Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

08 November
2013-11-15 (17:32)

Mina tre nätter på Santa Cruz hade susat iväg försvinnande fort och nu var det dags att byta bas på Galapagosöarna till ön San Cristobal. Mellan de två öarna tar man sig normalt sett med speedboat och efter gårdagens utflyktstur till Floreana trodde jag mig ha en hygglig bild av vilken sorts åktur som väntade. Det skulle dock visa sig att den här resan var ett snäpp värre.

Båten var ungefär lika stor som den jag åkt med dagen innan men den här körde ännu snabbare och dessutom gick det en hel del vågor. Tre systrar som satt på rad såg allt annat än roade ut och det dröjde inte många minuter innan den första plockade fram en kräkpåse. Hennes syster höll om henne medan hon gick igång. Sedan bytte de liksom roll. Strax därefter gick syster nummer tre igång och började kräkas och snart satt de alla på rad och gjorde sitt i påsarna samtidigt. En av påsarna gick sönder och började läcka ut på väskorna och en äldre italiensk man två steg till vänter om mig var näste man till rakning. Så fortsatte denna fruktansvärda resa i två timmar och det kändes väl nästan som ett under att jag själv aldrig mådde särskilt illa och dessutom vart magen för stunden hyggligt i schack.

Även om jag klarade mig bra kändes det skönt när vi efter en evighet kom fram till San Cristobal. Redan när man klev i land på kajen framgick det med all önskvärd tydlighet att på den här ön härskade sjölejonen. De fanns utspridda precis överallt och låg utfläkta och slappade både på marken och parkbänkarna längs strandpromenaden. En mycket besynnerlig syn.

Det här var första stället på ett par veckor där jag inte hade bokat något boende. I sakta mak vandrade jag längs strandpromenaden och letade efter en lämplig övernattningsplats men jag hittade inget ställe som verkade riktigt bra. Efter att ha pausat en stund provade jag en gata en bit inåt land men fortsatte att gå på nitar. Efter en stund ytterligare letande saktade en bil in bredvid mig och chauffören erbjöd sig att skjutsa mig till ett ställe med ett bra pris och wifi som han rekommenderade (han var själv hostelägare men hans ställe var fullbelagt). På så vis kom jag att hamna på supermysiga Hospedaje Nathalie som låg undangömt i ett bostadskvarter bredvid en idrottsplats.

När jag kände mig färdiginstallerad tog jag en runda i byn och letade upp en lunchrestaurang där dagens lunchmeny beställdes in för fem dollar. Till förrätt fick jag en mjölig soppa där allehanda osmakliga kycklingdetaljer kunde fiskas upp (inklusive kycklingfötter). Till huvudrätt serverades ris och benigt kött. Hela lunchen var så osmaklig att jag började må nästan lika illa som de tre systrarna på förmiddagsbåten. Man får verkligen vad man betalar för ibland. För att skaka av mig den obehagliga lunchupplevelsen tog jag en ny promenad längs vattnet. En båt fullproppad med typiska skandinaver lade till vid kajen och det slog mig att gruppen skulle kunna vara Rosa Bussarnas rundresa på öarna. Jag väntade in dem och försökte tjuvlyssna för att kontrollera att de verkligen pratade svenska men avslöjades innan jag kommit till någon slutsats av Johan som ropade mitt namn. Han hade känt igen mig – Facebook är livsfarligt!

Snabbt hälsade jag på de flesta i gruppen som hade varit iväg på en snorklingsutflykt innan merparten drog iväg på en eftermiddagsvandring. Några stycken hade dock valt att inte vandra på eftermiddagen och jag slog följe med denna grupp till ett fik för att dricka kaffe (knappt hinner man träffa svenskar innan det är dags för fikastund). Landskronaiten Johan tillhörde dem som stack iväg och vandrade men jag behövde inte bli ensam skåning för det. Malmöiten Patrik, som ska vara chaffis på min första sydamerikanska Rosa Buss-resa, och jag hamnade direkt i ett fotbollssamtal där vi gottade oss åt det fortfarande tämligen färska mästerskapsguldet i fotboll. Med på fikastunden var även Linda som, precis som jag, kör Rosa Buss-resan som en del av en större resa runt planeten.

När vi var färdigfikade delade vi på oss men jag bokade in ett möte med gruppen på kvällen igen. De bodde på ett ganska bra hotell i utkanten av stan som jag letade mig fram till några timmar senare. På sätt och vis har hela grejen med alla dessa svenskar något av en chock för mig som mestadels rest solo under de senaste dryga två månaderna. När det var dags att gå iväg och käka var det exempelvis inräkning och bara det fick det att krypa i kroppen på mig. Jag är så van nu vid att sköta allting på egen hand vilket gör flockgrejen till en stressfaktor.

Det generella intrycket var dock mer än positivt och jag kände att jag haft tur som sprungit på gruppen. Under kvällen hann jag lära namnen på nästan tjugo personer som jag kommer dela liv med under de närmaste veckorna och folk verkade i allmänhet vara väldigt bra att ha att göra med. Efter maten blev det tyvärr brådis för min del ifrån restaurangen efter att magsjukan åter gjort sig påmind. Det sista hundratalet meter till Hospedaje Nathalie sprang jag nästan. Febern må vara försvunnen men min mage som spökat under hela Galapagosvistelsen var fortfarande ett stort bekymmer som vägrade ge med sig. Jag bestämde mig för en ny taktik inför morgondagen – kan man fasta bort magproblem?

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign