Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-11-11 (14:13)
Kanske skulle man kunna kalla den sista dagen på den colombianska vandringsexpeditionen för den tuffaste. Det var med säkerhet i alla fall den dagen som vi tillryggalade flest kilometer genom att ta oss an såväl dag 1 som 2 baklänges. Totalt har hela expeditionen mätt ca 45 kilometer vilket inte är någon hisnande siffra (endast ett drygt marathonlopp och detta fördelat på fem dagar) men det är väldigt missvisande att enbart titta på distansen, det är därtill nämligen en avsevärd mängd höjdmeter i svårtillgänglig terräng som har avverkats.
På förmiddagen tog vi oss an en riktig rysarstigning som sög musten ur låren. Jag hade ett par riktigt miserabla timmar. Först plumsade jag i rejält vid en flodövergång. Utan att riktigt förstå vad som hände satt jag plötsligen på en hal sten med båda fötterna långt nere i vattnet. Lagom skönt att klafsa runt under resten av dagen med dyngsura fötter och skor. Några timmar senare var det dags för elände igen. I en inte särskilt komplicerad, men något hal, nedförsbacke gled jag omkull. Det kändes som att jag hade kontroll på fallet men det var bevisligen en missbedömning för huvudet slog i marken. Blev lätt chockad och tog det väldigt lugnt och försiktigt timmen därefter.
Efter en kort fikapaus på stället där vi övernattade i hängmattor första natten begav vi oss upp på bergskammen med den vackra utsikten som vi hade promenerat längs under den första dagen. Alla var överens om att det kändes mycket längre än vad man kom ihåg, exempelvis trodde man hela tiden att den klassiska melonboden skulle dyka upp runt hörnet men den lyste väldigt länge med sin frånvaro.
Vid en av de sista flodövergångarna bestämde jag mig för att vada över vilket visade sig vara ett riktigt korkat beslut. Jag märkte ingenting just då men tydligen fanns det gott om sandflugor vid den flodpassagen och de bet mig rejält vilket jag blev varse om först ett antal timmar senare.
Det var otroligt segt att vandra på slutet och det kändes ett tag som att vi aldrig skulle komma fram. Längst fram i gruppen utvecklades avslutningen till ett tävlingsrace som jag inte brydde mig om att ta del i efter förmiddagens missöden. I stället hade jag sälle med Sharon längre bak i fältet som hade blivit sjuk under sista kvällen och verkligen fick kämpa rejält för att ta sig hela vägen in i mål.
Framme i byn väntade en god lunch. Det fanns öl till försäljning men jag hade frustrerande nog slut på colombianska pesos. Lyckligtvis förbarmade sig Bernhard över mig och köpte in extra så att jag också kunde ta del i firandet av den slutförda lyckosamma expeditionen.
Vi delades upp i två grupper efteråt och jag tog farväl av den stora merparten som fick skjuts till en annan nationalpark. I mitt fordon, med sikte på Santa Marta och Taganga, fanns bara det franska paret och Nicholas kvar. Det kändes som en evighet innan vi åter nådde civilisationen men vi kom dit till sist. Med hjälp av Nicholas fick jag chaffisen till att stanna vid en bankomat i Santa Marta så att jag kunde få ut tillräckligt med pesos för en övernattning och transport till flyget dagen efter. Detta hade oroat mig hela veckan eftersom bankomaten i Taganga alltid är ur funktion men nu vart saken löst.
På kvällen firade jag återkomsten till civilisationen med pizza på ett ställe som Nicholas hade pekat ut genom pick-up fönstret. Därefter lade jag mig i en hängmatta för att slappa. Det var nu det blev uppenbart att jag blivit illa åtgången av sandflugorna vid flodövergången. Det kliade något alldeles kopiöst och jag upptäckte att jag var alldeles sönderbiten över anklarna och långt upp på benen. I min necessär hittade jag en gammal salva mot klåda från insektsbett som gjorde viss skillnad men det var verkligen tur att jag var riktigt trött på kvällen för annars skulle jag aldrig ha kunnat sova.
<- Tillbaka
