Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

30 Oktober
2013-11-08 (05:42)

Om jag, före avfärden, skulle blivit ombedd att peka ut de största äventyren på resan skulle djungelvandringen till den förlorade i staden i Colombia definitivt kvalat in på topp 3-listan. Vad gör väl då besvikelsen över att malariakuren inte tycktes generera kuliga och färgglada drömmar likt förra gången jag tog en kur? Det fanns liksom annat att fundera på och jag var verkligen alldeles sprängfylld av förväntan.

Jag skulle bli upphämtad vid kontoret 8:30 och var på plats i ganska god tid för att få min stora väska inlåst på ett ställe som faktiskt kändes seriöst och säkert. Det vore verkligen värsta mardrömmen att bli av med den, särskilt nu när den utöver alla kläder även fyllts upp med pass, dator och liknande som jag inte kunde eller ville släpa med mig på djungelturen. Upphämtningen skedde tämligen punktligt och ombord på den öppna ”farkosten” (vet inte riktigt vad man annars skulle kalla fordonet) satt redan två personer, Nicholas från Tyskland och Bernhard från Österrike. Vi småpratade under tiden som vi transporterades till Santa Marta där vi dumpades av på ett mycket märkligt kontor.

Helt kala väggar, kanske åtta vita plaststolar och en kvinna bakom ett skrivbord som inte verkade göra särskilt mycket. På skrivbordet fanns en lång lista med personnamn och vilken blodgrupp de tillhörde. Nicholas informerade mig om att colombianerna tycks ha en liten böjelse för blodgrupper, han hade redan fått frågan om vilken han tillhör vid ett flertal tillfällen under sin vistelse i landet. Människor kom och gick men de tycktes aldrig ha riktiga ärenden. Vi satt i de vita plaststolarna och bara väntade men fick ingen info om vad som försiggick. Först efter en och en halv timme dök farkostchaffisen upp igen och visade oss tillbaka till sitt fordon. Placerade i detta fanns nu även en spansktalande guide samt Ceb från New York, Diana från Calgary och ett franskt par (som presenterade sig som arbetskamrater). Denna kvartett rapporterade om ett annat, minst lika märkligt kontor där de suttit i nästan två timmar och väntat.

Farkosten brummade iväg genom Santa Marta och vi hämtade upp en förtvivlad israel som suttit ensam på ett tredje kontor i två timmar utan någon info. Truppen var samlad och farkosten styrdes ut ur staden. Anledningen till all väntan angavs aldrig men spekulationerna gick varma. Kanske hade chaffisen en krävande älskarinna i Santa Marta som han besökt under tiden vi satt i de vita plaststolarna?

Vi färdades längs en asfaltsväg i drygt en timme och plockade upp en gravid kvinna på vägen (som så småningom skulle visa sig vara vår kokerska) innan förklaringen till den makabra farkosten tycktes uppenbar. In i nationalparken gick nämligen enbart en usel grusväg men farkosten hanterade den utmärkt. Upp över mindre berg och genom små byar samtidigt som tanken på civilisation började kännas avlägsen. Allt oftare såg man barn och vuxna klädda i indiankläder och omgivningarna tycktes bara bli mer och mer spektakulära för varje minut. Efter en riktigt lång och skumpig färd tog vägen slut i en större by där vi serverades baguetter till lunch och därefter var det dags för expeditionsstart.

Inledningsvis gick vi längs en bäck och på sidorna om oss hade vi små gröna kullar med betande kossor. Ceb intervjuade mig ner på mikrodetalj om min resa under tiden som vägen började slingra sig igenom mindre skogspartier. Vid två tillfällen tvingades vi korsa en mindre flod och mitt ganska usla balanssinne sattes på prov när det skulle balanseras på stenar (med en halvtung väska på ryggen och med en stor vattenflaska i ena handen). Jag klarade mig ifrån missöden vilket gjorde mig nöjd.

Vi kom ut på ett större fält och därefter inleddes en riktigt tung stigning. Det var bara att borra ner huvudet i marken och mata på. Jag har absolut ingen vandringsteknik men däremot mycket vilja och fortfarande en god form. Det kände jag mig tacksam över. Under färden uppför pausade vi ett par gånger och njöt av den storslagna utsikten. Allra längst upp på berget, nästan som en hägring, fanns ett litet träskjul med en liten man i som serverade melonklyftor. Det var, utan konkurrens, dagens stora höjdpunkt. Tänk vilket märkligt extraknäck att en gång varje eftermiddag skära upp melonklyftor till idioter som fått för sig att traska uppför berget och sedan bli hjälteförklarad varje dag fastän man egentligen bara gör sitt jobb! Under tiden som vi sörplade i oss melon började det duggregna lätt och molnen i alla riktningar såg oroväckande mörka ut. Det skulle börja regna på riktigt snart och vi hade långt kvar. Inte bra!

Från melonmannen och framåt gick man uppe på en bergskam med en stundtals vidunderlig utsikt. Dock handlade samtalen inte så mycket om utsikten utan enbart om en gissningslek avseende när det skulle börja ösregna. Vi förskonades längre än vad de flesta hade trott men när hällregnet väl kom var det ingen lek. Lyckligtvis befann vi oss nära en liten skolbyggnad med tak som vi sprang bort till och tog skydd under.

Precis efter skolbyggnaden inleddes nedstigningen och det var som en repris av vulkanen Maderas på Ometepe i Nicaragua. Regnet hade gjort jordstigen till en lerrutschkana och folk for på ändan till höger och vänster. Vår försenade avfärd och det långsamma tempot, orsakat av regnet, resulterade också i ett nytt problem. Det började nämligen skymma och vi var inte framme ännu. Jag lovar, det är inte kul att med leriga skor balansera på blöta såphala stenar över bäckar och forsar med dålig sikt samtidigt som man är stressad. Men framåt kom vi och ungefär samtidigt som det började bli nödvändigt med ficklampa för att ta sig framåt nådde vi lägerplatsen. En klar lättnad. Vid lägerplatsen befann sig den gravida kvinnan - hur hade hon kommit dit, hon var ju med i byn och serverade oss lunch? Det kändes en aning knäckande för oss som tyckte att vi gjort en stadig vandringsinsats att hon måste ha pinnat på minst lika fort, de extra kilona till trots.

Man hade svettats något kopiöst hela dagen så att få en dusch var i sig himmelskt trots att den enbart bestod av en enkel och alldeles iskall vattenstråle. Efter ombytet serverades vi sedan kvällsmat och därefter dök den obligatoriska frågan upp – vad sysselsätter man sig med när det är becksvart ute och man är utan nätverk? Det föga överraskande svaret är: Man umgås, exempelvis genom att spela kort. Så det var precis vad vi gjorde.

När det blir mörkt tidigt blir man också trött tidigt. En efter en tackade vi för oss och på vägen bort till min hängmatta med det omgivande myggnätet såg jag guiden krypa in i den enda sängen där den gravida kvinnan redan befann sig. Jag trodde mig sitta på ett jätteskvaller inför morgondagen! Ur min väska packade jag upp sovsäcken som jag släpat på över en halv kontinent utan att den kommit till användning och dessutom har den två gånger räknats ut som förlorad (ett mystiskt flerdagarsförsvinnande i LA där en städerska hade tagit den eftersom hon trodde den kunde innehålla bedbugs och en gång en tidig morgon i Guatemala City då den inte längre satt fäst mot min väska efter att ha legat uppe på taket under en busstransport men då hade något ljushuvud avsiktligt tagit loss den). Nu var det dock dags! Jag skulle göra sovsäckspremiär på resan! I en hängmatta dessutom. Jag kan inte minnas att jag sovit en hel natt i en hängmatta någon gång förut heller så det handlade dessutom om en liten livspremiär. Så mycket tid gavs det inte till att fundera på saken, jag somnade omedelbart.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign