Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

07 November
2013-11-13 (23:59)

Givetvis var agenturen stängd på morgonen när jag kom dit för att hämta upp våtdräkten och snorklingsutrustningen tio minuter före dagsutflykten även om jag kvällen innan försäkrats om motsatsen. Snabbt som tusan fick jag bege mig till en konkurrent och hyra utrustning vilket stressade upp mig lagom mycket före båtavfärden men jag lyckades åtminstone ta mig ombord på båten före dess avgång. Målet med dagens utflykt var en av de sydligast belägna öarna på Galapagos som oftast numera brukar gå under namnet Floreana men den har även ett par andra tilltalsnamn. Om ön visste jag inte så mycket mer än att den låg en ganska bra bit bort och därmed hoppades jag på spännande och ganska orört djur- och naturliv.

Båtresan till Floreana blev en riktig pärs. Vi åkte med en speedboat i hög hastighet och båten slog ofta hårt emot vågdalarna. För mig som fortfarande led av magsjuka innebar det en ständig rundgång i systemet och en skvalpande mage som mycket hellre skulle ha befunnit sig på en betydligt stillsammare plats. Jag generaliserade direkt runt gruppen jag åkte med och dömde ut den som dödstråkig samtidigt som jag gjorde vad jag kunde för att knipa igen systemet så att inga obehagliga läckage skulle ske. Att befinna sig i det tillståndet i ungefär två timmar och under tiden veta att en återresa på samma distans väntade några timmar senare är inte ett tillstånd som man ens önskar sin värsta ovän.

Framme på Floreana slussades jag in i en liten pick-up-buss tillsammans med de övriga på utflykten och kördes en halv kilometer bort längs kusten tills dess att vägen tog slut. Därefter fick vi gå i ett torrt lavalandskap i kanske 20 minuter tills dess att vi kom fram till en strand. Här skulle det snorklas! Guiden lämnade inga som helst uppgifter om vad man kunde förvänta sig men jag krängde på mig våtdräkten och klev ut i det ganska kalla vattnet. Det var absolut inget fel på våtdräkten men snorklingsutrustningen var en katastrof och glasögonen vattenfylldes på max tio sekunder vid varje försök. Jag var måttligt lycklig och tvingades uppgiven ge upp snorklandet nästan omedelbart. De som hade fungerande utrustning fick se simmande vattensköldpaddor men i övrigt verkade de inte särskilt imponerade.

Den stressade guiden viftade oss sedan vidare längs stranden till en plats där vi kunde se babysjölejon leka innan vi tvingades promenera tillbaka längs samma sträcka som vi kommit dit på. Den enda lilla höjdpunkten under promenaden var när det elakaste av mig drabbades av ett skrattanfall efter att en storvuxen kvinna i gruppen med mycket tjocka runda ben sakta trillade på ryggen i en liten nedförsbacke och sedan låg och sprattlade som en omkullvält sköldpadda som inte kunde komma upp. Jag måste bli snällare i nästa liv!

Till lunch serverades halvtorr kyckling innan vi åter placerades i bussen för att åka upp på höglandet. Ganska snart uppstod en spricka i gruppen mellan den omotiverat sönderstressade guiden och turisterna som var direkt förbannade på hur genomusel han var och hur bråttom han hela tiden hade. Folk gick fram och skällde ut honom efter noter vid flera tillfällen och situationen blev direkt pinsam. Guiden verkade dock helt obesvärad av situationen som tydligen var vardagsmat för honom och han visade oss nu till en grupp med stora sköldpaddor – en syn som jag tror de flesta redan började bli trötta på efter några dagar på Galapagos.

Efter sköldpaddorna leddes vi upp på en höjd med en alldeles magnifik utsikt över Floreana. Här uppe på höglandet var landskapet mer grönt och lummigt till skillnad från den torra lavamiljön längs kusten. Knappt hade man hunnit knäppa en bild på vyn innan den stressade guiden visade oss nedför igen och tillbaka ombord på bussen.

Bussen körde ner till hamnen igen och medan vi väntade på båten fotograferades stora leguaner som låg och solade sig på de stora svarta lavastenarna nere vid vattnet. Jag hade fruktat hemresan i timmar med tanke på min mage men blev positivt överraskad. Antingen hade vinden lagt sig något så att vågorna gick lägre eller mötte vi dem ifrån rätt riktning för hemresan blev inte alls lika skakig som utresan. Tillbaka i Purto Ayora lyckades jag få ersättning för mina extra utlägg på morgonen för snorklingsutrustningen och kände mig nöjd med att jag faktiskt kan vara tuff och bestämd när så krävs.

På kvällen träffade jag något så ovanligt som en intressant tysk som hade flyttat in i mitt rum. Han var i min ålder och ute på en årslång resa precis som jag vilket gjorde att vi kunde jämföra våra historier och upplevelser. Det blev en väldigt intressant diskussion om hur man förändras som person på en resa likt denna och hur obetydliga många saker hemmavid blir. Allt som inte har med vänner och familj att göra i det gamla livet förpassas snabbt till något som man knappt ens kan förstå hur man någonsin kunnat lägga energi på (exempelvis karriär och materiella saker). Vi pratade mycket om beslutet att resa när alla vännerna hemmavid prioriterar något helt annat och om förhoppningen att finna en sysselsättning för resten av livet som känns betydelsefull och värd att brinna för. Dessutom avhandlades resedokumentation, vi jämförde bloggar och pratade om hur man bäst bearbetar de otroliga mängder av intryck man dagligen utsätts för när man är ute på äventyr. Det var en mycket givande diskussion vars kärna nog kommer finnas i mina tankar under ett bra tag.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign