Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

01 November
2013-11-09 (16:19)

Jag hörde skrik bakom mig och när jag vände mig om såg jag skräck i ögonen hos det franska paret, israelen och Bernhard. ”An animal” skrek fransyskan och framför mig började Ceb, Nicholas och Diana springa som om det gällde livet. Paniken spred sig snabbt till mig och jag lade benen på ryggen och sprang så fort jag kunde, bergsäker på att vi var jagade av en jaguar eller liknande. Guiden kom springande emot mig och fortsatte förbi mot den skräckslagna kvartetten och det hotande djuret. Vill han spela hjälte får han göra det, tänkte jag och fortsatte springa i flera hundra meter tills trion framför mig saktade in. Därefter följde en lång väntan och en massa orolig spekulation innan vi med ytterst långsamma steg började gå tillbaka mot platsen vi flytt från.

Det var den tredje dagen på djungelvandringen till The Lost City, Ciudad Perdida, i Colombias djungel. Fram tills strax före lunch hade allt flutit på ungefär som dagen innan. Först hade vi klämt av en rejäl stigning och uppe på toppen av det lilla berget vi bestigit fanns en mindre bananodling där vi pausade och tryckte i oss söta minibananer innan vi begivit oss in i denna djungelliknande terräng med en stig som böljade upp och ner med rötter och stenar att balansera på och över. Men där, djupt inne i vandringsbubblan, slog alltså paniken sina käftar i gruppen.

Vi mötte den andra gruppen som verkade riktigt tagna. Det var naturligtvis inte alls någon stor jaguar som jagat efter dem, däremot två mycket märkliga insekter. Guiden kallade dem cocorones (vilket tyvärr inte ger några träffar på google). De hade angripit kvartetten och den ena hade stuckit israelen intensivt och brännande sju gånger och den andra hade stuckit de övriga tre fram tills dess att guiden nådde till undsättning och lyckades slå ihjäl den. Insekten beskrevs som ganska stor och svart med en flygteknik som en kolibri, målsökande och snabb samt otroligt obehaglig. Dramat var oavsett vilket över och vandringen kunde gå vidare.

Den sista timmen fram till lägerplatsen pratades det nästan oavbrutet om cocorones-attacken. Det var slående hur snabbt paniken hade gripit tag i gruppen och hur jag för första gången i vuxen ålder flytt i skräck från någonting, utan att ens veta vad det var. Å andra sidan, stanna kvar och undersöka kändes verkligen aldrig som ett alternativ när man såg skräcken i de övrigas ögon. Inte förrän vi kom fram till lägret kunde gruppen släppa samtalsämnet och istället fokusera på bad i floden. Det var rätt kallt men inte alls lika strömt som kvällen innan.

Efter bad och avsköljda kläder försökte jag sova middag utan framgång. Istället kollade jag läget med israelen som kände sig matt och tagen efter alla insektsbett. Han hade fått tabletter mot betten ifrån guiden men varje gång han svalde en sådan kräktes han inom fem minuter och efter tre försök gav han upp och siktade på sömn istället för att bli bättre.

Senare på eftermiddagen fick gruppen kanonförstärkning av Katrina från Leeds (som hånade mig för att jag håller på stadens fotbollslag) och Sharon från Israel. De hade valt att göra vandringen på fyra dagar istället för fem och hade klämt av motsvarigheten till vår dagsetapp två och tre på en dag. Tuffa tjejer! Från nu och framåt skulle de alltså gå med oss och de gav direkt nytt skönt liv i diskussionerna. Jag tyckte att jag kände igen Sharon och efter en stund kopplade det! Den sömniga tjejen jag delade hostelrum med i Monteverde, Costa Rica, satt på bänken framför mig! Ännu ett av dessa ständiga sammanträffanden man råkar ut för när man är ute och reser. Vi skrattade lite åt slumpen och oväntade sammanträffanden kom sedan att dominera diskussionerna de närmaste timmarna.

Det gick att köpa rom på den här lägerplatsen och jag lade mina sista colombianska pesos på en flaska samtidigt som Nicholas och Diana skramlade ihop till en. När mörkret föll hade alla blivit lite extra talföra och diskussionen gick över i en rätt hetsig debatt om Israel och Palestina som vi till sist tvingades bryta för att inte bli ovänner. Istället gick alla och ställde sig under den magiska klara stjärnhimlen och pekade ut de stjärntecken vi kände till. Stjärnhimlen förenar alltid, det ska jag komma ihåg inför framtiden.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign