderna! Det som kan och bör bokas är klart och avstämt!
Taxi är alltid ett kapitel för sig i ett land där nivån på engelskan är låg och just i San José har det blivit rätt många taxiturer. Mitt standardtema för att skapa en gripande känslofylld diskussion med chaffisarna i Costa Rica (efter det att man klarat av artighetskapitel som namn, familj och hemort) är att ta upp Fotbolls VM 1990. Fråga vilken svensk fotbollsintresserad som helst och han kan nämna en spelare från detta land: Hernan Medford, mannen som sänkte den svenska VM-skutan i Genuabukten på egen hand och var den enda spelaren under hela Stefan Schwarzs karriär som fått honom att se ut som ett rundningsmärke. Hernan spottade in två mål på oss i gruppspelet och Olle Nordin, kulttränaren som hade gjort en liten kometkarriär, fick se jobbet gå förlorat efter resultaten 1-2, 1-2, 1-2 i gruppspelet. Att förlora mot Costa Rica ansågs som en totalflopp och Olle hämtade sig aldrig riktigt och nöjde sig därefter med att träna småklubbar på lite lägre nivå.
Chaffisarna här kan sin Hernan Medford. Det blir starka glädjefraser på spanska som jag inte riktigt begriper när man nämner hans namn och alla tycks minnas hur han på egen hand krossade Sverige med sina två mål. Att ta upp detta svenska nederlag tycks alltid lätta upp stämningen i bilen. Så även under min sista taxitur i landet - den till Tica Bus terminal varifrån jag skulle ta bussen till Panama City.
Långfärdsbussarna i Centralamerika är mycket seriösa saker. Vid denna avgång körde man tillochmed en riktig bagageincheckning vilket jag inte riktigt var förberedd på och skulle tvingas betala dyrt för senare. De hetsade mig nämligen så mycket att jag inte hann med att fiska upp varma klädesplagg ur backpacken trots att det nästan var en timme till avfärden. Därefter blev det nästan en väntan i skräck. För att visa hur bra bussbolaget är brukar man nämligen tävla i hur kallt temperaturen kan ställas på bussen. Shorts och t-shirt är då inte särskilt kul, särskilt inte nattetid.
Inledningsvis var det fullt hanterbart. Vi startade vid lunchtid och gjorde ett par pauser där man fick upp värmen utanför bussen. Men ju längre tiden gick desto mer genomfrusen blev jag. Jag försökte prata med en av chaffisarna (två man skiftas om att köra på en långsträcka av detta slag) på ett matstopp men han ville inte öppna bagageluckan eftersom det var förbjudet enligt de strikta reglerna. Djup suck!
När det blev mörkt ute och man förväntades sova frös jag så jag skakade. Därför var det ett stort lyckligt ögonblick när vi nådde den mycket märkliga gränsövergången mellan Costa Rica och Panama. Utstämplingen var en enkel sak som hanterades under ett plåttak i hällregn. Men det var fantastiskt förvirrat därefter. Först en kö till en passkontroll samtidigt som civilklädda tjänstemän, som var svåra att skilja från tiggarna, gick runt och tog betalt för ett klistermärke som de fäste i passet. Därefter följde en längre intervju där jag lyckligtvis var förberedd med resedokument och en tjock lunta dollar för att kunna bevisa att jag inte tänkte stanna på obestämd tid och därtill skulle ha råd att klara mig i landet. Vissa av bussens passagerare tvingades in på ett Internetcafé för att printa ut kontoutdrag och/eller flygbiljetter. Skönt att slippa det stressiga momentet!
Ett yngre tyskt par, som gjorde en weekendresa till Panama som ett avbrott från volontärarbetet i Costa Rica, var mindre lyckosamma. Först hade jag trott att de var syskon eftersom de såg exakt likadana ut. Små och beniga med enorma hårkrull. De saknade bevis både för likvida medel och utresa ur Panama och hade en riktig helvetestimme. Men på något vis löste det sig för dem och efteråt tydde de sig till mig eftersom jag hade försökt hjälpa dem efter bästa förmåga.
I hällregn och mörker föstes vi därefter in i ett litet ovalt rum. En mycket strikt gentleman samlade in våra tulldeklarationer med bister uppsyn och sedan kom busschaufförerna kånkande med allt bagage på ett släp och när de fullastade vagnarna var inne reglades alla dörrarna. Under mycket stort allvar ropades alla busspassagerares namn upp, ett efter ett, och man fick med handuppräckning bekräfta sin närvaro. Det kändes som en avrättningsceremoni. Därefter följde ett långt anförande på spanska som jag inte förstod någonting av och sedan skulle vi peka på våra väskor. Vissa genomsöktes, dock inte min. Snabbt som tusan hann jag dock öppna ett fack och plocka ut en tjock tröja. Natten var räddad! Dörrarna till den ovala fängelsecellen låstes upp, bagaget bars ut till bussen och jag somnade nästan omedelbart efter det att vi rullat in i Panama.
<- Tillbaka
