Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

26 Oktober
2013-11-04 (19:35)

Det angavs på bussbiljetten att vi skulle vara framme i Panama City någon gång mellan 04:00-05:00. När nattens mörker låg som tätast omlindat runt bussen tändes dock alla ljus upp och någonting kändes väldigt fel. Jag slog på min oanvändbara mobil för att kolla klockan. Den angav 03:15. Vi borde ha fått sova längre men föstes istället ut på en gigantisk bussterminal som verkligen verkade vara ändhållplatsen i Panama City. Som vanligt hade man blivit lurad av dessa ständiga frustrerande tidsskillnader mellan länderna (denna gång på en timme), varför kan åtminstone inte alla Centralamerikanska länder köra samma?

Lagom kul att anlända mitt i natten till en storstad där man verkligen inte ska röra sig ute nattetid. På den nästan öde stationen ekade taxi- och svarttaxiutroparnas rop efter kunder. Inom mig bubblade ”illa till mods”-känslan upp och min tumregel för detta är att ta action eftersom miljön jag befinner mig i är osäker. Jag placerade mig därför strategiskt bredvid två nattvakter på terminalen och började vänta på morgonljuset. Efter en stund dök det tyska krulliga paret upp och såg mer bortkomna ut än någonsin. Jag övertalade dem till att vi skulle dela en taxi till det hostel jag kollat upp så fort det ljusnade och tillsammans satte vi oss i en videoövervakad väntsal som nattvakterna pekade ut innan de skulle vidare på sin rond. Tyskarna verkade lättade över att någon styrde upp deras tillvaro och jag kände mig ansvarstagande. Det är inte en känsla jag skämt bort mig med under de senaste månaderna.

Så snart det ljusnade valde vi ut en taxi och bad den köra oss till boendet Luna´s Castle i den gamla historiska stadsdelen Casco Viejo. Jag gillade det jag såg genom bilens vindrutor. Massor med höga skyskrapor! Äntligen en riktig storstadsmetropol efter alla dessa låtsasstäder (typ San José) jag hade rest igenom på sista tiden! Dessutom verkade Casco Viejo störthäftigt – en blandning av ruiner och gamla koloniala byggnader med en fläkt av Sydamerika.

Det var för tidigt att checka in på Luna’s Castle men man fick som blivande gäst fritt tillträde till det mörklagda biorummet i källaren och jag bredde ut mig över en avlång brits och somnade omedelbart. När jag vaknade några timmar senare badade kroppen i svett och resdamm men en snabb dusch efter incheckningen gjorde mig både pigg och fräsch. Det var helt enkelt dags att börja utforska Panama City.

Utan någon direkt plan strosade jag runt i Casco Viejo, knäppte ett par foton och lyssnade på gatumusikanter. Distriktet var under sträng övervakning av turistpoliser, oftast en i varje korsning, vilket gjorde att man vågade flasha sin kamera. Något som annars hade varit helt otänkbart.

Lonely Planet rekommenderar Panamakanalmuseet som är beläget i en historisk byggnad på torget där landets självständighet ifrån Colombia utropades i början av 1900-talet. All text inne på utställningen var på spanska men jag hyrde ett par hörlurar med tveksam engelsk guidning som assistans. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men trots att jag är oerhört intresserad av ett av världens mest fascinerande ingenjörsprojekt lyckades utställningen aldrig fånga mig. Museum har aldrig riktigt varit min grej. Jag blir uttråkad och rastlös. Surprise!

Tyvärr hann det börja skymma innan jag fick informationen att ett stort Halloweenparty stundade i den häftiga utebarsomgivningen på innergården i anslutning till mitt hostel. Hela stället hade under eftermiddagen pyntats upp och folk var redan i färd med att byta om till avancerade maskeradutstyrslar samtidigt som förfesten pågick. Utan utklädnad hamnar man direkt utanför och det här var första gången på resan jag liksom inte lyckades ta plats i ett partygäng när så önskades. Jag tog några 1-dollarsöl och fortsatte försöka men jag tror det sken igenom att jag var trött och ointressant efter nattens 15 timmar på en buss.

När festen satte igång på allvar var det riktigt högtryck på innergården. Tveklöst ett av de häftigaste partyn jag varit på under denna resa men dessvärre var jag så trött att jag inte längre ens orkade försöka komma i kontakt med övriga. Efter två öl och i ett tillstånd av zombie gick jag istället till sängs. Ljudnivån var öronbedövande och det var upptänt och stimmigt i rummet. Ändå somnade jag på bara några sekunder. Ibland sitter inte partytajmingen där och så börjar jag ju bli gammal och trött…

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign