Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-11-11 (02:09)
Efter att man korsat en hängbro över floden, som gungar så mycket mer än vad en höjdrädd själ kan tänkas önska, följer man floden i sidled i ett femtiotal meter och sedan inleds den mytomspunna klättringen upp till Ciudad Perdida, The Lost City. Det enda sättet att ta sig upp till den gamla staden, kallad Teyuna av de lokala indianstammarna, är att kliva uppför de ca 1200 trappstegen på berget som går genom en tät djungelvegetation. För att undvika den värsta hettan vid klättringen hade vi börjat vandra precis när solen gick upp och det var ett riktigt sammanbitet gäng som klev uppför stentrapporna.
Vissa av trappstegen är så små att en pygmé skulle haft bekymmer att få plats med tåspetsarna, andra innebär nästan meterhöga kliv upp på stora stenblock. Det är alltså svårt att hitta en effektiv rytm eftersom man hela tiden måste växla tempo och steglängd. Eftersom jag redan innan hade vandrat i den fuktiga djungeln i tre dagar kändes svettningarna, som mycket snart dök upp, som en välkommen svalka som man vant sig vid och inte alls som något jobbigt likt den första dagen.
Jag gav mig inte på att räkna trappstegen och blev därför lite överraskad när toppen nåddes eftersom jag skulle ha bedömt att uppåt en tredjedel av trappstegen fortfarande återstod. När vi hade väntat in hela gruppen och pustat en stund började vi utforska resterna av den gamla staden som anlades ca 800 e Kr vilket exempelvis är 650 år före Machu Pichu. Den allra första slående insikten var att den enda turistgrupp som skulle komma att besöka denna sevärdhet under hela dagen var våran lilla trupp, man får liksom inte ta sig hit på annat sätt. Det kan ju jämföras med de lämmeltåg av turister som besöker just Machu Pichu varje dag.
Ciudad Perdida återupptäcktes 1972 och restaurerades mellan 1976-1982. Staden var uppbyggd på 169 terrasser och det är mellan dessa man förflyttar sig runt och tittar på utsikten. Staden i sig är inte den mest anmärkningsvärda lämning man kan besöka utan det är det kittlande svårtillgängliga läget högt uppe på berget mitt inne i djungeln som är hela grejen. Dessutom finns det en modern historia som fungerar som lite av en spänningsskapare. Så sent som 2003 kidnappades nämligen åtta turister av ELN-gerillan vid Ciudad Perdida och satt tillfångatagna i upp till tre månader. Numera sägs detta dock vara den säkraste platsen en turist kan besöka i hela Colombia och vi övervakades själva av ett antal militärer med stränga miner och stora bössor.
Militären har lagt beslag på en del av staden högst upp och vi fick skicka dit guiden för att be om tillstånd att komma lite högre upp för bättre fotograferingsvyer. Han dröjde länge men kom till sist tillbaka med ett ok vilket gjorde det möjligt att knäppa de riktigt bra översiktsbilderna över terrasserna.
Tyvärr var ju min guide enbart spanskspråkig så jag missade en hel del information om själva staden som länge var ett betydande handelscenter innan den övergavs när spanjorerna anlände till Colombia. Innan vandringen inleddes nedåt igen efter ca tre timmar uppe bland stenterrasserna passade vi även på att besöka ungdomens källa och förhoppningsvis blev jag några år yngre av att badda mig med dess vatten.
Nedförsvandringen var en koncentrationsövning mer än något annat där det gällde att hela tiden sätta fötterna rätt. Vid nattens rastplats fick vi en enklare fika och därefter inleddes vandringen tillbaka (motsvarande dag tre baklänges). Spänningen steg i gruppen när vi kom till platsen där cocorones-attacken hade ägt rum men den här gången syntes inga elaka svarta insekter till.
Generellt gick det nedför under större delen av denna vandringsdag vilket kändes väldigt tacksamt efter den tidiga uppstigningen och de många stentrappstegen upp till den förlorade staden. Väl framme vid lägret tog jag ett kort dopp i den kraftiga strömmen och pratade sedan med expeditionsmedlemmar ur en annan grupp som var på väg i motsatt riktning mot Ciudad Perdida.
Bernhard tog på sig rom-ansvaret denna kväll, vilket var tur, hur skulle vi annars kunna sova? Att dricka ren rom, spela kort och slå ihjäl mygg är numera ett tidsfördriv som jag förknippar kraftigt med sur djungeldoft. Rent allmänt kändes det lite märkligt – sista natten med gänget och sista kvällen utan kontakt med omvärlden. Det har varit en så fantastiskt härlig bubbla att kliva in i med många oförglömliga stunder och tack vare att man hela tiden varit offline upplever jag att jag kunnat fånga nuet på ett helt annat sätt än jag vanligen brukar kunna. Jag bara måste se till att komma helt offline några dygn i stöten oftare – det är otroligt avkopplande!
<- Tillbaka
