Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2006-06-19 (14:46)
Mitt äventyr började väl egentligen redan på onsdagseftermiddagen. Skulle hämta ut hyrbilen efter en avslutad jobbsession och spatserar stolt in och förkunnar ”har beställt en V50” till en söt tjej bakom disken. ”Ok, Alfredsson va?” undrar hon, ”jepp” svarar jag. ”Gå ut där i korsningen så kör jag fram den”. Sagt och gjort.
Den söta tjejen kör mkt riktigt fram bilen och ställer den mitt i korsningen och lämnar över nycklarna. Jag öppnar framdörren och…drabbas av den totala paniken. Jag kan rabbla uppåt 40 aktiva damer i den alpina världscupen, kan flytta miljoner pengar i Excel-blad och slå på den bistra kamrersblicken och muttra något om mixvarianser, kan på beställning dra igång refrängen från vilken 80-tals schlager som helst och jag har en gång trampat min namne Alfredsson (Hasse) på tårna på Louisiana. Men jag kan banne mig inte köra automatväxklat! Teknik, bilar, femmans sandpapper och att knyta slipsar skrämmer mig. Det är sånt som vuxna män sysslar med.
Känner hur svetten pärlas i pannan, hur det rinner nerför ryggen, hur hela jag skakar av ångest. Att slå till reträtt är otänkbart, jag förnedrar mig icke inför den där tösen och frågar hur det går till. Istället sitter jag där i panik i en 10 minuter och ber till diverse högre makter om hjälp. Startnyckeln har jag koll på, men den där spaken med bokstäver? Och ska man trampa på någon av pedalerna vid starten eller? Under tiden tutar bilar på mig, kör i cirklar runt och jag föreställer mig hur folk hytter med nävarna där bakom sina rattar. Dessutom lär de ha ruggigt kul åt mig inne på hyrbilskontoret – de har bästa möjliga åskådarplats och ligger säkert och vrider sig i skratt på golvet. Men att ge upp? Icke!
Lyckas backa och hamnar farligt nära en vägskylt. Nu är jag något på spåren! Mycket riktigt, till sist får jag fart på eländet, provbromsar några ggr och försöker snitsla mig hem via så otrafikerade gator som möjligt. Taktiken är glasklar, rakt ner och parkera i Åhléns parkeringshus som ligger nära där jag bor, allt för att slippa fickparkera. Lyckas ta mig dit men drabbas av en ny motgång. En skylt förkunnar att garaget är låst fram till 06.30 på morgonen och jag behöver bilen tidigare nästa dag. Försöker ringa farsan för hjälp men endast SOS-samtal fungerar nere i garaget. Detta må vara ett nödläge men jag tror inte SOS-alarm skulle uppskatta mitt samtal. Hittar instruktionsboken i handskfacket (jag är garanterat den första som läst den) och pluggar in vad bokstäverna på spaken står för, lyckas ta mig ut ur garaget, lyckas fickparkera och…känner hur vuxenpoängen rasslar in. Bra Rickard!!!!
Förberedelser är A och O. DJ Savve (Martin) har fått i uppgift att mixa samman den ultimata VM-plattan och eftersom han bor över hos mig läggs större delen av natten på att få fram den ultimata mixen av glädje- stämnings- och fotbollslåtar. Själv kontrollerar jag 50 ggr att biljetterna, ansiktsfärgen, silbrillorna, flaggan och allt det där andra nödvändiga är med i väskan.
Vaknar med rejäl torskfrossa och smittar juggen med min pessimism. Lyckas köra ut till Oxie utan incidenter och plockar upp esten (som strålar av glädje och optimism) och italienaren (som även han verkar positiv). Här visar det sig att det inte alls är en V50 jag hyrt utan en V70 ”det står ju där bak Rille!”. ”Detaljer” försöker jag försvara mig med men har svårt att få medhåll. Med VM-plattan på högsta volym, flaggan fladdrande i vinden och en V70 som cruisar fram söderut känns ingenting längre omöjligt. Trelleborg luktar inte ens illa den här morgonen vilket vi tar som ett positivt tecken.
Dagen flyter på i samma anda. Ett kort stopp på Bordershop, några pinkpauser när vi närmar oss Berlin och ölen börjar göra sig påmind och plötsligt är vi där. Mitt i ett hav av gult. Vi får en bra parkeringsplats och slår oss till ro mitt i vad som är någon sorts gigantisk rondell till bredden fylld med segersäkra svenskar som ropar i megafoner, sjunger och har trevligt.
Dags för ansiktsmålning. Den här gången blir det en fransk snirklig blågul mustasch för egen del och ukrainska(!) flaggor på kinderna. Jag glömmer helt bort att Mellberg finns med i väskan för att bytas bort (nu ska det enligt uppgift inte göra så mkt eftersom den anonyme samlaren till sist verkar fått tag på Zlatan).
Vi bestämmer oss för en tidig marsch ner mot Olympiastadion (för att om möjligt slippa ett nytt hinderlopp likt det i Dortmund). Ju närmare arenan vi kommer desto tydligare står det klart. Vi är förbannat många som är klädda i blågult. Runt arenan råder det vanlig tysk ordnung och vi kan lugnt invänta flödet av svenska fans. Ett flöde som efterhand övergår i en bred ström med evigt tillflöde som aldrig tycks ta slut. Bollar, ballonger, hejaramsor, allt flyger runt där i luften och inombords känner man att det som komma skall är något stort, riktigt stort. Det som också är så skönt är att ingen som helst aggressivitet råder, bara supporterglädje. Vi de få tillfällen då Paraguay-supportrar dyker upp blir de fullständigt överfallna – för gruppfotografering. Det är förbrödring som gäller, inget annat.
Skövde är en föga upphetsande ort men har sin plats i den här rapporten ändå. I Skövde kommun bor nämligen 49 000 människor och ungefär lika många svenskar fanns på plats inne på Olympiastadion. Smaka på det, knappa 50 000 pers som rest utomlands, klätt sig i kycklinggult, skrålar ”in med bollen i mål” och står upp för de gul & blå. Så många svenskar har nog inte ens beskådat ett svenskt idrottsevenemang live i modern tid på hemmaplan och nu är vi där och har intagit det allra heligaste av det heliga, preussarnas egen Olympiastadion. Kycklinginvasionen – något för Berlinarna att minnas. Och kacklar på bra gör vi. Inte många minuter man sitter ner under pågående match.
Fotbollen är bättre än senast, supportrarna är klart bättre än senast, ja allting är bättre än senast. Utom en sak – bolluslingen vill fortfarande inte in. Den planerade gruppkramen (vuxna pojkar sysslar med sådant på arenor för den som inte visste) verkar aldrig få ett genomförande. Allbäck lurar oss två ggr till att påbörja kramen och Kims frispark (där vi sitter perfekt för att följa bollbanan ser den ut att gå in) räddas också den på mållinjen. Runt matchminut 80 vänder jag mig till Mackan och säger ”Motståndarbenenen ser piggare och rappare ut, nu måste Henke eller Ljungberg ta sitt ansvar och leda laget” varvid den gode Mackan säger något väldigt klokt; ”eller vi”. Vi tittar på varandra, reser oss upp och manar med juggen och italienaren och sen tömmer vi våra sista kraftreserver under de sista tio minuterna.
Vi skriker ”slå Elmander slå Elmander” varje gång Sverige har bollen. Vi skriker ”cykla cykla” varje gång Elmander har bollen. Fantastiskt nog lyssnar gossarna till sina fyra förbundskaptener på läktaren och till sist bär det hela vägen fram till utdelning. Elmander för fram bollen, lyfter till Allbäck som nickar till Ljungberg som nickar i MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL!!!!!!!!!! En förbundskaptensseger. Fransosen, italienaren, juggen och esten har gjort det!
De andra tre är sedan länge invecklade i gruppkramen när jag blandar in mig i smeten. Stod en stund och spanande efter en retlig röd offsideflagga men hittade ingen. Glädjen är total och de påföljande minuterna bara skriker vi rakt ut. Magiskt! Förlösande!
Vi är helt tömda när slutsignalen går. Förmodligen lika trötta som spelarna. Vilken urladdning, vilka känsloutspel!
Efter matchen hasar vi oss fram till en mindre pub och dricker segeröl och sjunger segersånger, därefter bär det av hemåt i den preussiska juninatten. Italienaren slocknar först – redan innan vi lämnat Berlin. Själv sitter jag och nickar till mest hela tiden och lider med Mackan som kör. Han sitter där och slår sig själv på kinderna för att förbli vaken under de sista fem milen till Rostock. Jag vaknar av en röst från en elak tysk tant som vill att vi ska betala avgift för en tunnel som vi av misstag tagit av mot. Vi kör igenom hennes tunnel, tar en U-sväng, kör igenom tunneln igen och där sitter den bittra preussiska tanten igen och vill ha betalt. Mackan och Martin blir skogstokiga där framme i framsätet men vi betalar. Hon är klart bitter över att vi invaderat hennes huvudstad, kärringen. Lite äkta tysk byråkrati kl 04.00 på morgonen, en kulturupplevelse så god som någon.
Vi slocknar allihop på båten, på heltäckningsmattorna utan kuddar. När vi vaknar upp, en efter en, är det med segerrusiga leenden. Vi gjorde det!
I min kalender kan jag nu bocka av min femte svenska VM-match live och i förlustkolumnen står det fortfarande noll. Riktigt skönt! Efter två raka sommar OS och två raka fotbolls VM på plats är det dags att börja blicka fram mot nästa mästerskap – OS i Peking 2008. Vilken fest det ska bli! Nästa fotbolls VM går i Sydafrika, låter rätt lockande det med… Fast det är klart – först ska man konsumera färdigt det här fotbollsmästerskapet hemma ifrån soffan. Lagrells pojkar lär få det tufft där ute på den gröna mattan utan assistansen från oss.
<- Tillbaka
