Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-11-12 (14:12)
Jag vet precis vartifrån min dröm om Galapagos härstammar. Som liten hade jag ett nummer av Lyckoslanten med en stor artikel om Galapagosöarna som jag läste så många gånger att jag nästan kunde den utantill. Ända sedan dess har jag alltid vetat med säkerhet att öarna någon gång skulle föräras med ett besök av mig och nu var det äntligen dags! Förutsättningarna kunde dock ha varit något bättre men med hjälp av värktabletterna kunde jag hålla febern i någorlunda schack.
Även denna morgon hade jag en taxi beställd ifrån boendet. Eftersom det enbart rörde sig om ett inrikesflyg hade jag räknat med en tämligen okomplicerad och enkel incheckningsprocess men så var inte riktigt fallet. Alla Galapagosresenärer var nämligen tvungna att gå igenom en egen incheckningsprocedur med betalning av en mindre nationalparksskatt och innan jag fått kläm på vad som gällde hade en betydande del av min tidsbuffert käkats upp. Nu gick det bra ändå och jag hann med planet men inte utan att åtminstone halvt sätta andan i halsen.
Flyget gjorde en mellanlandning på fastlandet innan det bar av ut mot öarna. Jag landade på Baltra där man fick betala ännu en nationalparksavgift (denna på 100 dollar) som är den största flygplatsen på Galapagos och med hjälp av buss, båt och sedan buss igen tog man sig till största orten på Santa Cruz, kallad Puero Ayora, för mindre än fyra dollar på ett par timmar. Hela mitt Galapagosupplägg andas budgetresa och denna transport var helt i linje med mina planer.
I Puerto Ayora är alla taxiresor reglerade till det blygsamma priset av en dollar och med en sådan färd tog jag mig till det förbokade boendet Galapagos Best Home Stay som drivs av den excentriske profilen Kevin som har en massa märkliga egenheter för sig vilket bland annat innefattar en gemensam grupp-check in för alla som anlänt under samma eftermiddag. Tillsammans med ett äldre amerikanskt par som jag lärt känna redan på bussen fick jag en rundvisning av Kevin i staden där han pekade ut alla platser som var av värde att känna till och efter rundturen beställde jag två pizza slicar som jag tryckte i mig. Omedelbart därefter kände jag hur magen gjorde fullständigt uppror och jag fick väldigt bråttom tillbaka till mitt hostel.
Det började kännas som att all världens ondska hopade sig över mig. Först det blockade hotmailkontot och febern ifrån gårdagen och nu en saftig portion riktigt elakartad magsjuka. Efter tömningen lade jag mig utslagen på sängen och sov i ett par timmar. Folk passerade in och ut i min sovsal utan att jag hade riktig koll på vilka de var i feberdimmorna men framåt kvällningen började det äntligen kännas lite bättre igen.
Efter att ha småpratat lite med två australiensiskor på rummet begav jag mig ner på stan för att försöka köpa en dagsutflykt till morgondagen i sista-minuten-utbudet men oturen grinade mig åter i ansiktet och allt av intresse var slutsålt. Det slutade med att jag fick köpa en dagsutflykt till i övermorgon istället och morgondagens plan fick ställas om till att fokusera på Santa Cruz. En ok plan det med – Santa Cruz har massor med kul aktiviteter att erbjuda och skulle ändå undersökas någon av dagarna – med tanke på hur jag kände mig var det kanske lika bra att hålla sig nära basen.
Nere i hamnen står ett antal fiskarfruar och bereder fisk vilket är ett mycket udda skådespel. De bevakas nämligen ivrigt av hungriga stora pelikaner som gärna tar sig en smakbit av havets läckerheter. Dessutom letar sig halvtama sjölejon upp på kajen. De ställer sig på bakdelen av kroppen och tigger fisk av kvinnorna. Allt detta sker naturligtvis till de fotograferande turisternas stora jubel och är mycket underhållande att följa.
Trots att jag endast gav mig på en mycket enkel kvällsmat gjorde magen snart uppror igen och jag tackade min lyckliga stjärna för att Kevin hade pekat ut de publika toaletterna nere i hamnen. Det är verkligen ett eländigt tillstånd när man bara har minuter på sig från alarm till utryckning!
Tillbaka på rummet snackade jag åter med tjejerna som, precis som jag, ska på en stor rundresa i Sydamerika efter Galapagosöarna. Vi jämförde färdplaner och kom fram till att vi eventuellt stöter på varandra under början av turen i Ecuador. Magsjuka när man delar rum med några söta tjejer och det ekar kraftigt inifrån toaletten ut på rummet är ingen höjdare, men vad gör man?
<- Tillbaka
