Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

31 Oktober
2013-11-09 (00:04)

Vid frukostbordet fanns två läger. Det jag tillhörde hade sovit alldeles utmärkt i sina respektive hängmattor. Några hade dock haft en nästan sömnlös natt och funnit det obehagligt, trångt och utsatt med en natt i en hängmatts- och myggnätskokong. Precis innan jag tänkte lansera mitt skvaller från gårdagskvällen tog någon annan upp ämnet men då mer som ett konstaterande – guiden och kokerskan är ett par – de har inget halvhemligt förhållande vilket jag naturligtvis hade tolkat det som.

När dagens vandring inleddes fanns den gravida kokerskan med oss på startlinjen. Inledningsvis var det enbart uppförsbacke men efter en god natts sömn och en stadig frukost var det inga problem att marschera på. Det var inte heller lika brant som i den tunga stigningen dagen innan, dock tillräckligt jobbigt för att glada samtal skulle höra andra tillfällen till. Kokerskan fick ge sig vid ett par tillfällen i backen – det hade nästan varit hemskt om hon kunnat hantera dessa stigningar helt oberörd.

Efter stigningen följde ett minst lika långt slingrande nedförslut innan vi kom ut på ett öppet fält. Ute på fältet låg en stor indianby med halmhyddor och för att ta sig förbi den var man tvungen att balansera sig fram mellan kor på grästuvor över en leråker. En indiankvinna tvättade kläder i ett mindre vattenfall och vi fick flera möten med packhästar. Ett flertal flodkorsningar följde. Ibland fanns det stenar att balansera sig fram på och ibland fick man snöra av sig skorna och vada över i strömt vatten som kunde gå ändå upp till midjan. Samtidigt förändrades omgivningarna och det blev mer och mer av den djungel man förväntat sig som nu klädde bergssidorna där vandringen pågick.

Precis som dagen innan var man helt plaskblöt av svett både beroende på ansträngningen men kanske ännu mer på grund av den fuktiga luften. Den stora snackisen under sen sista timmen då det gick lite lätt upp- och nedför hela tiden var om hur grymt det annalkande badet vid lägerplatsen skulle bli och när vi kom dit någon timme efter lunch rusade alla ner till den halvvilda forsen för att ta ett dopp. Det var väldigt strömt, nästan lite obehagligt, men samtidigt så otroligt svalkande. Jag sköljde ur mina vändringskläder efter doppet och letade sedan upp en sovplats. Lyxigt nog var det riktiga sängar under det provisoriska taket på det här stället. Det såg så skönt ut att jag sov middag precis som alla andra i gruppen.

Jag vaknade till av att det hällregnade. Mina kläder hängde ute på tork. De fick hänga där. Jag somnade om. Någon timme senare vred jag ur dem igen och satte mig till bords för att inta middagen. Som alltid fick vi otroligt god och vällagad mat och stämningen i gruppen tycktes alltid vara på topp. Vid just den här måltiden bjöd Bernhard på historien om hur han träffade sin fru på ett flyg från New York och sedan av en slump fick tag på hennes telefonnummer tre dagar senare. Sex månader senare var de gifta. Därefter berättade han vidare om ett trettio år gammalt seglingsäventyr ifrån Kapstaden till Rio innan Nicholas tog vid och drog historien om sin resa längs transibiriska järnvägen tidigare i år.

Efter maten halade Ceb fram en flaska rom och historierna fortsatte i många timmar. Vi var alla rörande överens om att vi haft tur med gruppsammansättningen - det kändes redan som om vi vandrat tillsammans i flera veckor och alla tycktes ha sköna anekdoter att bidra med. Skvallret i gruppen handlade denna kväll om det mystiska franska paret som aldrig presenterat sig med namn och som inte heller presenterade sig som ett par utan som arbetskamrater. De lämnade dock aldrig varandras sida men uppträdde heller inte som förälskade. Ingen konkret kom ur den diskussionen.

Trots eftermiddagssömn var alla som vrak vid tio på kvällen då sällskapet bröt upp. Det var inga som helst problem att somna till ljudet av den fräsande forsen trettio meter bort, säkert delvis med hjälp av den rom som intagits och det sista jag tänkte på innan jag somnade var att det skulle bli gott med frukost. Det var livet nu, att äta, vandra och sova. Enkelt och okomplicerat och helt utan störningsmoment från den bortkopplade stora världen utanför.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign